Svenska
Gamereactor
recensioner
Spikeout: Battle Street

Spikeout: Battle Street

Efter åtta långa år kommer äntligen Spikeout för hemmabruk och vi på Gamereactor har aldrig bangat en rejäl arkadutmaning.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Tekniskt sett är genren stendöd. Hårdkokta spel som Final Fight släpps som retro-spel till Gameboy Advance, Streets of Rage är totalt bortglömt och var Double Dragon håller hus är det ingen som vet eller ens bryr sig om. Här skulle jag vilja skriva något om att Sega minsann går sin egen väg och nu återuppväcker genren, men så är det inte riktigt. Spikeout är nämligen egentligen ett åtta år gammalt spel och gick därmed att spela i arkadhallarna året Nintendo 64 släpptes i Europa. Det släpptes alltså för så länge sedan att många av er som läser kanske inte ens spelade spel vid premiären. Ryktena surrade länge om att det skulle komma till Dreamcast, men eftersom den lades ned blev det heller aldrig aktuellt med en hemmaversion. Därefter gick det ytterligare något år innan det plötsligt rapporterades vara på väg till Xbox. Och här är det alltså nu, åtta år senare.

HQ

Spikeout är alltså ett riktigt gammalt spel. Visserligen kördes det på monsterarkadhårdvaran Model 3 som nästan var jämförbar med Dreamcast. Det gör att det tekniskt inte har åldrats fullt så illa som man skulle kunna befara. Men det är inte för det tekniska man ska köpa Spikeout. Sega är ju nämligen obestridliga mästare när det kommer till arkadspel. Och ett bra arkadspel ska ju vara enkelt att spela, vara oerhört intuitivt men samtidigt så makalöst djupt att man ska kunna spela det i flera år och ständigt finna nya bottnar och utmaningar. Den beskrivningen skulle faktiskt även kunna handla om Spikeout. Det går helt enkelt inte att ha tråkigt med spelet som bjuder på riktigt klassisk Sega-action med allt vad det innebär av arkadkänsla, oborstad charm och en brutal svårighetsgrad helt anpassad för att många tiokronor ska behöva rulla ned i myntinkastet innan man är klar.

För att spelet ska kännas fräscht lanseras det som en uppföljare till den gamla arkadklassikern och har därför fått suffixet Battle Street. Fightingsystemet, grafikmotorn och allting annat går dock igen. Sega har bara skrivit en ny story utan att egentligen förändra någonting väsentligt. Tio år har gått sedan Spike och hans tappra gäng bokstavligt talat spöade skiten ur Team Inferno. Nu tycks ett nytt gäng som kallar sig Neo Inferno vara på väg att ta över staden Diesel City, men den här gången är det upp till Spikes son att ställa allt tillrätta igen. Tja, mer story än så behövdes inte på den gamla goda tiden för att man skulle ha anledning att slå ner tusentals personer med rejält övervåld.

Faktumet är att det känns otroligt skönt att kunna fokusera helt på slagsmålen, och slippa fundera över ologiska pussel eller försöka hänga med i någon story. Spikeout: Battle Street är oerhört rättframt och man liksom lufsar fram med sin långsamma huvudperson medan ett till synes aldrig sinande förråd av riktiga pappskallar bara fortsätter anfalla. En del kommer även med tillhyggen som skiftnycklar, traktordäck (!) eller järnrör. Klappar man till dem tappar de sitt vapen och du kan plocka upp det för att dela ut lite mera skada. Den artificiella intelligensen hos fienden är modell badboll, men det är aldrig något man irriterar sig på. Svårighetsgraden är sanslöst välavvägd som den ska vara i ett bra arkadspel för att man efter något försök ska kunna komma fram till en banas slutboss. Att besegra honom med det lilla liv man har kvar är dock en helt annan historia och kommer att kräva många försök innan man till slut listar ut hur man ska göra för att nå framgång.

Spikeout: Battle Street är på tok för svårt för de flesta. Många av dagens spelare är uppvuxna med spel som Ratchet & Clank som dels ger spelaren oändligt med liv, men framför allt generösa omstartpunkter. Spikeout: Battle Street är dock som sagt ett arkadspel och totalt oförlåtande. Det är meningen att man ska dö en massa, annars får tillverkarna av arkadspelen ingen inkomst. När man dör, och det kommer man att göra, får man dessutom spela om precis hela banan. Normalt avskyr jag sådant. I ett spel som Spikeout: Battle Street förstår jag dock precis varför det är som det är, och eftersom spelet är så sanslöst exakt i kontrollerna vet jag att det hela tiden hänger på mig huruvida jag kommer att klara något eller ej. Dessutom är det roligt att göra om det, eftersom man hela tiden blir bättre och bättre, vilket leder till mer avancerade slagcombos, vilket i sin tur ger högre poäng.

Detta är en annons:

Den stora grejen i Spikeout: Battle Street är dess stöd för Xbox Live. Man väljer en av de totalt tolv (varav vissa måste låsas upp) figurerna, justerar klädsel och accessoarer efter smak, letar reda på någon annan och bildar ett eget gäng. Du och upp till tre kompisar kan sedan gemensamt slåss mot stadens bus. Jag måste som en liten fotnot tillägga att jag aldrig mött så trevliga spelare via Xbox Live som i Spikeout: Battle Street. De är alla arkad- och/eller Sega-fans med en mycket proffsig attityd gentemot spel i allmänhet.

Rent tekniskt var Spikeout otroligt imponerande 1997. Tack vare den då läskigt kraftfulla arkadhårdvaran Model 3 ser spelet inte så gammalt ut som man skulle kunna befara. Åldern har dock tagit ut sin rätt och spelet ser mer än lovligt kantigt ut. Trots det primitiva utseendet är skärmuppdateringen ändå inte perfekt och man drabbas alltför ofta av ryck i animationerna. Inte heller huvudpersonerna ser så bra ut som de borde, utan dras med blockig grafik och något stela animationer. Även om jag ser charmen är detta långt ifrån godkänt på Xbox 2005 när det ska stå i hyllan bredvid Splinter Cell: Chaos Theory och Halo 2. Spelet ackompanjeras i övrigt av sådär skönt usla röstskådespelare som väser fram korthuggna repliker samt mycket billig japansk rock med distade gitarrer. Sätter an stämningen perfekt i ett spel som detta.

Spikeout: Battle Street är som sagt långt ifrån felfritt. De absolut flesta kommer att tycka att svårighetsgraden är sinnesjukt högt ställd. Dessutom hade spelet inte ens varit tekniskt avancerat på en Dreamcast. Det kommer dock långt på ren och skär spelglädje och det var länge sedan ett spel gav mig sådana "bara en gång till"-känslor och jag myser åt att åter få uppleva denna klassiska men utdöda genre. Grafiken är visserligen primitiv men ren och färgglad. Kontrollen superintuitiv men ändå djup. Svårighetsgraden är lagd så att man verkligen känner sig duktig när man lyckas. De animerade mellansekvenserna är retrodoftande korta och består av riktigt avsnoppade kommentarer. Vet du med dig att du gillar gammaldags slagsmålsspel är Spikeout: Battle Street ett absolut måste. Lägg hjärnan i garderoben och bered dig på frenetiskt knapptryckande, storymässiga superfloskler och alldeles underbar arkadkänsla.

Spikeout: Battle StreetSpikeout: Battle StreetSpikeout: Battle StreetSpikeout: Battle Street
07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Superintuitivt men djupt, bra fightingsystem, träning belönas, underhållande Live-läge
-
Sanslöst svårt, primitiv grafik, ryckiga animationer
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

1
Spikeout: Battle StreetScore

Spikeout: Battle Street

RECENSION. Skrivet av Jonas Mäki

Efter åtta långa år kommer äntligen Spikeout för hemmabruk och vi på Gamereactor har aldrig bangat en rejäl arkadutmaning.



Loading next content