Star Fox Guard

Vid sidan av Nintendo och Platinum Games efterlängtade Star Fox Zero släpps även sidospåret Star Fox Guard. Det här är den slutgiltiga versionen av det som Nintendo-legendaren Shigeru Miyamoto en gång kallade för Project Guard och som visades upp för första gången under E3 2014. Egentligen var detta tänkt som ett av tre experiment som skulle fokusera på att använda Wii U Gamepaden i ömsesidig förståelse med TV-apparaten.

Eftersom jag är en tvättäkta Star Fox-entusiast var jag mer än redigt nyfiken på Star Fox Guard. När chefredaktör Petter Hegevall frågade om jag kände mig manad att recensera spelet skrek jag av glädje, trots att jag just då var djupgående inne i Star Fox Zero. Efter bara någon enstaka timme in i spelet förvandlades mina högt ställda förväntningar till något annat. Jag kunde ganska omgående konstatera att jag lirade ett budgetprojekt som högst troligt inte kostade många kronor att utveckla. Åtminstone inte om vi jämför med många andra Nintendo-titlar. Jag saknar den där gedigna Star Fox-känslan och namnet Star Fox Guard känns mest framtvingat i hopp om att försöka frambringa mer kosing till företaget.

I allmänhet är Star Fox-serien mest känt för sina stekheta luftbataljer i ett hejdlöst högt tempo. Om du tror att Star Fox Guard är samma typ av spel kommer du med högsta sannolikhet att bli besviken. Den här gången är det istället en stor mängd pusslande som står på agendan och bör vara mer inriktat till alla knep och knåp-fetischister. Fan-favoriten Slippy Toads farbror, Grippy Toad, äger en stor, överflödig inrättning och spelarens uppdrag är att försvara den från horder av anfallande robotar. För att lyckas med det har Grippy Toad placerat ut en serie övervakningskameror som, inte helt otippat, är utrustade med vapen.

Nu är det upp till spelaren att försöka förhindra att anläggningen förstörs genom att styra övervakningskamerorna med hjälp av både teven och Gamepaden. Till ditt förfogande finns ett gäng kameror och dessa är såklart strategiskt utplacerade i anläggningen. Du måste försöka hålla reda på upp till tolv kameror samtidigt, vilket innebär en rejäl dos anspänning. På TV-apparaten visas din valda kamera i den centrala delen av skärmen omgiven av elva andra kameror. Alla är såklart försedda med ett nummer och via Gamepad-skärmen hittar du en karta som visar vart de är utplacerade via motsvarande siffra.

På spelets karta kan du också se från vilka områden fienderna anfaller och då gäller det att snabbt vara på sin vakt och använda sig av rätt övervakningskamera för att få in det där härliga precisionsskottet som förhoppningsvis förvandlar fienderoboten till en hög med metallskrot. Med ett ynka litet knapptryck på Gamepadens touchskärm kan du välja en annan kamera och då gäller det att vara tillräckligt kvick så att inte fienderna lyckas ta sig in i basen och oskadliggöra den.

Star Fox Guard är inget enkelt spel. Det är snudd på plågsamt frustrerande, hektiskt och oerhört påfrestande. Tankeverksamheten måste gå på högvarv och sällan är jag den som klagar i onödan över komplicerade spel men den här gången har Nintendo lyckats utveckla ett spel med en odräglig svårighetsgrad - som mer eller mindre känns som ett smärtsamt lidande. För att jag på enklast möjliga sätt ska komma underfund med spelets alla regler och bli en farofylld robotdråpare så startar spelet i ett mjukt tempo med en kortare introduktion. Jag hinner knappt reagera innan svårighetsgraden skruvas upp och då vill Nintendo inget annat än att plåga mig i omgångar.

Tyvärr blir det inte lättare av att den rörelsekänsliga gamepaden sällan vill samarbeta. Rejält pressade situationer är vanligen förekommande och titt som tätt hamnar jag i överhängande behov av att snabbt som attans byta kamera. De numrerade kamerorna som finns utplacerade på spelets karta är så ofattbart minimala att jag måste träffa kameran mitt på pricken med mitt finger. Det är irriterande och mycket jobbigt. När paniken väl kommer drypande över att fienderobotar har tagit sig in i basen, så är det sällan jag vill stanna upp och tänka till lite extra innan jag utför mitt kommando. I övrigt fungerar spelkontrollen fläckfritt, men en sådan liten beståndsdel förstår så obegripligt mycket. För att pusselspel ska fungera behöver de också ha en klockren spelkontroll. Det har dessvärre inte Shigeru Miyamotos senaste projekt.

På grund av att du ganska frenetiskt måste växla kamera mellan varven så betyder det också att du emellanåt måste ta bort ögonen från händelsernas centrum. Sneglar du bort i en bråkdels sekund kan du missa en fiende och då får du försöka leta upp honom med en annan kamera. Detta kanske inte låter särskilt krävande men när fienderna anfaller i flock blir det riktigt mödosamt. Självfallet är det ingen enkel uppgift att hålla reda på ett dussin kameror samtidigt och oftast slutar det i en kapplöpning med tiden för att försöka hitta rätt kamera innan fienderna bryter igenom. Prioritering är viktigt och vilka av fienderna du väljer att skjuta först kan ha en stor betydelse. Vissa fiender är mer långsamgående men kräver också fler träffar.

Jag har redan kastat bort så otroligt många timmar på mitt liv genom att peppra robotar för fulla muggar i ett spel som inte är mer än medelmåttigt. Jag saknar de där äkta Star Fox-referenserna och det enda som karakteriserar sig med den underbara spelserien är planeten Corneria samt några fåtal karaktärer. Många av spelets fiender har jag inte ens bevittnat i något Star Fox-spel tidigare och det märks ganska tydligt att det här är ett pusselspel som är utvecklat långt innan det ens var planerat som ett Star Fox-spel.

Nu är jag såklart medveten om att jag låter fruktansvärt kritisk, men man måste ändå ha i åtanke att Star Fox hör till mina absoluta favoritserier. Om jag för engångskull försöker tänka utanför Star Foxs gränser kvarstår ändå ett högst originellt pusselspel som bjuder på minnesvärda bossar och en stor mängd banor. Det är totalt omöjligt att opponera sig över spelets längd, eftersom det finns 50 stycken banor fullproppade med panikartade stressmoment samt lika många bonusuppdrag som i själva verket är betydligt svårare än huvuduppdragen. Oftast brukar spel av den här typen bli ganska monotona efter en längre stund men det blir aldrig Star Fox Guard. Fiendevariationen är enorm och efter var nionde bana får du också möta en enastående boss som kräver både list och fingerfärdighet innan du förflyttas till en annan planet med en ny och skiftande miljöomgivning.

Gillar du att utmana dina vänner går det också utmärkt att spela onlineläget, kallat My Squad. Du kan konstruera dina egna vågor av robotattacker och ladda upp dem och sedan låta en vän försöka försvara sig mot dem. Eftersom spelet fortfarande inte är släppt, har jag tråkigt nog aldrig fått chansen att prova på onlineläget mer grundligt. Istället har jag lekt runt och snickrat ihop mina egna attacker och då la jag snabbt märke till hur besvärligt och jobbigt man kan göra det för sina motståndare. Det finns såklart begränsningar för hur många robotar du kan placera ut, men å andra sidan kan du ställa ut en hög med kraftfulla robotar som åtminstone jag hade stora problem med i enspelardelen.

Väljer du att köpa den begränsade specialutgåvan av huvudspelet, den så kallade Star Fox Zero: First Print Edition, så medföljer också en fysisk kopia av Star Fox Guard. Annars går det utmärkt att köpa spelet separat via Nintendo Eshop för cirka 149 svenska kronor. Om du tänker utanför spelseriens banor och istället har avsikten att avnjuta ett pusselspel som håller en lång tid framöver så har du hittat rätt. Dock vill jag fortfarande klargöra att det är ett godkänt pusselspel men med tanke på den Star Fox-entusiast som jag ändå är så kan jag inget annat än att gråta en liten skvätt och fundera över varför i hela friden Nintendo valde att placera det här i Star Fox-universumet.