Metal Gear Solid 3: Snake Eater

Jag ska villigt erkänna att Metal Gear Solid 2 var en oerhörd besvikelse för mig. Jo, det är sant. En åsikt som säkert många av er inte håller med om, men så är det. Orsaken till varför jag erkänner denna politiskt inkorrekta åsikt, biktar mig och riskerar överdimensionerade brevbomber och virusfylld mailspam är enkel, jag har just avslutat den tredje delen i serien och är lika upprymd som imponerad. Allt är förlåtet.
 
Att Hideo Kojima lider av mild sinnesrubbning vet vi alla. Vampyrer som gick på vatten, Liquid Snakes uppvaknande, Ocelots långsökta band till Patrioterna, den egentliga orsaken till uppdragen på Big Shell för att inte nämna det plötsliga skiftet av huvudperson och uppdraget då den alltför kvinnliga nybörjaren Raiden var naken. Hans allt för uppenbara drömmar om Hollywood gick minst sagt överstyr i Sons of Liberty som var ett berättarmässigt fiasko och en soppa grumligare än Sundbergs gulasch.
 
När jag nu återvänder till den hårda vardagen för spelvärldens vassaste superspion är det i Kojimas avsked till spelserien som fått honom att hyllas av en enig kritikerkår som en av spelvärldens främsta visionärer. När äventyret i Snake Eater börjar är Kalla kriget i sitt mittskede, året är 1964 och den kärnvapenstyrda maktkampen mellan de båda stormakterna når sin kulmen. Händelserna tar vid strax efter Kubakrisen, en rysk vetenskapsman vid namn Sokolov utvisas i utbyte mot att Sovjet lämnar Kuba. Väl tillbaka i Sovjet sätts han i arbete för att fortsätta utvecklingen av vapnet som planeras förändra världen. För att frita Sokolov, föra honom tillbaka till USA och framförallt för att förstöra den snart färdigutvecklade, mobila avfyringsrampen för kärnvapenmissiler, skickas ormen in.
 
Hideo blandar friskt med politisk historia, krigshistoria och väver hela tiden in små fragment av smart fiktion. Grisbukten, Dave Crocket-missilerna, Vostok-raketen och Sputnik blandas med en grupp hänsynslösa Sovjetiska, övernaturliga Spetsnaz och en avhoppad amerikansk lönnmörderska. Historiskt korrekt fakta om de första riktiga testerna av kärnvapen Los Alamos, Texas - USA:s placering i Vietnam strax innan konflikten bryter ut blandas med smart utformade konspirationsteorier och intressanta kopplingar mellan de båda stormakterna. Den politiskt och historiskt korrekta inramningen är begåvad och underbart förmedlad och skänker Metal Gear Solid 3 den storymässiga tyngd som de två föregående spelen saknade. Berättandet är inte alls lika påtvingat som i Sons of Liberty utan lämnar utrymme för fria tolkningar från spelarens sida. Spelets karaktärsutveckling är också betydligt mer nyanserad och genomarbetad än tidigare.

I tidigare delar har Hideo alltid varit tydlig med att visa varifrån han hämtat sin inspiration. Svulstigt modern Hollywood-action och klassiskt gammal spion-fiction har blandats och använts på bästa sätt för att skapa en spännande spelvärld. I Snake Eater går Hideo steget längre och namnger sina största inspirationskällor och blottar allt från hans absoluta favoritfilm till diverse åsikter om såväl världspolitik som popkultur. Varje gång Snake kontaktar en av sina radiobudna medhjälpare för att spara inleds en lång, oftast intressant och välskriven dialog om allt från Sean Connerys tillvägagångssätt i James Bond 007: From Russia with Love till specialeffekterna i kultklassiska Creatures from the Black Lagoon. Det blir snabbt tydligt att Hideo varit oerhört fascinerad av film i allmänhet men james Bond i synnerhet under sin uppväxt, något som givetvis återspeglats i samtliga Metal Gear-spel ända sedan seriens födelse.
 
Beträffande det spelmekaniska har Konami gjort en rad små förändringar som i slutändan innebär ett betydligt mer krävande, taktiskt och framförallt mer genomtänkt spel än Sons of Liberty. Snake är nu till att börja med inte utrustad med radarn från de två föregående äventyren och måste därför helt förlita sig på sitt kamouflage. När spelet börjar finns fem olika uniformer att välja mellan som alla är olika bra i olika miljöer. Det gäller att granska siffrorna som mäter kamouflagets effektivitet samt att dra snabba slutsatser om det mest optimala mönstret för varje situation. Man har, förutom de olika uniformerna, även en rad olika ansikts,målningar att välja bland som även de avgör hur synlig eller osynlig Snake är beroende på vilken miljö han befinner sig i. Förutom att detta ger en känsla av realism samtidigt som det tillför till den taktiska delen av spelmekaniken gör kamouflage-funktionen Snake Eater till ett svårare spel än föregångarna. Det går inte längre se exakt var fienderna är med hjälp av radarn och inte heller åt vilket håll de är på väg åt.
 
En annan viktig nyhet är det faktum att Snake inte längre kan förlita sig på smaskiga rationer utspridda över spelets miljöer utan i Snake Eater tvingas äta ormar och andra djur för att överleva. Uthållighetsmätaren från Sons of Liberty har vidareutvecklats och för att behålla hälsan måste Snakes uthållighet alltid vara på topp. Detta sköter man genom att med jämna mellanrum knivhugga, sparka eller skjuta något av den ryska skogens alla djur för att sedan äta dem - råa. Även om resultatet är exakt detsamma som att äta tappade rationer skapar systemet för föda tillsammans med systemet för kamouflage en härlig känsla av överlevnad och bidrar till en ökad inlevelse.
 
Äventyret i Snake Eater tar vår mystiske hjälte från de tätaste, ryska skogarna till topphemliga forskningsstationer, missilsilos och övergivna militärbaser. På vägen konfronteras man givetvis mot en rad extremt väldesignade och karaktäristiska bossar som alla är knutna till det avhoppade specialförbandet som utgör grundhotet i Snake Eater. Den bästa av dem alla och den strid som lämnat mest avtryck på mig var helt klart mot den ärrade och gamle superprickskytten The End. Som en hyllning till striden mot Sniper Wolf i det första Solid-spelet och som en läcker fingervisning åt mer sniperbaserade actionspel förblir denna strid en av de bästa jag någonsin utkämpat. Hideo har lånat mycket från det första spelet i Snake Eater och vissa gånger så uppenbart att han även lämnat små fragment för den inbitna Metal Gear-fantasten att fnissa åt. Här finns lika mycket knivskarpa politiska anspelningar som det finns popkulturella och det blir snabbt uppenbart att Snake Eater varit ett drömprojekt för den James Bond-tokige Kojima under en lång tid.
 
Rent tekniskt har Metal Gear-spelen alltid varit imponerande oavsett formatet. Snake Eater har ett flertal gånger fått mig att böja mig ned över soffkanten för att försäkra mig om att det verkligen är den fyra år gamla Playstation 2 som skivan snurrar i. Den ryska urskogen är sanslöst detaljerad, fylld med svajande vegetation och variationsrik flora och miljöerna är stora. Karaktärerna är snyggare än någonsin, detaljerade till tusen och fantastiskt snyggt animerade med hjälp av motioncapture-teknik. Som vanligt är det berättandet som är bäst i Metal Gear Solid 3. Mellansekvenserna är helt vansinnigt välgjorda och regisserade med en sanslöst säker hand. Allt från dialog till röstskådespeleri, kameraplacering och timing är perfekt i alla spelets filmsekvenser och blir heller aldrig för långa som i Sons of Liberty. Jag kan sakna rysk brytning i rösterna hos några av huvudskådespelarna samt störa mig en aning på David Hayters överdrivna väsande som Snake dock. Hayter har alltid gjort ett stabilt jobb som rösten till Snake men denna gången är han uppenbarligen lite för entusiastisk över hans egen röst och låter ofta som en småkåt Michael Madsen med telefonsexkomplex. I övrigt är dock rösterna i Snake Eater perfekta, inte minst Sokolovs extremt passande, raspiga och pondusfyllda stämma eller The Boss lugna och metodiska sätt att leverera sina repliker.

Harry Gregson Williams musik är en lika stor självklarhet i Metal Gear-spelen som Snakes urtöntiga bandana och givetvis har Hollywood-kompositören bidragit med ett lika storslaget soundtrack som vanligt. Faktum är att den dynamiska musiken som spelas då Snake blir upptäckt i Snake Eater är den bästa som spelserien någonsin innehållit och har vid upprepande tillfällen fått mig att digga friskt med både armar och ben snarare än att försöka undvika anstormande fiender. Snake Eaters ledtema som spelas under introsekvensen är precis som mycket annat i spelet inspirerad av Bonds tidiga äventyr och ger en ruskigt läcker spionkänsla.

Tack vare en rad mindre förbättringar har Konami lyckats skapa ett spel som inte bara överglänser sin föregångare på alla tänkbara punkter utan även definierar det filmiska actionspelet med en variation, story och atmosfär värd att dö för. Snake Eater är ett strålande spel som inget PS2-ägare får missa och en omedelbar actionklassiker. Jag skickar mina hälsningar från Grosji Grads snåriga skogar, from Russia with love...