Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
recensioner
Need for Speed: The Run

Need for Speed: The Run

Gamereactors egen fartgalning har levt rövare på landsvägarna i EA:s senaste Need for Speed-spel. Platt fall för Black Box ambitiösa landsvägsracer eller snäppet bättre än Hot Pursuit?

Black Box förra spel, Need for Speed: Undercover, floppade. Både beträffande försäljning och det heliga betygssnittet. Jag delade ut betyget 5/10 i min recension och kände mig just då overkligt generös. Såhär i efterhand borde betyget varit lägre. För Undercover var ett halvtrasigt skräpspel proppat med irriterande brister. Grafiken var risig, tekniken bakom undermålig och racingen livlös, ihålig och variationsfattig.

Need for Speed: The Run
Landsvägarna är snyggt designade i The Run medan städerna mer ser ut som billiga pappkreationer med mängder av återanvända objekt.

"Något måste hända i Need for Speed-världen för att den här spelserien ska fortsätta att vara intressant" sade Gamereactors Jesper Karlsson till mig i en betygsdiskussion jag minns att vi hade samma dag som Undercover släpptes i Europa. Han hade rätt, och det visade sig att EA hade tänkt precis samma sak.

Burnout-studion Criterion kopplades in. Mästare på rask och explosiv arkadracing med bättre kompetens beträffande grafik och underliggande teknik än EA Black Box. Need for Speed: Hot Pursuit var en spretig mix mellan grundkonceptet till hela spelserien - och Burnout. Jesper älskade det medan jag ställde mig tveksam till den slumrande civiltrafiken och de alltför långsamma kollisionssekvenserna. I slutändan var dock Hot Pursuit en friskt fläkt i en spelserie som börjat leva endast på gamla meriter.

Black Box har arbetat i nästan tre år med Need for Speed: The Run. Ett kostsamt projekt som delvis känns som en fortsättning på Hot Pursuit men också som en tillbakagång. Uppdragsbaserad landsvägskörning mot datorstyrda motståndare står på menyn, igen. Men varken för- eller huvudrätten smakar särskilt smaskigt...

Need for Speed: The Run
Det finns 122 bilar i The Run. Tyvärr går ingen av dem att trimma eller styla. Varför vet vi inte. Styling (framförallt) med Autosculpt brukade vara en av huvudingredienserna i Need for Speed-serien...

Storyn i The Run kretsar kring Jack Rourke. En våghalsig herre i moderiktiga Persol-brillor som hamnat i knipa. Jack har levt loppan och på köpet lyckats göra sig ovän med helt fel folk. Det saknas 25 miljoner i Jacks lövtunna plånbok och det är ett ondskefullt och hänsynslöst brottssyndikat (förstås) som nu kräver igen sina pengar.

För att kunna skrapa ihop miljonerna och förhoppningsvis lyckas undkomma utan så mycket som en skråma, måste Jack tävla i The Run, ett Gumball-doftande landsvägsrace som går från San Francisco till New York. 2000 mil, 200 deltagare, snirkliga vägar och en rabiat poliskår står mellan Jack och prispotten på 25 miljoner, och det är här som spelet tar sin början.

Det börjar helt okej. Jack slåss, springer och kastar sig in i en nyvaxad Mustang GT500. Han bränner ut på San Franciscos gator, sladdar runt hörnet på Union Square och börjar sin färd mot New York. På vägen dit måste han delta i hundratals miniuppdrag som kretsar mellan att köra om tillräckligt många motståndare inom en begränsad tidsram, krocka sönder ett bestämt antal polisbilar eller undvika maskingevärseld från en aggressiv FBI-helikopter. Det låter roligt va? Men det är det inte. Tyvärr. The Run är betydligt mer ambitiöst än Need for Speed: Undercover. Men det är inte särskilt mycket bättre.

Need for Speed: The Run
De olika miniuppdragen som ges på varje av de tio "banorna" genom USA blir snabbt otroligt enformiga. Frågan om det inte hade varit roligare att bara tävlat, mot andra bilar, rakt igenom landet istället för att hela tiden fokusera på deluppdrag.

Bilfysiken i Need for Speed: The Run är lika märkligt inkonsekvent som den är klumpig, slö och trist. Jämfört med Hot Pursuit har Black Box misslyckats med känslan i så gott som alla av spelets 122 bilmodeller. Till en början känns det som att bilen man kör väger 5000 kg. Som en stor blyklump vräker den sig fram över vägbanan och oavsett hur snabbt man reagerar på mötande drönartrafik hinner bilen man själv kör nästan aldrig undan.

Ännu drygare blir det när vägarna blir snirkligare, svårare och slänger fram ett gäng jobbiga hårnålskurvor. Att kasta sin sportkärra in i en handbromssladd i The Run är detsamma som att bromsa ned till 0km/h. Varför man valt att skapa en så pass slö och långsamt klibbig körkänsla i ett spel som är tänkt att bjuda på snabb och lättspelad arkadracing övergår mitt förstånd. Inte blir det bättre heller av att motståndarbilarnas artificiella intelligens och hela deras uppförande på vägen känns förprogrammerat märklig och ogenomtänkt, hela spelet igenom.

Att aktivera nitro-funktionen under omkörningar är till exempel helt meningslöst då turbo-boosten även verkar smitta av sig på de närmaste motståndarna. Det enda som sker är att kameran hoppar tillbaka och zoomar ut ganska rejält, detta medan ens egen bil samt motståndarnas ser ut att vara helt oberörda av den lustgas som man pumpar in i cylindrarna. Ännu dummare är det faktum att det både är enklare att köra om andra bilar samt kontrollera sin egen kärra när man kör på grus eller sand - än på asfalt.

På flera ställen på varje sträcka finns det ett antal mindre avtagsvägar, eller genvägar. Dessa är oftast grusvägar och även fast man kör en Mustang Shelby GT500 med slicks på, så är det helt klart smidigare att kontrollera sin bil på grus än på torr, varm asfalt. Detta, om något, är det ultimata beviset på att Black Box misslyckats ganska grovt med bilfysiken.

Need for Speed: The Run
Grafiken är snygg men tyvärr haltar spelets skärmuppdatering. Speciellt till Playstation 3.

Förutom dumma, märkliga motståndare i välpolerade sportkärror måste Jack även tampas med poliskåren under sin resa till New York. Poliserna är som vanligt snabbare än allt annat och precis som i Hot Pursuit är de otroligt aggressiva. Att ligga i 250 km/h och gnugga lack med vildsinta polisbilar hade varit roligt om det inte varit för att ens egen bil känns som en blytacka med hjul.

Att köra förbi polisblockader i full fart hade varit roligt om det inte varit för att varje avspärrning endast innehåller en trång passage mellan tre parkerade polisfordon. Något som bidrar till extrem frustration då man ofta inte ens hinner se vilken av de tre avspärrningarna som inte har en parkerad snutbil bakom sig.

Det finns så många funktioner i The Run som känns ogenomtänkta. Så många designval som irriterar och så många detaljer som känns korkade - att man nästan storknar. Bara en sådan sak som att man samlar på sig extraliv för att på så sätt kunna starta om efter man kolliderat med en polisavspärrning, en sten eller den mötande trafiken. Liven kallas "Resets" och aktiveras oftast automatiskt. Problemet är att dessa omstarter är begränsade och att man måste snåla med dem. Vilket ibland är omöjligt eftersom spelet själv väljer när en sekvens ska startas om.

På en av sträckorna ställdes jag inför uppdraget att "skaka av mig poliserna". Bra, tänkte jag. Inga problem. Jag nådde slutet på uppdraget då en av poliserna dök upp från ingenstans, i raketfart, och rammade min bil i sidan varpå jag frontalkrockade med ett träd.

Efter att spelet automatiskt nyttjat en av mina extraliv började jag om från cirka 800 meter innan incidenten med trädet. 800 meter senare händer exakt samma sak, igen. Polisen är tydligen förprogrammerad, dyker upp från ingenstans och skickar ned min bil i diket där den slingrar sig runt samma förbannade träd, ännu en gång.

Need for Speed: The Run
Mellansekvenserna är i töntigaste laget och innehåller pannkaksplatta karaktärer med larviga repliker.

Satans satanist! Skriker jag, och tar ett par djupa andetag inför mitt tredje försök på samma sträcka. Spelet startar om, jag börjar på samma plats som i de två tidigare försöken och blir prejad av vägen ned mot trädhelvetet för en tredje gång. Trots att jag nu redan börjat parera den sladd som polisbilens prejande framkallar. Trädet, igen. Min bil totalkvaddas. Fjärde gången det här händer stampar jag på bromsen från första sekunden som spelet startar om just den här specifika delen av sträckan.

Men det spelar ingen roll.

Polisen väntar då, ute i ingenstans, tills dess att jag närmat mig trädet varpå han börjar prejas, igen. Jag lyckas undkomma genom att bromsa som en dåre men nu är mina "Reset"-funktioner snart slut och innan jag nått slutet på banan har jag frontalkrockat med en parkerad polis och måste börja om från början, igen.

Jag behöver såklart inte poängtera att det här är ett undermåligt och frustrerande system, men gör det ändå: det här är ett undermåligt och mycket frustrerande system som Black Box garanterat sökt inspiration till från Criterions Burnout-spel. Skillnaden är att det implementerats med tillräckligt mycket eftertanke i den spelserien medan det här bara känns... ogenomtänkt. Att det dessutom tar tio sekunder för Reset-grejen att starta om väl vald sträcka gör knappast saken mindre irriterande.

Nästa grej som jag verkligen ogillar med Need for Speed: The Run är storymomenten samt de quick time event-baserade mellansekvenserna som är tänkt bidra med lite svulstig Hollywood-action att varva racinguppdragen med. Mellan de olika tävlingarna och framförallt de gånger då Jack når en större stad som Las Vegas eller Chicago - hamnar han i trubbel, kvaddar sin bil och måste springa ifrån (eller slåss med) delar av den lokala poliskåren. Actionbitarna är enbart utformade som "interaktiva cutscenes" där Jack hela tiden förlitar sig på spelarens reaktionsförmåga samt snabbhet i den högra tummen.

För dig som hängt här på Gamereactor.se de senaste åren kommer det knappast som någon nyhet när jag återigen konstaterar att quick time events är något av det absolut värsta jag vet. Jag brukar vanligtvis gå så långt som att påstå att denna styggelse till självspelande latmaskfunktion inte ens fungerar i storverk som God of War och kan givetvis inte påstå att det tillför något annat än maximal irritation i det mycket mediokra Need for Speed: The Run.

Jack gör sig redo för att klippa till en polis - Peppra på fyrkant (Playstation 3). En tankbil välter och är på väg mot Jack - Peppra på kryss! En polis jagar Jack i en gränd - Peppra på trekant! En annan polis springer efter Jack på ett hustak - Peppra allt vad du kan på cirkel! Ett dummare inslag i ett racingspel går inte att hitta.

Need for Speed: The Run
Nattbanorna i The Run är något av det sämsta som Gamereactor någonsin testat. Det handlar nästan enbart om att chansa på var vägen svänger och åt vilket håll.

Sen har vi det här med grafiken. The Run är det första efter Battlefield 3 att nyttja den svenskutvecklade grafikteknologin Frostbite 2, och till en början så märks det tydligt vad mycket mer kraftfull den här motorn är än den som användes i Need for Speed: Undercover. Detaljerade bilmodeller och snyggt ljussatta landsvägar imponerar.

Tyvärr haltar dock även den grafiska biten eftersom skärmuppdateringen i konsolversionerna är instabil och hoppig. Flera gånger under min tur genom USA har spelet börjat hacka och då gärna i tävlingens mest avgörande sekunder som i den sista tuffa hårnålskurvan eller strax efter att en rabiat polis börjat attackera en från den vänstra filen. Till PC är det såklart andra bullar beträffande skärmuppdateringen men istället har Black Box låst frekvensen till 30 bilder per sekund, något som känns obegripligt (precis som många andra delar av det här spelet).

När det gäller ljudbiten har Black Box gjort ett helt okej jobb. Musikurvalet är bättre än på länge med mer rakryggad, bredbent gitarrock och mindre semipubertalt emo-trams än i tidigare spel i serien. Motorljuden är skapliga även om de många av dem låter för snarlikt, medan röstskådespeleriet i de ofta krystade och ordentligt töntiga mellansekvenserna inte imponerar.

Need for Speed: The Run
Vin Diesel Junior är spelets huvudperson och han är skyldig maffian 25 miljoner dollar. The Run kostar 500 kronor och räcker endast i två timmar och 30 minuter.

När det gäller multiplayerdelen i The Run hade jag hoppats på mer än vad som erbjuds här. Det är förvisso roligare att tävla mot mänskligt motstånd än mot kampanjens korkade fiendebilar, men banorna förblir intetsägande och bilfysiken förblir undermålig. Autolog är strålande, dock. Det enda som är riktigt bra i ned for Speed: The Run och en klockren funktion som jag hoppas att EA fortsätter att bygga vidare på. Efter att ha njutit av Autolog i både Shift 2 och Hot Pursuit är jag dessutom van vis gränssnittet och bekant med samtliga av funktionerna vilket gör det extra trevligt den här gången.

Idén till The Run var en mycket god sådan. Actionladdad landsvägsracing från San Francisco till New York baserat på grafiken från Battlefield 3. Det lät superbt, på förhand. Resultatet är dock inte särskilt superbt utan faktiskt en av årets fetaste besvikelser. Racingen är klumpigt trist, bångstyrigt slö och korkad. Mellansekvenserna är överdrivet töntiga och nonsensfyllda medan quick time event-partierna skapar en extrem irritation hos mig. Jämfört med Need for Speed: Hot Pursuit är detta ett steg tillbaka. Jämfört med Burnout Paradise är detta ett skämt.

Need for Speed: The Run
Need for Speed: The Run
Need for Speed: The Run
Need for Speed: The Run
Need for Speed: The Run
Need for Speed: The Run
Need for Speed: The Run
Need for Speed: The Run
Need for Speed: The Run
Need for Speed: The Run
Need for Speed: The Run
Need for Speed: The Run
Need for Speed: The Run
Need for Speed: The Run
Need for Speed: The Run
Need for Speed: The Run
Need for Speed: The Run
Need for Speed: The Run
Need for Speed: The Run
Need for Speed: The Run
Need for Speed: The Run
Need for Speed: The Run
Need for Speed: The Run
Need for Speed: The Run
Need for Speed: The Run
Need for Speed: The Run
Need for Speed: The Run
05 Gamereactor Sverige
5 / 10
+
Stundtals superb grafik, bra musikurval, snygga bilmodeller, god miljövariation
-
Jobbigt stel bilfysik, hopplös artificiell intelligens, enformiga utmaningar, urdumma mellansekvenser, instabil skärmuppdatering
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Jesper Karlsson
Jag visste att Black Box inte skulle kunna toppa Criterions Need for Speed-spel (Hot Pursuit), Det kändes redan vid utannonseringen av The Run som en total omöjlighet. Hela konceptet med attitydfriska mellansekvenser och quick time event-partier kändes larvigt och att släppa ännu ett spel baserat på landsvägsracing kändes... konstigt. Slutresultatet är en medioker historia med jobbig körkänsla och urdumma motståndare. Multiplayerdelen drar dock upp betyget, inte minst tack vare Autolog som fortsätter att rocka. 6/10

Medlemsrecensioner

  • AG Jati
    Från skaparna bakom den inte särskilt glamorösa delen Undercover har bossarna i EA gett Black Box en andra chans. Kan de göra sitt andra... 8/10
  • gustav22
    Du spelar som Jack Rourke. Det enda sättet att få ditt liv tillbaka är att vara den första från San Francisco till New York. Inga... 3/10