Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
recensioner
Homefront: The Revolution

Homefront: The Revolution

Deep Silver och Dambuster Studios har försökt pussla ihop spelet som Crytek började utveckla. Petter har delat ut betyg till slutresultatet...

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Det fanns så mycket potential i Homefront. Det första spelet, alltså. Grundidén var genuint fantastisk och konceptet lockade mig något enormt. Med hjälp av regissören bakom barndomsfavoriten Red Dawn och med erfarenhet från diverse Battlefield-moddar drog Kaos Studios igång utvecklingen av ett av de actionspel som jag väntat mest på, någonsin (tro det eller ej). Ett ockuperat USA. Ett land i spillror. Ett övermäktigt Nordkorea som satt skräck i 52 delstater och en liten grupp handfasta rebeller som kämpade sig blodiga för att på ett eller annat sätt återinföra Amerikas grundvärderingar. Det hade kunnat bli så otroligt bra.

För designen var ju klockren. De raserade förortsgatorna proppade med brinnande bråte och igenspikade sommarhus. De bastanta pansarvagnarna som patrullerade de sargade stadsgatorna och fiendetruppernas respektingivande rustningar. Jag ville så otroligt gärna att Homefront skulle vara spelet jag drömt om. Men så blev det ju (som du vet) aldrig. Kaos Studios hett efterlängtade actionpekoral står sig än idag som en av modern tids fetaste besvikelser för min egen del och inför den problemkantade tvåan har jag varit ytterst skeptisk från första stund.

Homefront: The Revolution
Det första Homefront-spelet var mediokert. Det andra är rent ut sagt dåligt.

Utvecklingen av Homefront: The Revolution påbörjades hemma hos THQ redan 2011. Året därpå lades uppdraget (av oklara anledningar) på Crysis-studion Crytek i Frankfurt och bara ett drygt år senare tvingades tyskarna sälja hela licensen (som de köpte från konkursboet efter THQ:s magplask till brutal börskrasch) till utgivaren Deep Silver för att få loss kapital till högvis av obetalda räkningar. Deep Silver satte ett halvfärdigt Homefront: The Revolution i händerna på Dambuster-studios som till viss del består av före detta Crysis 3 och Timesplitters-utvecklare. Med ny budget, ny inspiration och en ny utgivare med massor av tilltro till grundidén, konceptet och själva varumärket - kunde utvecklingen återupptas.

På fredag, fem år senare, släpps då äntligen uppföljaren till Kaos Studios monumentala dunderbesvikelse och i pauserna mellan mina äventyrspass tillsammans med Nathan Drake har jag lagt tid på att styra upp en rätt rörig revolution mot ett gäng rätt rekorderligt respektingivande Nordkoreaner som i spelet kallas "The Norks".

Att Dambuster Studios kikat både en och 300 gånger på actiongiganter som Crysis och framförallt Far Cry 3 blir snabbt uppenbart. Homefront: The Revolution är uppbyggt på samma sätt med öppna miljöer i en stor spelvärld där jag som rebell ges flera olika val, hela tiden. spelvärlden är indelad i olika områden och dessa områden delar också in den gr4undläggande spelmekaniken och uppdragsdesignen. I halva delen av staden handlar det för det mesta om att skjuta vilt skrikande Nordkoreaner för allt vad bössan håller för (med assistans av andra rebeller) medan den andra delen erbjuder mer försiktiga uppdrag som innefattar en hel del smygande.

Homefront: The Revolution
Miljöerna är såhär brungrå och tråkiga i stort sett hela spelet igenom - Ja!

Det kan handla om allt från att byta radiokanal på strategiskt placerade radiosändare för att på så sätt förhindra spridning av fiendens propaganda till att förstöra övervakningskameror och ge brölande uteliggare pengar till soppa. Den här delen av spelet är intressant även om Dambuster misslyckats med såväl uppdragsstrukturen som den grundläggande variationen. Stealth-uppdragen blir inte sällan banala och enformigheten når efter några timmar smått bisarra nivåer men känslan av att faktiskt vara en rebell bland många andra, av att jobba aktivt och i tysthet för att störta en övermäktig ockupant - den finns där.

Överlag är atmosfären inte helt kass i Homefront: The Revolution. Jag får ofta känslan av att saker sker oavsett om jag ser det hända eller inte, jag får ofta känslan av att fienden är skoningslösa, smarta och eftertänksamma och samspelet med mina rebellkompisar fungerar helt okej. Det trista är att så många av de andra, superviktiga, komponenterna inte fungerar för fem öre.

Homefront: The Revolution
Sabotageuppdragen blir efter cirka två timmar helt sinnessjukt enformiga.

Till att börja med är de mer actionorienterade uppdragen i stort sett bedrövliga, rakt igenom. Det handlar om att gå dit för att plocka upp ett visst föremål för att sedan gå tillbaka till punkten där jag började. 100 gånger i rad. Variationsbristen, fantasibristen och den titala avsaknaden av uppfinningsrikedom eller påhittighet är smått skrämmande, stundtals. Det känns ofta som om utvecklarna kikat på actiongenrens giganter (Halo, Call of Duty, Far Cry, Battlefield) och bara försökt norpa så många slentrianmässigt alldagliga och platta idéer de bara kunnat för att på så sätt aldrig behöva anklagas för att vara originella.

Storyn är om möjligt ännu tråkigare. Stereotyperna är så förutsägbart geggiga och förutsägbara och dialogväxlingarna så sentimentalt übertöntiga att det flera gånger under spelets gång blir skrattframkallande pinsamt. Att karaktärernas munnar och ansiktsuttryck dessutom inte överensstämmer för fem öre med orden och meningarna som sägs gör knappast saken särskilt mycket bättre. Dambuster misslyckas med att bygga trovärdiga karaktärer, med att bygga en spännande historia och med att skapa en ton som speglar spelets mekanik och upplägg. Det känns inte sällan splittrat och stressat, som att för många olika kockar kryddat samma soppa utan egentlig vetskap om vem som gjorde vad, och varför.

En stor del varför åtminstone jag älskar att utforska öppna spelvärldar i titlar som Crysis eller Far Cry är möjligheten att låsa upp och nå nya, spännande, delar av omgivningen. I Far Cry 4 letade jag mig upp på bergstoppar, maskingevärspepprade vilt rytande tigrar i soldränkta dalgångar och utforskade mörka grottor. I Homefront: The Revolution ser det mesta likadant ut. Lortiga, grå stadsgator och även om det finns delar av spelet som ser riktigt snygga ut rent tekniskt, är miljöerna lite väl enformiga och lite väl trista för min smak. Jag känner mig aldrig särskilt nyfiken på att utforska eller på att komma vidare och med tanke på den smått idiotiskt enformiga uppdragsformeln blir detta snabbt rena rama tristessfesten.

Homefront: The Revolution
18 timmar tog det för Gamereactor att spela igenom Homefront: The Revolution.

Spelet innehåller ingen multiplayerdel (vilket var den stora snackisen inför premiären av föregångaren) men däremot en samarbetsaspekt där fyra spelare kan ta sig an samma enformiga uppdrag som i singleplayerportionen. Det handlar för det mesta om att försvara en av polarna medan han/hon hackar en dator eller pajar en övervakningskamera. Jag borde rimligtvis skriva mer om just den här biten men kan ärligt talat inte komma på något mer jag vill förmedla förutom att co-op i Homefront: The Revolution är tråkigt. Tråkigare än att se på när målarfärg torkar, ungefär.

Grafiken då? Ljudet? Mediokert, rakt igenom. Inte blir det bättre av den mängd buggar som spelet levereras med, heller. Jag har flera gånger tvingats starta om PS4-versionen då den hängt sig medan spelet autosparat. I slutändan bjuder Dambuster på en oinspirerad, trött och stundtals förbluffande ofärdig produkt som jag inte kan rekommendera till någon. Tyvärr.

Homefront: The Revolution
Homefront: The Revolution
Homefront: The Revolution
Homefront: The Revolution
Homefront: The Revolution
Homefront: The Revolution
Homefront: The Revolution
Homefront: The Revolution
Homefront: The Revolution
Homefront: The Revolution
04 Gamereactor Sverige
4 / 10
+
Respektingivande fiendedesign, en del trevliga vapen, vissa mysiga stealth-uppdrag
-
Blek grafik, geggig story proppad av klyschor, enformiga uppdrag, proppat av dryga buggar och tekniska problem
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Katrine Baumgardt, Gamereactor Danmark
Jag gillar känslan av att vara en sabotör och atmosfären är klockren. Jag känner mig verkligen som en del av gerillan som avser att störta Nordkoreanerna och att smyga runt och utföra topphemliga små uppdrag om nätterna känns spännande. Det är därför synd att eldstriderna och actionuppdragen aldrig blir mer än ren utfyllnad. Storyn knytas dessutom aldrig ihop och karaktärerna är vansinnigt töntiga. 6/10