Svenska
Gamereactor
recensioner
Doom

Doom

Portarna till helvetet är vidöppna och demonerna står i kö för att invardera planeten Mars, vi har köttat och recenserat nya Doom...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Alla vet vad Doom är, till och med min relativt oinitierade sambo uttryckte sin förtjusning då hon la snoken över kanten på sin laptop när logotypen uppenbarade sig på skärmen. "Jag gillar Doom, spelade det som tusan back in the days, i skolan" sa hon. En av förfäderna till moderna spel sett ur förstapersonsperspektiv och tillika en gigantisk ikon för spelmediet.

Jag vet hur golvad jag var av det första spelet, år 1993, och möjligheten att stå öga mot öga med demoner som för tiden såg verkligt läbbiga ut. En ny genre fick fotfäste på riktigt och även om mycket har hänt sedan dess så finns det trots allt en otrolig charm i att gå tillbaka och förenkla mekanikerna, ta bort auto-genrerande livmätare och bara förse mig som spelare med så mycket vapen att jag realistiskt skulle behöva en flakmoppe för att kuska runt på allt.

Doom
Spelets andra vapen i ordningen kan med hjälp av modifikationer ge demonerna på truten, genom hela kampanjen.

Det är hela tolv år sedan det senaste spelet i serien, Doom 3, släpptes. Ett spel som lutade sig lite mer åt det långsamma skräckhållet med taskigt konstruerade ficklampor och sotsvarta, spöklika korridorer. Det nya spelet, kort och gott endast kallat Doom (som blir det fjärde spelet i ordningen), följer inte den mallen, inte ens nästan, utan fokuserar mer på snabbhet än någonting annat.

I nya Doom håller allting på att gå åt helvete (bokstavligt talat). Du vaknar upp på någonting som direkt för tankarna till en offerplats av något slag och stämningen är aningen satanistisk. Ett par sekunder efter uppvaknandet står du naken med endast en pistol i handen och det är dags att börja panga demoner. En röst presenterar sig kort därefter som doktor Samuel Hayden och talar om att han minsann behöver hjälp att lösa lite problem och lovar att det kan visa sig vara värt det för er båda. På med Praetor-dräkten och gör dig redo för demonslakt, på rotmos.

Doom
Att stå för nära stora, kladdiga demoner är inte det bästa receptet för framgång, speciellt inte om de råkar ha eldkastare.

I Doom kastas du rakt in i actionsekvenserna innan du ens hinner säga ostkaka, och spelet bryr sig inte riktigt om att bygga upp ett narrativ eller ens förklara vem du är eller vilka motiv du har. Du får vapen och demoner, resten är upp till dig. Utan att djupdyka ner i spelets handling och således spoila den lilla berättelsen som finns där så handlar Doom om att människan har hittat sätt att utvinna resurser från helvetet, vilket är lukrativt och ska i slutändan göra gott för mänskligheten. Saker och ting blir sällan som planerat, alla på anläggningen jobbar inte riktigt mot samma mål och snart blir det fritt fram för demonerna att invadera anläggningen och på bara ett dygn har allting (som sagt) gått åt, ja.. Helvetet.

Det blir upp till dig att återställa ordningen och trycka tillbaka demonerna till sina varma hemtrakter med hjälp av doktor Hayden och anläggningens artificiella intelligens, VEGA. Protagonisten säger inte ett knyst utan är som ett mysterium genom hela spelet. Intentioner, motivation och till och med härkomst är alltihop höjt i dunkel. Doktor Hayden hintar ett par gånger om vem och vad du är, men det mesta är upp till dig själv att tolka och spekulera i, samt läsa i spelets codex. För att försöka dra paralleller och jämföra med något så kommer Wolfenstein: The New Order snabbt upp i tankarna, lika old school-doftande spelmekanik men med fullt utvecklade karaktärer och ett spännande narrativ. Men Doom handlar, som du vet, mer om att ta kål på så många demoner som möjligt på de mest spektakulära sättet du kan.

Doom
Under vissa strider kan du plocka upp power ups som gamla hederliga "Quad damage" .

I spelets inledning tar det nästan exakt två sekunder innan du håller ditt första vapen i händerna. Fyra sekunder senare får du tag på ditt första hagelgevär och har vid det laget redan reducerat ett gäng demoner till slamsor. Tempot i Doom kan liknas vid att bli påkörd av ett snabbtåg för att sedan sitta fastklistrad mot rutan till nästa station är nådd och du får ta ett andetag, sen bär det av igen. Du rör dig från olika områden som påminner om arenor och slåss mot demoner i olika former och storlekar. Efter arenan är rensad är det raskt vidare till nästa område som gäller.

Har du spelat klassiska Doom innan kommer du känna igen mycket av stilen och motståndet. Det finns till exempel klassiska Imps och Cacodemoner. Du måste ta hänsyn till vilken fiende du möter och anpassa din taktik efter den kombination av olika demoner du ställs mot på slagfältet. Möter du två Mancubus (stora demoner som kan vara utrustade med eldkastare) som har med sig en mindre armé av Imps, är det smart att fokusera på de mindre och rörligare fienderna först, för att sedan fokusera på de stora åbäkena från bekvämt avstånd.

DoomDoomDoom
Doom
En av Dooms bossar får smaka på den explosiva modifikationen på hagelgeväret.

Doom går hela tiden på högvarv och du lär dig tidigt att konstant förflyttning är a och o i striderna. Bandesignen uppmuntrar dessutom till vertikal krigsföring och det finns gott om kanter och avsatser att nyttja till din fördel. Där nya spel nästan bygger på att du kan plocka av fiender på håll och konstant gömma dig bakom skydd och låta ditt liv återhämta sig självt så är grundmekaniken i Doom av den gamla skolan, alltså måste du hela tiden ha koll på hur mycket liv och sköld du har kvar. En av de sakerna som bidrar till Dooms överenergiska tempo är att när du har skadat en fiende tillräckligt så kan du närma dig för att avsluta med en glory kill. Detta garanterar en viss portion liv till dig och blir direkt till en viktigt grundsten i spelmekaniken. Genom att använda glory kills smart kan du enkelt vända en strid till din fördel och gå segrande ur en situation som på förhand såg ut att sluta i.. ja, Helvetet.

Motorsågen du får i spelet innehar samma taktiska utformning. Sågar du itu en inte ont anande demon är det garanterat att denne släpper ammunition till dig, vilket gör att motorsågen bör tas fram när du känner dig lite tom på krut. Det krävs olika mängder bränsle beroende på vilken storlek det är på demonen du försöker såga sönder och det är viktigt att hålla koll på var och när du ska använda den för bästa resultat, detta är extra viktigt på spelets högre svårighetsgrader.

Spelkontrollen är snortight och gör även den att striderna känns tillfredställande. Att till exempel byta från skjutvapen till motorsågen görs enkelt med en knapptryckning och att förflytta sig i omgivningarna är smidigt och enkelt.

Doom
Glory kills avslutar demoner genom att juicepressa deras ansikten.

Det finns många vapen att bruka i Doom där min favorit, föga förvånande, blir den första hagelbrakaren du får (fyra sekunder in i spelet). Alla vapen går att uppgradera och har två olika typer av inriktningar på modifikationer. Till exempel kan spelets automatkarbin bestyckas med antingen ett sikte eller möjligheten att brassa iväg missiler. Du låser upp vapenuppgraderingar genom att kötta demoner och hitta hemligheter. Förutom vapen finns det mycket andra uppgraderingar att låsa upp. Möjligheten att utöka sin livmätare, bära mer ammunition är givna men det finns även sätt att ta mindre skada själv, av egna explosioner när du bränner av en raket på en demon nära dig eller att bli helt immun mot explosiva objekt i omgivningarna.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Utöver uppgraderingar finns det också speciella runor du kan aktivera för specifika utmaningar som att ta kål på ett visst antal demoner på tid. Klarar du dessa blir du belönad med en runa du kan använda för att modifiera olika saker. Jag använde till exempel en runa som gjorde att fienderna släppte mer ammunition och en som gjorde att jag var garanterad mer sköld varje gång jag utförde en glory kill.

I varje nivå i spelet finns det olika hemligheter undanstoppade i olika skrymslen och efter varje avslutad del får du en sammanställning på vilka utmaningar som har klarats av och vilka hemligheter som har hittats.

Doom
Helvetet är ingen trevlig plats, om du inte råkar gilla satanistiska ritualer och ond bråd död.

Grafiken, framför allt flytet, i Doom är för det mesta briljant. Upplösningen är dynamisk men ligger för det mesta på 1080p, Doom använder sig av samma teknik som exempelvis Halo 5: Guardians där upplösningen kan ändras beroende på olika platser i spelet. Detta är dock någonting som är knappt märkbart för blotta ögat. Det rullar för det mesta på i stadiga 60 bildrutor per sekund och de gånger som de hamnar under det märks knappt. Demonerna är mycket väldesignade och unika och känns snabbt igen från sina pixlade föregångare. Miljöerna är dock väldigt rödbruna, visserligen passar det spelets grund (det är trots allt Mars vi är på) men miljövariationen är nästan obefintlig till en början. Den aspekten blir bättre i spelets senare delar men det hade inte skadat att dra ner på det bruna, en aning.

Doom
Pepprar du en demon med en chaingun kommer denne givetvis vilja ge dig smisk tillbaka.

Musiken är en av mina favoritkomponenter med spelet. Varenda gång det vankas demonslakt dras det igång tunga, fräsiga gitarrer som spelar någonting som för tankarna till "ny" metal blandat med dubstep. När själva demonstriden är slut tystas musiken ner och jag kommer på mig själv med att längta till nästa gång jag slita demonerna i stycken ackompanjerad till spelets klassiska, ösiga ledmotiv.

Ljudet i övrigt fungerar väl, röstskådespelarna levererar sina repliker på det ostigaste sättet som är möjligt utan att det på något sätt försämrar upplevelsen. Doom tar inte sig självt på så stort allvar och det gör bara upplevelsen lättsam och mer njutbar. Jag hade gärna haft lite mer kräm i vapen och explosioner då dessa känns lite för veka mot vad de har för inverkan på demonslöddret men i det stora hela är ljudbilden klart godkänd.

Doom
Kan du avsluta dina fiender med en uppsättning knytnävar får du tillbaka liv och möjligheten att känna dig übermäktig.

Multiplayern i Doom har varit debatterad efter den öppna betan. Vissa älskar blandningen av gammalt och nytt och vissa avskyr det. Som pesten. Jag ställer mig någonstans mitt i mellan (som tråkig lagom-svenne) och konstaterar att Doom i multiplayer kan vara kul, för en stund. Alla spellägen du kan förvänta dig finns implementerade som Team Deathmatch och Domination och spelas på det sätt som de alltid gör med tvisten att ena laget har en spelarstyrd demon på sin sida. Denna demon kan ta emot mycket skada och dela ut lika mycket, det gäller för laget att samarbeta för att ta kål på demonen och på så sätt få nyttja kraften för egen vinning.

Spelets loadouts är det som många tycker förtär upplevelsen och får Dooms multiplayer att kännas som ett dussinspel. Du väljer alltså på förhand vilka vapen du vill använda istället för att att de är spridda över kartan, som var vanligare förr. Det är en smaksak men att ha möjligheten att välja vilka vapen du vill använde gör att du lättare kan testa dig fram och hitta någonting som du verkligen gillar. Vapen utbudet i spelets multiplayer är bra och här finnes krutpåkar och granater du inte hittar under spelets kampanj.

Doom
Loadouts är någonting som många spelare inte gillar med Dooms multiplayer.

Det som kan råda bot på den panik många känner över att spelet borde vara med old school i multiplayer är spelets banbyggarfunktion - SnapMap. Här är det fritt fram att låta kreativiteten flöda och du erbjuds en stor, avancerad, editor fullproppad med funktioner. Vill du bygga klassiska banor från gamla Doom? Kör hårt. Vill du bygga rum där du och tre andra spelare ska ta er an anstormande demoner i vågor? Gör det. För att vara lite sådär smått klyschig så är det bara din fantasi som sätter gränser.

Det finns redan nu ett stort antal spelare som har laddat upp sina skapelser till omvärlden. Jag spelade en SnapMap-karta där jag blev utrustad med ett gevär och en måltavla, min uppgift var att skjuta på tavlan men jag fick bara poäng om skottet träffade när det hade gått exakt tio sekunder. Varken mer eller mindre. En annan karta jag spelade var byggd som ett litet uppdrag. En Mancubus har tagit över en byggnad och måste stoppas genom att gå igenom nivån, återställa strömmen och till slut slåss mot demonen.

Det finns alltså utrymme för att skapa innehåll för en spelare, co-op för fyra eller lagbaserad multiplayer. Verktygen är som sagt avancerade och många och SnapMap förlänger spelets livstid, avsevärt.

Doom
Fiendedesignen i spelet är detaljerad och det är lätt att känna igen demoner från tidigare spel.

Doom känns som Doom. Hade någon frågat hur det första Doom hade sett ut idag så är det här förmodligen det korrekta svaret. Det är snabbt, intensivt, snyggt och blodigt. Det känns gammalt utan att kännas förlegat och tempot i striderna gör det lätt att bara fortsätta lite till, hela tiden. Jag föredrar dock strukturen på Wolfenstein: The New Order men med en mustig kampanj, solid multiplayer och det smått fantastiska SnapMap så levererar Doom en gammaldags upplevelse som ändå lyckas blåsa in frisk luft i genren. Ska någonting gå åt.. ja, Helvetet, så är det här rätt sätt att göra det på.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Bra vapenutbud, rasande tempo, härligt flyt och grafik, grym spelkontroll, SnapMap känns avancerat och djupt, fantastisk musik
-
Enformig färgsättning, spänningslös story, klena vapenljud
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Oliver Thulin
Doom är ganska exakt vad man hade kunnat förvänta sig. Det kommer inte utmana din världsåskådning, det kommer inte få dig att tänka och det kommer (tyvärr) inte göra en Wolfenstein: The New Order och överraska dig med en förvånansvärt fängslande berättelse med hjärta och minnesvärda karaktärer. Vad Doom däremot ger dig hinkvis och åter hinkvis av är banalt underhållningsvärde. Det var längesedan den i grund och botten simpla handlingen att döda horder av skitsura demoner var såhär underhållande. Striderna är ilsnabba och görs så bra tack vare den imponerande arsenalen av vapen, det underbart idiottunga metal-soundtracket och den coola monsterdesignen.

Multiplayern är nog ingenting som jag kommer spela längre än under någon månads tid men nu för stunden fungerar den alldeles utmärkt som ett tidsfördriv i gott sällskap och jag kommer garanterat spela mer av den, trevligt nog rätt matiga, kampanjen på högre svårighetsgrader. Jag hade uppskattat ett lite vassare berättande/bättre story, med ett tydligare driv. Miljövariationen lämnar dessutom en hel del att önska - men trots ett par smärre tillkortakommanden hade jag väldigt trevligt med Doom. 7/10

Medlemsrecensioner

  • chrilleman
    Det är dags att ta i med hårdhandskarna, ladda om hagelbrakaren och träda in i helvetet. DOOM är tillbaka, efter 12 års väntan visar ID... 10/10

Relaterade texter

DoomScore

Doom

RECENSION. Skrivet av Kim Orremark

Portarna till helvetet är vidöppna och demonerna står i kö för att invardera planeten Mars, vi har köttat och recenserat nya Doom...

Våldsamt läcker Doom-cosplay

Våldsamt läcker Doom-cosplay

NYHET. Skrivet av Jonas Mäki

Vi älskar cosplay här på Gamereactor, där de bästa är så rysligt skickliga att man inte annat än kan beundra arbetet och kärleken som lagts ner i kreationerna. Nyligen...

Vi spelar Doom till Nintendo Switch

Vi spelar Doom till Nintendo Switch

NYHET. Skrivet av Petter Hegevall

Den 10:e november är det dags för Id Softwares slemmiga helvetesdemoner att jaga dig svettig på Nintendo Switch, och inför denna stekheta release passade Gamereactor...



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy