Postal Redux

Året är 1997. Final Fantasy VII släpps i Japan, att skilja sig blir lagligt i Irland och Storbritannien vinner Eurovision Song Contest med melodin "Love Shine a Light", som handlar om en kvinnas kärlek till ficklampor (tror jag). I samma veva släpper den amerikanska spelutvecklaren Running With Scissors sitt allra första spel: Postal. I Postal spelade du en paranoid man som precis blivit vräkt från sitt hem, som därför beslutat att ta ut sin ilska i massakerform. Utan nåd och utan ånger. Så fort spelets simpla men våldsamma premiss kom upp till ytan, dammade världens moralkrigare av sina skrivmaskiner och lät fingrarna dansa över tangenterna.

"Vidrigt" skrev en person om spelet, "samhällsfara" skrev en annan, "fefalmx" skrev en (förvirrad) tredje person. Den här rikstäckande moralpaniken spred sig även bland politikerna. Vid ett tillfälle proklamerade den demokratiska senatorn Joe Lieberman att Postal, tillsammans med Marilyn Manson och reklam från Calvin Kleine, är "det värsta som finns i det amerikanska samhället". Inte nog med att moralkärringarnas världssamfund fördömde titeln, Postal fick även försäljningsförbud i flera länder och därtill blev utvecklarna stämda av det amerikanska postverket.

Det mest intressanta i den här soppan är att Postal inte ens var ett bra spel. Om sanningen ska fram var Postal ett uruselt spel. Verkligen rövsmet i spelform. Men tack vare moralpaniken och kontroverserna blev Postal en sällan skådad försäljningssuccé och titeln blev snabbt kultförklarad. Detta trots att spelet, ännu en gång, var genuint bedrövligt.

Hoppa nu in i en Delorean och knappa in 2016. Någon tjomme hos Running With Scissors får den snillrika idén att utveckla en remake av Postal. Idén uppkom efter vad jag antar var en pinfärsk och högst lyckad lobotomering. Tanken var att den nya versionen skulle få uppiffad grafik, nya karaktärsmodeller, ett par nya spellägen och ny titel; Postal Redux. I princip samma spel fast i ny förpackning. Jag antar att utvecklarna sökte efter en ny utmaning och kände att de ville motbevisa talesättet "det går inte att polera en skithög". Låt mig konstatera redan här att motbevisningen har slagit slint. För trots hinkvis med vax och glansmedel är Postal Redux precis samma rykande skithög som originalet.

Premissen är precis lika simpel som innan. Du spelar en paranoid vapentok som bestämt sig för att mörda alla i hans väg. Poliser, militärer, specialstyrkor, civila... ingen går säker. För att ta dig från en nivå till en annan måste du döda en specificerad andel fiender. En viktig detalj är att du varken kommer bestraffas eller belönas om du dödar civila - de råkar bara vara på fel plats vid fel tillfälle. Typ.

Nu hade jag kunnat spy lite galla här och moralisera om meningslöst våld och vara så där plågsamt politisk korrekt. Men grejen är att våldet i Postal Redux är, med dagens mått, oerhört uddlöst. Om inte det vore nog, inramningen är helt annorlunda jämfört med andra liknande spel. I till exempel Hatred fanns det inte några tecken på självdistans eller någon form av försök till humor. I Postal Redux, däremot, hittar du något lustigt på varje bana. Inte minst när du kommer till en strutsfarm där du kan skjuta... ja, strutsar. Dessa strutsar sprider sig bisarrt nog senare till andra banor. Om du finner lockelse i att panga digitalt målade strutsar på militäranläggningar då är Postal Redux något för dig.

På tal om banor, har du 17 stycken att massakrera dig igenom. Förutom strutsfarmar och militäranläggningar bjuds det bland annat på järnvägsstationer, lastbilscaféer och campingplatser. Jag hade kunnat skriva att varje bana erbjuder något nytt, något fräscht i form av bandesign men då hade jag varit en lögnare. Inte nog att allt känns så oerhört platt, du kan inte vistas i byggnader och du kan inte ens spränga något förutom explosiva tunnor. Det är på gränsen till skrattretande hur trist bandesignen är.

Likt många andra galningar är du beväpnad med en rad olika vapen. Inledningsvis startar du med ett fjuttigt maskingevär, som i slutändan ändå visar sig vara det bästa vapnet i spelet (tack vare lång räckvidd och att skotten aldrig tar slut). Detta tycker jag är rakt av usel vapendesign. Jag vill ju känna mig lite mer badass desto längre in jag kommer och Postal Redux erbjuder en hel del andra vapen som skulle kunna fixa detta. Hagelbrakare, napalmkastare och raketgevär för att nämna några. Det går även att plocka upp olika sorters granater och minor. Problemet är att maskingevärets egenskaper gör det till det bästa tillika tråkigaste vapnet att använda.

Det är inte bara ban- och vapendesignen det är fel på. Jag stör mig även på den oerhört korkade artificiella intelligensen hos mina fiender. Ta bara militärpricken som har raketgeväret på axeln. Människan har nästan dödat fler av sina egna än vad jag har. Samma gäller nissarna som slänger molotovcocktails. Istället för att träffa mig, kastar dessa infernobejakare sina brandbomber mot mina fiender. Å andra sidan borde jag kanske vara tacksam. De hjälpte mig trots allt att slutföra spelet lite fortare.

Som du kanske märker tycker jag att Postal Redux är ett ganska risigt spel. Men finns det inget positivt? Undrar kanske någon. Jo, pyttesmå ljusglimtar existerar. Jag tycker till exempel att spelkontrollen gör sitt jobb och jag är lite småförtjust i designen på grafiken. Den handmålade stilen ger mig lite retromysiga vibbar.

Det var nog allt för den här gången! Nu ska jag be Siri att hänvisa mig till närmsta lobotomerings-klinik. Jag kanske också får en grym idé efter min behandling. Kanske något i stil med att göra en remake av Robocop eller varför inte återuppliva Mussolini. Känns som två klockrena idéer efter det här.