Mount & Blade: Warband

Skapat för strategifans med ett rejält intresse för krigssimulatorer blev 2010 års PC-lir Mount & Blade: Warband, uppföljaren till det två år äldre Mount & Blade, snabbt en succé. Spelets enda uppenbara brister var den stela spelkontrollen och att grafiken då, för snart sju år sedan, var otroligt medioker i jämförelse med andra spel släppta samma generation. Då passar det väl ändå utmärkt att Mount & Blade: Warband får en ordentlig remaster och släpps på konsol kanske du tänker? Det måste väl ändå blivit fantastiskt på dessa sju år? Det är tyvärr mitt jobb att krossa hoppet för er förväntansfulla remaster- och Mount & Blade-fans. Mount & Blade: Warband till konsol är otroligt illa optimerat, utan att ha fixat originalets problem.

För att inte låta allt för negativ efter enbart ett par meningar så går vi rakt på vad som faktiskt är positivt med Mount & Blade. Spelets multiplayer är det mest uppenbara att ta upp då det är innehållet som fick hela fanskaran att fortsätta spel. Du kan strida med dina polare online och slakta, alternativt slaktas, av motståndarna i flera olika spellägen. Rusa ut i krig med din armé och hugg ner så många du kan, när du möter väggen av motståndare i spelläget "Battle", belägra fiendens fort genom att ta dig över murar via stegar och bränn ut invånarna i "Siege" samt döda så många du kan i spelets Deathmatch och Capture the Flag-lägen. Dessa online-krig är definitivt spelets absoluta höjdpunkter - förutsatt att du har någon att spela med och hittar någon att spela mot, samt orkar med den fasansfulla spelkontrollen...

Ytterligare en höjdpunkt är möjligheterna att skräddarsy din upplevelse. Du startar din resa med en utförlig karaktärsskaparomgång, väljer kön på din karaktär, bestämmer hur han/hon ska se ut, döper denne och väljer karaktärens bakgrundshistoria. Möjligheterna är här riktigt intressanta och engagerande. I Calradia är jag Lisa, en fattig ung kvinna vars familj levde nomadliv i ett land långt långt borta. Nomadlivet innebar en tidigt stiftad bekantskap med människans första fordon, hästen och tydligen red jag innan jag hann lära mig gå eller tala. Jakt var även det vardag så mitt startvapen var en armborst (typiskt vapen för nomader). Efter ett fint liv i nomadstam blev Lisa av någon anledning hämndlysten och krävde blod. Kanske dog stammens ledare, kanske dog de allihop? Oavsett var någon tvungen att dö - men vem? Kanske jag får reda på det i Sargoth, hemmet åt folkslaget "Nords" (Är man född i Fjällhöga Norden så är man).

Efter att ha levlat din karaktär i överväldigande många färdigheter dröjer det inte länge innan du blir attackerad av en arg soldat och får ditt första smakprov på hur dåligt spelkontrollen fungerar (jag kastade ungefär sju knivar innan jag förstod vad jag höll på med). Kameran styrs av samma högra styrspak som siktet i strid (vilket spelaren inte ser på skärmen) och gör att du, så fort du försöker att få en bättre vy av vad som händer i striden, hugger rakt upp i luften eller rätt ner i backen. När jag spelade online skrattade jag gott åt alla spelare som, likt mig, hade samma kameraproblem. Fler udda spelkontrollval finns men inga av dessa är riktigt lika svåra att hantera.

När vi ändå talar om udda spelkontroll - Det är otroligt tydligt att Mount & Blade: Warband är ett PC-spel i grund och botten. Från den konstigt översatta stridsmekaniken till användandet av ett muspekarsystem för att navigera spelets menyer.

Åter till vad som gör Mount & Blade: Warband intressant nog att spela. Vi börjar med vad det faktiskt är spelet går ut på - att ta beslag på Calradias tron och leda riket. Hur du tar dig från nomad till drottning är upp till dig. Du kan erövra riket med taktiskt tänk och mycket charm, du kan ta dig till toppen via giftermål och du kan, såklart, ta dig till toppen genom att tappa upp ett bad med blod. Politiken är otroligt välgjord, möjligheterna är egentligen oändliga och alla dessa aspekter ger spelaren nog med sparkar i baken för att sträva efter storhet i Calradia. Du vill inte sluta förrän du sitter på tronen, och klarar du av att vifta bort vad som är dåligt med spelet finns här oändligt med omspelningsvärde. Du blir till exempel annorlunda behandlad som kvinna eller som fattig mot hur du blir behandlad som adlig man.

Åter till spelets problem då, och kanske till spelets största problem - grafiken. Jag fattar att nostalgiska fans av serien inte kommer att bry sig alls, men det gör jag. Jag själv håller Max Payne 2 som världens bästa spel och vet att alla problem är osynliga när nostalgibrillorna är på. Men för någon som är helt ny till serien är grafiken definitivt ett hinder. Spelet fick kritik angående medelmåttig sådan redan vid PC-lanseringen år 2007, och det enda som förbättrats i samband med konsolversionen är upplösningen. Det betyder alltså att alla små blessyrer är än mer tydliga idag. Visuellt kan det jämföras med 2006 års Elder Scrolls IV: Oblivion (på låga inställningar), vilket säger en del.

Så slutsatsen då? Mount & Blade har sina problem, det stod klart redan från början men jag kan inte med att trycka ner spelet helt i smutsen. Trots att det är konsolversionen jag recenserar (inte enbart spelet i sig) är Mount & Blade: Warband ett stundtals roligt och ambitiöst spel med otroligt mycket djup. Det är därför riktigt synd att spelkontrollen, stelheten och grafiken förstör upplevelsen för vad som, utan problem, hade kunnat bli en unik upplevelse för konsolspelarna. Jag märkte ofta att jag stängde av mitt i en strid, inte för att jag tyckte striden var för tuff eller trist utan för att jag helt enkelt inte orkade med så mycket problem på samma skärm. En konstant känsla av "Jag vill men kan inte förmå mig".

Med det sagt är Mount & Blade: Warband ett intressant spel för alla fans av rollspel, strategi och krigssimulatorer - förutsatt att du kan blunda för alla problem, och allra bäst är detta till PC.