Dynasty Warriors 3

Om ingressen känns bekant så är det inte så konstigt. Precis så började också min recension av Dynasty Warriors 2 för drygt fjorton månader sedan. Till en början känns spelen också väldigt lika. Introt har till och med samma musik - förutom att det är lite kortare och med mer effekter. Om jag hoppar direkt till striderna så gäller samma sak där - banka ner hundratals soldater och deras ledare - och gör det med stil. Gillade du inte föregångaren kan du sluta läsa redan nu.

Istället för att skriva om historien på något sätt - något jag fruktade när del tre först utannonserades - så är det en återberättelse av samma handling som det förra spelet. Men i och med att man har infört nästan dubbelt så många karaktärer och banor blir det betydligt mer variation. Varje person har sju banor att slå sig igenom och börjar på olika platser med olika uppdrag i var och en - på så sätt slipper vi tarvliga felaktigheter som att Lu Xun deltog i Yellow Turban-striden då han knappt var född. Jaja, vissa av oss bryr sig faktiskt. Dessutom samlar man numera också på sig olika vapen och extraföremål som ger välbehövliga bonusar. Omspelningsvärdet är alltså ännu högre än det löjligt underhållande Dynasty Warriors 2. På tal om karaktärsutvecklingen så har man passat på att lägga in en databas om samtliga namngivna personer i spelet. Där får man kort veta vilka de är, när de levde och hur de påverkade historien. Mycket intressant att läsa.

Rent grafiskt är spelet i toppklass. Den ökända dimman finns kvar och fortfarande syns bara några tiotal av de närmaste karaktärerna, men alla figurer är mer detaljerade och har otroliga texturer. Numera använder faktiskt spelet själva spelmodellerna även i filmerna. Det finns mer specialeffekter när man jonglerar fiender med superattacker, animationen har förbättrats med fler valmöjligheter i kombinationerna och bakgrunderna har fått den ansiktslyftning de behöver. Skärmen exploderar i ett moln av fyrverkerier när Zhao Yun skördar fiendeliv med sin stridslie. Jag har bara några få invändningar mot grafiken. Ibland prioriteras klungor av dina egna soldater över fiendegeneralen en bit bort som därmed försvinner. Dessutom har hästar en tendens att ställa sig precis ivägen för kameran - och inte ens i det gamla Kina är hästar genomskinliga. Ännu mindre glasfärgade är de enorma elefanter du får möta under ett slag i södern. Tyvärr tillför de inte särskilt mycket - de är långsamma och den stackars ryttaren är utsatt både för pilar och hoppjerkor till opponenter.

Ljudet har även det förbättrats. Till skillnad från Capcom och andra onda människor valde Omega Force att behålla de gamla låtarna från tvåan och bara komplettera där det behövdes. Musik är bland det viktigaste för att skapa stämning - särskilt när man känner igen den från något man gillade tidigare. De nya låtarna är överlag lysande - särskilt det poppiga teknospåret som drar igång när Shus slutgiltiga offensiv på Wu Zhang inleds. Detta stycke är oöverträffat i speltekno förutom möjligtvis The Man With the Machine-Gun och Turrican-soundtracket. Precis som förut kommenteras striden löpande av andra generaler, men den här gången är alltihop gjort med tal. Skådisarnas skicklighet varierar men är överlag acceptabel. Det gör mycket för stämningen.

Förutom gamla vanliga Musou (Story) och Free kan man nu också spela tillsammans med en kompis i bägge dessa lägen. Det finns även ett särskilt VS-läge där man får slåss på en begränsad arena med eller utan medhjälpare. VS är dock inte mycket att hurra för då striderna tar slut snabbare än ölen på studentfester. Att samarbeta genom de vanliga banorna är däremot riktigt kul, även om det kan vara svårt att se riktigt vart näsan är vänd på den halva skärm man får tilldelad sig. Även antalet soldater samtidigt delas upp. Men det spelar ingen roll - att kunna kombinera sina superattacker och låta blodsbröderna Guan Yu och Zhang Fei jonglera fjollige Zhang He bortom all vett och sans är hur kul som helst.

Det finns alltså inte så mycket att anmärka på. Förutom då en ytterst störande detalj som jag verkligen hoppas hamnar på Omega Forces checklista inför Dynasty Warriors 4. Kastrera de förbaskade bågskyttarna! Oavsett hur stor och stark du är, hur många fiendesoldater som krossas under din framfart och hur snygga dina kläder är - en ynka liten pil stoppar dig lika effektivt som kvarskatt och lämnar dig öppen för illvilliga fiender som gärna tar tillfället i akt att karva kotletter ur ryggen på dig. Lägg sedan till att många generaler är fega nog att ställa ett tiotal av dessa avgrundskräk på strategiska platser runt sig - en strid i det läget blir inte rolig. Snabbare än du hinner säga päronsaft är din energi nere i botten och din ståtlige krigare tvingas nesligt fly och plundra lertunnor på jakt efter risbollar att käka. I övrigt är alltså spelet nästan helt perfekt. Omega Force har läst min förra recension (jag kan alltid hoppas) och rättat till allt jag klagade på. Terrängen är mer kuperad och har mer byggnader, träd och annat onödigt mums. Det finns numera ett flerspelarläge på delad skärm. Grafiken är klart förbättrad med sköna texturer vart man än vänder sig - utom möjligtvis neråt då marken ser rätt beige ut. Dessutom finns det fler sköna damer i klar Dead or Alive-klass som springer runt på slagfälten och spottar i ansiktet på historisk korrekthet. Kontrollen är ytterligare finslipad och möjligheterna att jonglera fienden upp i luften, ner igen och sedan vidare in i en superattack finns och utnyttjas flitigt. Genren har aldrig blivit genomförd på ett bättre sätt och de detaljerade historiska personporträtten gör det inte sämre. Trots de högre krav som ställs såhär år 2002 och de svinaktiga bågmännen kan jag inte annat än underhållas av Dynasty Warriors 3. Och just ja, utgivarna THQ har faktiskt kostat på oss ännu en perfekt PAL-konvertering och en mysig manual helt i färg. Tack för det.

Lite extrainformation:
Dynasty Warriors-serien, Kessen II samt spelserien Romance of the Three Kingdoms baseras på en 600 år gammal roman som tillskrivs den kinesiske poeten Guanzhong Luo. Författaren sägs vara en ättling till Shu-klanen och det är förmodligen därför Liu Bei utmålas som den gode protagonisten. Detta avspeglas också i spelen - vem märker inte att Liu Bei är "god" och Cao Cao "ond". I vilket fall som helst är romanen baserad på vad som verkligen hände under dessa storslagna år då så många framstående personer dök upp samtidigt - med undantag för uppenbara romantiska tolkningar och överdrifter. En komplett översättning av boken finns på www.threekingdoms.com. Vill du ha den i bokform rekommenderas Moss Roberts översättning Three Kingdoms - A Historical Novel med ISBN-nummer 0520089308.