Cobalt

Varje gång jag spelar ett nytt spel, är min allra första tanke: vad får jag för känsla när jag spelar? Helst ska jag känna mig nyfiken, underhållen och involverad. I vissa fall räcker det med att jag känner mig betagen, då en del titlar helt enkelt spelar på mina hjärtsträngar snarare än att försöka vara så underhållande som möjligt. Helst ska spelmekaniken kännas helgjuten och det är givetvis viktigt att grafiken är tilltalande, vare sig den är realistisk eller bara säregen. Jag vill bli omsluten av spelets atmosfär, inbjuden till det verk som studion så passionerat har skapat.

Därför blev jag enormt besviken när jag satte igång Cobalt inför denna recension, eftersom jag under min tid med spelet inte har känt mig uppslukad överhuvudtaget. Likgiltighet och ilska är snarare mina två standardkänslor när jag gett mig i kast med spelet... Det börjar helt okej, med en startskärm som doftar gott av 80-talsretro och där synttonerna som spelas låter riktigt jäkla bra, men så fort jag sätter igång kampanjen inser jag snart att detta är en titel som jag inte kommer tillbringa tid med, utan snarare slösa tid på. Tid som jag aldrig kommer få tillbaka.

Jag är cyborgen Cobalt, en generiskt designad slagsmålsrobot som kan dubbelhoppa á la Kratos i God of War, slåss med knytnävar/närstridsvapen och skjuta med olika sorts laserpuffror. Via loggböcker i moderskeppet, får jag snart reda på lite ointressant bakgrundsfakta (presenterat i något så osexigt som text) som är svår att bry sig om. Fylld av klaustrofobi i det kantiga moderskeppet hoppar jag in i en portal, som tar mig ut på uppdraget att leta upp artefakter. Dessa ska ge svar på gåtan om människans försvinnande! Och jag känner mig ärligt talat inte det minsta intresserad av grundplotten, lite likt hur jag stängde av hjärnan när Superman gjorde CGI-soppa av hela staden i slutet av Man of Steel...

Premissen känns otroligt trött, men eftersom jag är dömd att recensera Cobalt ger jag ändå kampanjen en chans. I tråkigt designade miljöer, som känns både enformiga och är föråldrade rent grafiskt, går jag snart runt och stöter på olika slags fiender. De dödar mig med bara ett par skott och i skrivande stund har jag tappat räkningen för hur många omstarter jag varit med om. Visserligen går spelet ner i slowmotion när ett skott kommer vinande emot mig, vilket ger mig chansen att rullande komma förbi projektilen oskadd, men när fienderna hopar sig är det sällan som slowmotion-mekaniken triggas. Och jag är stendöd, återigen.

Det är uppenbart att Cobalt är skapat för att vara en utmanande 2D-plattformare, men när sparpunkterna skiner med sin frånvaro under långa sträckor blir det snabbt bara ledsamt. Jag dör och dör, trots att jag snart får in det rätta knycket gällande spelmekaniken och försöker ta det så lugnt som möjligt när jag spelar. Jag rullar graciöst förbi en del skott och börjar faktiskt känna något slags hopp om att detta kan bli en kul upplevelse, men min metodiska framfart hjälper inte när fienderna allt för ofta tappar granater i samma ögonblick som jag dödar dem, varpå jag sprängs och tvingas starta om - ännu en gång. Cobalt får mig att tänka på The Butterfly Effect, filmen där allt blir fel hur Ashton Kutcher än väljer att göra...

Att starta om på nytt uppemot tjugo gånger i följd, för att till slut lära mig vilka fiender som kommer dyka upp var och därmed så småningom kunna räkna ut hur jag ska göra för att lyckas ta mig förbi dem, är inte sättet jag vill spela spel på. Då ser jag programmeringen som ligger bakom alltihop, snarare än att faktiskt se äventyret jag är med om... När jag väl lyckas ta mig till nästa sparpunkt, är jag inte det minsta stolt över min bedrift. Jag är bara lättad. Jag har inte njutit alls under vägen dit, utan istället har jag bara gjort allt jag kunnat för att så snabbt som möjligt komma fram till nästa checkpoint. Hur kul är det att klara ett spel på det här sättet, egentligen?

Även om det finns uppenbara sidospår, där mängder av extra granater och annat lullull att samla på ligger gömt, känner jag mig aldrig manad att lämna huvudspåret. Risken att jag dör är alldeles för stor och då kommer jag ändå bara få starta om från senaste sparpunkten, och förlora allt jag just ägnat minuter åt att samla på mig. Då är det bättre att bara koncentrera sig på att överleva till nästa sparpunkt istället.

Något som däremot får upp spelglädjen en gnutta, är när jag får tag på ägg. Dessa kan jag kasta och ut ploppar då en datorstyrd kompanjon, som attackerar fienderna åt mig (fram tills den blir dräpt). Detta ger Cobalt en lite större chans att överleva och är ett av få inslag som jag gillar under min plågsamma tid med kampanjen. Inte ens co-op med en vän i samma soffa känns kul, vilket aldrig brukar vara fallet med lokala samarbetslägen. All action blir bara ännu mer plottrig på skärmen när vi är två som lirar, där lysande projektiler flyger överallt och följs upp av den svarta skärmen som förkunnar att vi har dött.

Förutom att kampanjens fiender är olidligt utmanande, stöter jag även på en del frustrerande pusselmoment som är till för att ge mig en paus i allt krigande. Lås på dörrar måste knäckas och kassavalv ska det snurras på för att jag ska komma in, men här buggar ofta ljudet och allting blir tvärtyst. Det går inte att höra det där klicket som behövs för att komma in i kassaskåpet och istället för att få lite värdefull ammunition (en bristvara i Cobalt) ger jag upp och försöker ta mig vidare till nästa bana, istället.

Ljudet i övrigt är dock, tillsammans med äggen, det enda som jag på riktigt uppskattar i Cobalts storyläge. Ospelbara, vänligt sinnade karaktärer som jag stöter på här och där, pratar med ett klickande läte som påminner om utomjordingarna i District 9. Härligt! Och musiken är, precis som i startmenyn, genomgående stämningsfull. Men den mysiga ljudbilden är en klen tröst i ett spel som är så pass frustrerande som det här.

En sak jag däremot inte avskyr, är arenamatcherna i versusläget. När jag efter ett par bossar ger upp den oerhört traggliga kampanjen, ger jag mig istället i kast med arenabataljerna. Och de är faktiskt helt okej, även om de inte är extraordinära på något sätt (jag föredrar Super Smash Bros alla dagar i veckan). Här finns en rad olika spellägen, där klassisk dödsmatch mellan två lag blir intressant tack vare den stora mängden inställningsmöjligheter. Bland annat går det att öka slowmotion-effekten till flera hundra procent, ange svårighetsgrad och karaktärstyp för alla bottar, välja bland en gedigen skara banor och ställa in vilka slags vapen som ska finnas. Medeltidstemat ger till exempel en välkommen kontrast till de lasergevär som annars är standard.

Det roligaste av alla spellägen är Plug Slam, där en glödlampa fungerar som fotboll som ska skickas in i motståndarlagets mål. Precis som fotbollsläget i Rayman Legends, alltså. Plug Slam kör jag ett flertal gånger, fram tills jag inser hur befängt det är att detta är Cobalts absoluta höjdpunkt. Är det verkligen värt att betala 199 kronor (Xbox One-versionen) för ett spel där endast ett av de många spellägena är underhållande? 199 kronor för en story som känns totalt ointressant och grafik som inte tilltalar mig på något sätt, fiender som är för svåra och ett ljud som stundtals buggar ut? 199 kronor för ett co-op spel som inte är kul i co-op, utan bara mer epilepsiframkallande? Nej, då lägger jag hellre mina pengar, och framför allt min tid, på något annat. Något som får mig att känna annat än likgiltighet och ilska.