The Bard's Tale

Personligen så tycker jag fulla bönder som sjunger högt och ljudligt är fruktansvärt irriterande. Jag har alltför många sådana där jag bor, som står längst vägen i sina träskor, lädervästar och slitna jeans. Men hur kommer det sig då att jag sjunger och dansar med och bara njuter när dessa fulla bondlurkar skrålar loss på värdshuset "The Drunken Rat"? Mitt sinne töms på fördomar och tvivelaktigheter när The Bard’s Tale börjar sin dans i min konsol. Det är ingen kopia eller remake, det är något ganska speciellt. Så gör detsamma, rensa era sinnen för ni kommer att bjudas på strålande humor och upplevelser värdiga ett avsnitt ur Monty Python.

Det är på "The Drunken Rat" som bardens äventyr börjar och även där man snabbt inser att barden inte är helt på det klara med uttrycket "sociala kompetens". Man skulle nästan kunna tro att han blandat ihop uttrycket med "var fruktansvärt otrevlig så folk springer gråtandes därifrån". Barden har nämligen två läge av social kompetens; ett otrevligt läge, och ett snäppet otrevligare, vilket naturligtvis bereder vägen för många roliga upplevelser. De sarkastiska och ironiska kommentarerna som barden slänger omkring sig har oftast en negativ påverkan på omgivningen, men ibland kan det faktiskt vara positivt att vara otrevlig. Vissa icke-spelarkaraktärer blir faktiskt mer positivt inställda till hårda ord och onda tillmälen, som den kvinnliga bartendern på "The Drunken Rat" till exempel, ni vet hon med de stora... ambitionerna.

Det finns dock en person som inte alls njuter av det bardens många otrevligheter och bedrägliga beteenden - den ständigt ackompanjerande berättaren. Han är snar att pika barden för sin brist på moral och etik, även om det inte hjälper mycket. Men det är den sarkasm och ironin som genomsyrar hela spelet och som gör det till något extra. Brian Fargo, som skapat ursprungsserien som släpptes för nästan ett decennium sedan, leker och skämtar med hela rollspelsgenren. Det är genom användandet av alla tänkbara rollspelsklichéer som han med glimten i ögat skapat ett spel som man verkligen underhålls av. Som en bra TV-serie.

För The Bard’s Tale är rent utseendemässigt och spelmässigt en kopia av Baldur’s Gate: Dark Alliance, nästan i alla fall. The Bard’s Tale har lite finesser där lyran är mest påtaglig. Det är med den som barden frammanar varelser som lyder hans minsta vink. De kommer väl till pass när fienden anstormar och man är trängd. Sedan finns det även en annan skillnad när det kommer till stridsfunktionaliteten. I The Bard’s Tale är det viktigt att du blockar ofta och vältajmat för att inte bli dödad på momangen. Det är något jag inte riktigt greppade i början vilket barden fick lida mycket för.

En annan stor förändring gentemot Baldur’s Gate: Dark Alliance och dess kopior är att man i The Bard’s Tale inte behöver bry sig om ifall ett svärd man just plockat upp är bättre än det man använder. Inte heller behöver man bry sig om att behöva släpa sig till närmaste försäljare för att ens packning är full. Det är nämligen så att man automatiskt använder det bästa vapnet i sin packning och allt annat förvandlas till pengar. Det känns faktiskt riktigt befriande och man kan lägga all energi åt viktigare saker än att gnabba om pengar med trånga försäljare.

Men visst, The Bard’s Tale är rent spelmässigt inget anmärkningsvärt, rent av ganska småtrisst. Det uppvägs dock av den superba dialogen och det utmärkta samspelet mellan karaktärer. Man har aldrig tråkigt och även om striderna enbart är en transportsträcka mellan humoristiska händelser så fungerar de alldeles utmärkt. InXile har tagit en välanvänd motor och gjort något helt annat med den, något helt eget. Inte funktionsmässigt men väl om man ser till spelupplevelsen. Gillar man sarkasm, ironi och svineri ska man definitivt undersöka The Bard’s Tale närmare.