Def Jam Vendetta

Wrestling är väl något av dummaste som existerar. Medelålders karlar med permanentat hår och tighta lycra-dräkter som kastar runt varandra i ringen i ett taskigt skådespel. Jag älskar det, den sista äkta manliga bastionen, en såpa för killar. Som Rederiet, Tre Kronor, Vita Lögner och Skärholmen, fast med större bröstimplantat, mer ingrodda solbrännor och med mer våld.

Def Jam Vendetta går ut på att diverse tuffa killar (och ett par tjejer) med lika hög intelligenskvot som vissa har skostorlek ska slåss för att göra upp om vem som är tuffast i stan. Detta gör man genom att stoppa fler kroppsdelar i ansiktet på sin motståndare än vad man själv får ta emot. Diverse kända rap-stjärnor som DMX, Method Man, Redman, Scarface, Ludacris och en hel stab andra hårdingar får slåss mot en uppsjö påhittade filurer av olika karaktär och stil. De är dessutom avbildade med en serietidnings-aktig grafik som överdriver det hela lite. Något som framhäver den där lite oseriösa bilden som man vill måla upp. Ett stort plus dessutom att alla rappare dessutom gör sina egna röster i spelet.

Storyn går ut på att spelaren ska rädda sin usle polare ur ett litet finansiellt problem. Manny, en kille med mer tatueringar än pengar på fickan kontaktar dig, sin bäste kompis, för att slåss för honom. Något som urartar i en spiral där man kommer att få dänga till flera av hip hoppens största stjärnor. Så småningom väcker man uppmärksamheten hos en av den undre världens mest hänsynslösa killar. Nämligen mannen som anordnar hela rakset. När han dessutom bara råkar vara tillsammans med spelarens före detta tjej, som verkar vilja hitta tillbaka till grönare gräs. Ja gott folk, det är upplagt för bråk. Ska vi vara ärliga är faktiskt storyn hopplöst usel. Precis på samma sätt som Hulk Hogan och alla hans kompisar fortfarande ältar samma gamla saker om och om igen. Med andra ord, Def Jam Vendetta lyckas på ett strålande sätt att driva med verklighetens wrestling-stjärnor.

Själva spelandet håller sig på den hyfsat höga nivå som wrestlingspel kan hålla sig på emellanåt. En stor uppsjö manövrar finns att tillgå inne i ringen och tjuvnyp och allmänna elakheter förekommer ofta. Något som dock är tråkigt är att spelet tenderar att bli lite oblanserat emellanåt. Ibland så kan en motståndare som är nere på väg att torska få in ett par attacker på rad, av ren tur. Därmed bygger han/hon upp sin adrenalinmätare och får tillgång till en specialattack som i det närmaste kan liknas vid Gamebreakers i NBA Street. Hela matcher kan vändas på ett fåtal ögonblick, något som frustrerar.

När jag började spela Def Jam Vendetta så krafsade jag mig i skalpen och undrade vad jag höll på med. Storsågen plockades fram och elakheterna vässades innan jag fick upp ögonen. Innan jag förstod vad Def Jam Vendetta verkligen var för ett spel. Grafiken må vara grovhuggen, men skapar en komisk touch som får en att tänka på serietidningar. Def Jam Vendetta är fånigt, superfånigt, precis som wrestling normalt är. Men med gott om självdistans och bjuder på många underhållande stunder om man gillar hip hop och digital wrestling.