Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
recensioner
The Last Guardian

The Last Guardian

Flera år av väntan är äntligen över, kan The Last Guardian leva upp till de smått otroliga förväntningarna? Vi har klättrat på gigantiska vidunder för att ta reda på det...

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Nästan tio år har gått. Tio år är lång tid. Ett decennium av händelser har kommit och passerat, Barack Obama har blivit vald till president (två gånger), vi har förlorat stora ikoner som Steve Jobs och Michael Jackson och spel som The Elder Scrolls IV: Oblivion (2006) känns idag som ordentligt lastgammal skåpmat. Under den här tiden har Fumito Ueda och hans team slitit hårt med The Last Guardian, de har byggt, skrotat och byggt om fler gånger om vad som torde vara möjligt och idag har jag äntligen fått uppleva spelet som jag trodde jag skulle få spela under förra generation på Playstation 3. Kan tio års förhoppningar tillfredsställas?

Den senaste tiden har jag sakteliga förberett mig mentalt och skruvat ner mina förväntningar för att inte stå där med ändan bar och konstatera att jag hoppats för mycket, en dålig vana jag blivit ganska bra på vid det här laget. För även om jag tillhör den skara spelare som gillar Ueda-sans gamla alster, framförallt Ico, (Shadow of the Colossus var okej) har jag aldrig hyllat de spelen eller målat upp dem som några sorts mästerverk, de är inga perfekta spel, inte ens nära. The Last Guardian kommer bekvämt att få bädda in sig i samma fack som de nämnda spelen, det är nämligen heller inte perfekt - det är speciellt.

The Last Guardian
Fiiin kattfågel, fiiin kattfågel - att ta hand om sin stora vän är viktigt om denne känner sig ledsen

Äventyret tar sin början med att den numer ikoniska pojken vaknar upp i en fuktig och grådassig grotta. Bredvid ligger någonting stort, något som andas, någonting som inte är helt överförtjust i att pojken är där. En berättarröst leder mig sakta framåt efter det att jag har tagit kontroll över pojken, det stora odjuret är tydligen en Trico och han är skadad efter att ha fått spjut i sig, givetvis blir det min uppgift att avlägsna dessa. Ett snabbt skutt senare surfar jag på den fjädertäckta varelsens rygg och liksom sliter mig fram till spjuten för att dra ut dem, en efter en. Tystnad infaller och under ett par sekunder stirrar jag rakt in i varelsens ögon som projiceras på min 65 tummare och inser på en gång - den här relationen kommer bli något alldeles extra.

Pojken och besten är förenade och genom en underförstådd, tyst överenskommelse, och nu ska de nu arbeta tillsammans för att ta sig ur den plats som de befinner sig på. Men var är de? Och varför? Berättandet i The Last Guardian är nästintill icke existerande, en mansröst (som uppenbarligen hör till en äldre version av huvudrollspojken, flertalet år senare) kommenterar händelser och pratar lite flyktigt mellan varven och givetvis får jag veta allt mer om hur pojken hamnade på den där konstiga platsen från första början och vad för uppgift Tricos egentligen har. Men det är omgivningen, samt framförallt karaktärerna och relationen de båda huvudrollsinnehavarna i mellan som som bygger och förvaltar känslan av mening och mitt driv för att fortsätta.

The Last Guardian
Vissa delar av The Last Guardian är otroligt vackra, speciellt när solljuset träder fram

På samma sätt som Alyx blir viktig för mig och Gordon i Half-Life 2 eller Joels faderskänslor för Ellie i The Last of Us, blir min kattfågels välmående viktigt för mig i The Last Guardian. Varje gång den gör illa sig blir jag (riktiga jag) påverkad, på samma gång som jag blir stolt när den överkommer sin rädsla och tar sitt första, något klumpiga, dopp efter en stunds velande. Bandet blir starkare under resans gång (såklart) och vi kommer att förlita oss på varandra i fler situationer än vi kunnat ana från början.

Målet är alltså att ta sig ut från platsen vi befinner oss på. Snart inser mitt radarpar att ut är lika med upp då vi befinner oss i något som skulle kunna beskrivas som en krater. Ohyggligt höga bergskanter sträcker sig upp längs horisonten och kastar olycksbådande skuggor på allt under sig. För att komma till säkerhet kommer det alltså krävas en del klättring. Har du spelat Ico eller Shadow of Colossus kommer du snabbt känna igen dig i spelets navigering och spelkontroll, och här börjar även mina problem med spelet. Att flytta pojken (som faktiskt inte har något namn) kan ibland likställas med att spela air hockey, han kränger, snurrar, springer och ramlar omkring lite på måfå och att försöka placera sig med precision är helt att glömma.

The Last GuardianThe Last Guardian

Själva spelkontrollen är simpel, en knapp för att hoppa, en för att ta sig ner från avsatser och en för att greppa saker vid eventuella (garanterade) fall. Ungefär hälften av tiden spelas sittandes på kattfågeln och andra hälften som pojken själv. Då det vankas vandring till fots handlar det oftast om att dra i en spak eller flytta på saker för att underlätta för den stora kamraten och förenkla dennes framfart. Det större klättringarna och hoppen görs av Trico, med pojken fastklamrad uppe på för att klara livhanken. Pusslandet är förhållandevis enkelt, dra i spakar för att öppna diverse passager eller knuffa mönstrade glasrutor ur vägen samt ned för kanter. Trico har en fobi för färgat glas och likt ett barn med treårstrots totalvägrar den att gå någonstans där sådant glas finns.

Många gånger handlar pusslandet om att att placera sig uppe på sin Trico och leta ut ett ställe som ser svåråtkomligt ut, väl uppe på ryggen kan enklare kommandon tilldelas och då ska den tjuriga varelsen göra vad du säger åt den, till exempel hoppa. Det fungerar helt ärligt.. sådär. Allt för många gånger klättrar jag upp för Tricos hals och sätter mig på hjässan och väntar, ibland tar det en ordentlig stund innan fågelskrället gör som jag vill vilket effektivt dödar tempot helt. Det känns som att de kommandon jag ger fungerar ungefär hälften av gångerna och att se vart jag ska för att sedan behöva vänta på att spelet gör det åt mig är klart frustrerande i längden.

Tempoproblemet blir även uppenbart i spelets strider. Fokus ligger klart på pussel- och plattformssegment men då och då stöter radarparet på spelets fiender som består av urgamla statyer med blålysande ögon. Pojken kan inte slåss, han har inga vapen och statyer är hårda. Det är Trico som sköter handgemänget och med Trico menar jag verkligen det. Pojken placeras i tryggt förvar någonstans uppe på det stora (men mjuka) djuret och sedan sköter spelet resten åt dig. Striderna senare i spelet kan uppgå till fem minuter där min inverkan är minimal. Det här är såklart inte ett dugg roligt, inte någonstans, och de gånger jag misslyckas med att undkomma fienderna och måste starta om en sammandrabbning drar jag upprepade suckar i soffan och låter som en mätt flodhäst. Någon sorts delaktighet hade verkligen inte skadat The Last Guardian.

The Last Guardian
Trico är stor, och rätt klumpig. En kattfågel som väger som en lastbil bör kanske inte gå på träkonstruktioner?

Som för att ytterligare lägga till på undermålig spelkontroll, tråkiga strider och slött tempo ställer spelets kamera konstant till med enerverande problem. Trico är stor och många utrymmen i spelet är trånga, det står skrivet att detta kommer att skapa trubbel och det gör det, konstant. Att försöka få sig en överblick på vissa ställen under äventyret är helt omöjligt, att klättra upp på Trico skapar ständigt frustration då det inte alltid går att vrida kameran runt besten ordentligt och jag tvingas gissa i vilken riktning jag klättrar. I plattformsdelar som redan handikappas av dålig spelkontroll blir kameraproblemen ännu en sak som står i vägen för att bara få njuta av spelet.

Många har varit oroliga för hur spelets grafik skulle kunna leva upp till dagens standarder eftersom utvecklingen startade på Playstation 3 och jag blev faktiskt överraskad över hur tekniskt kompetent spelet faktiskt är på sina håll. Det är inte genomgående supersnyggt, det finns saker som ser ruggigt gamla ut också. Texturer på berg och byggnader ser mest ut som smetad gröt men när jag tar några stapplande steg ut i solen för första gången slås jag av hur vackert spelet kan vara under rätt förutsättningar, främst ljussättningen med solljus är magnifik och i spelets senare skede, när solen håller på att gå ner är det fasansfullt vackert. Även bredden och vyerna på spelvärlden är enastående, att stå långt upp och blicka ner över ställena jag har varit på innan är en härlig och nervkittlande känsla.

The Last Guardian
The Last Guardian är ett pusselspel i grunden, det blir dock aldrig särskilt klurigt.

Inomhusmiljöerna är platta och livlösa medan allt utomhus sprudlar av liv. Löven darrar i trädkronorna, fjärilar och växtpartiklar fyller luften och pojken hår och kläder fladdrar med vinden. Det absolut mest imponerande är dock Trico. Animationerna är så väl utförda att jag kan svära på att att Team Ico har hittat en uråldrig ras med kattfåglar och tvingad på dem motion capture-utrustning för att fånga varenda rörelse till spelet. Den beter sig och reagerar som ett riktigt djur och i ögonen finns det djup, känslor och liv. Det är utan tvekan den mest imponerande varelsen jag någonsin har sett i ett spel och det är enkelt att glömma andra tillkortakommanden när jag för tredje gången ser Trico försöka flyga men kraschlandar rakt in i en bergsvägg och jag måste gå fram och klappa på den för att den ska må bättre.

Jag har i huvudsak spelat på Playstation 4 Pro och rent tekniskt har det fungerat bra. Spelet stödjer dynamisk 4K-upplösning och HDR om du har en apparat som klarar det. Vid ett fåtal tillfällen märkte jag av något försämrad bilduppdatering men ingenting som förstörde upplevelsen i sig, men det kan vara värt att notera att det det flyter något sämre på den vanliga Playstation 4 modellen, men skillnaderna är relativt små.

Även ljudet övertygar. Musiken är sparsam men harmoniskt vacker och pojkens gälla skrik efter sin kompis låter genuina. Även här briljerar dock Trico. Massor med läten för olika situationer och sinnesstämningar bidrar till att bygga den där känslan av att det är en riktigt varelse på min skärm och inte ett påhittat djur i ett spel. Jag hör om han är arg, har ont eller är rädd och de gånger paret är separerade under äventyret kan jag höra de desperata lätena på håll vilket får mig att vilja lösa det pusslet jag håller på med ännu snabbare för att återförenas så snart som möjligt.

The Last Guardian
Relationen mellan pojken och Trico är magisk att uppleva och den växer sig starkare under äventyrets gång.

Jag vet att jag har låtit negativ i texten ovan, problemen med spelet är för många och kritiska för en njutbar upplevelse. Jag gillar dock ändå The Last Guardian och vill understryka att betyget inte på något som helst vis är satt efter rådande förväntningar eller drömmar, utan på det jag faktiskt har spelat. Spelkontrollen tillsammans med kameran skapar ohyggligt mycket onödig frustration och står i slutändan likt en tjock cementvägg mellan mig och själva upplevelsen. Tempot blir lidande av dötråkiga strider och spelet saknar både utmaning och omspelningsvärde. Däremot är atmosfären helt underbar, relationen mellan pojke och best fantastisk och Trico är så oerhört detaljerad och levande att det nästan är obehagligt - på ett bra sätt.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera
The Last Guardian
The Last Guardian
06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Underbar atmosfär, Trico är otroligt levande, mysig relation med Trico, dynamisk 4K-upplösning och HDR med PS4 Pro
-
Seg spelkontroll, horribel kamera, ojämn grafik, brist på tydligt narrativ, saknar utmaning, tråkiga strider
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Carl Brännström
The Last Guardian är långt ifrån felfritt. Det är proppat med tekniska skavanker, har slirig spelkontroll, ojämnt tempo och en stundtals frustrerande otydlig bandesign. Ändå kan jag inte slita mig från det. Spelvärlden är stundtals bedårande vacker att irra bort sig i, atmosfären är magisk och samspelet och dynamiken mellan pojken och Trico är hör till det mest unika jag sett i ett spel på åratal. The Last Guardian är inte ett äventyr för alla, men om du - som jag - älskade Ico och Shadow of the Colossus, eller bara söker efter något som verkligen utmärker sig i Playstation 4:s spelbibliotek, är The Last Guardian definitivt värt att spana in. Det gav mig tio helt magiska speltimmar, olika dem i något annat storspel som släppts under den här konsolgenerationen. En resa jag sent kommer att glömma. 8/10

Medlemsrecensioner

  • SuperLinusen
    Efter 10 års väntan så är The Last Guardian äntligen här! Det mytomspunna spelet som man aldrig trodde skulle bli av släpptes under den... 9/10
  • AG Jati
    En pojke och en stor best. Ett äventyr som man kommer minnas förevigt. För ett sådant spelföretag med det mycket tydliga namnet Team Ico... 10/10

Relaterade texter

The Last GuardianScore

The Last Guardian

RECENSION. Skrivet av Kim Orremark

Flera år av väntan är äntligen över, kan The Last Guardian leva upp till de smått otroliga förväntningarna? Vi har klättrat på gigantiska vidunder för att ta reda på det...



Loading next content