Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor Sverige
recensioner
The Last Guardian

The Last Guardian

Flera år av väntan är äntligen över, kan The Last Guardian leva upp till de smått otroliga förväntningarna? Vi har klättrat på gigantiska vidunder för att ta reda på det...

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annons

Nästan tio år har gått. Tio år är lång tid. Ett decennium av händelser har kommit och passerat, Barack Obama har blivit vald till president (två gånger), vi har förlorat stora ikoner som Steve Jobs och Michael Jackson och spel som The Elder Scrolls IV: Oblivion (2006) känns idag som ordentligt lastgammal skåpmat. Under den här tiden har Fumito Ueda och hans team slitit hårt med The Last Guardian, de har byggt, skrotat och byggt om fler gånger om vad som torde vara möjligt och idag har jag äntligen fått uppleva spelet som jag trodde jag skulle få spela under förra generation på Playstation 3. Kan tio års förhoppningar tillfredsställas?

Den senaste tiden har jag sakteliga förberett mig mentalt och skruvat ner mina förväntningar för att inte stå där med ändan bar och konstatera att jag hoppats för mycket, en dålig vana jag blivit ganska bra på vid det här laget. För även om jag tillhör den skara spelare som gillar Ueda-sans gamla alster, framförallt Ico, (Shadow of the Colossus var okej) har jag aldrig hyllat de spelen eller målat upp dem som några sorts mästerverk, de är inga perfekta spel, inte ens nära. The Last Guardian kommer bekvämt att få bädda in sig i samma fack som de nämnda spelen, det är nämligen heller inte perfekt - det är speciellt.

The Last Guardian
Fiiin kattfågel, fiiin kattfågel - att ta hand om sin stora vän är viktigt om denne känner sig ledsen

Äventyret tar sin början med att den numer ikoniska pojken vaknar upp i en fuktig och grådassig grotta. Bredvid ligger någonting stort, något som andas, någonting som inte är helt överförtjust i att pojken är där. En berättarröst leder mig sakta framåt efter det att jag har tagit kontroll över pojken, det stora odjuret är tydligen en Trico och han är skadad efter att ha fått spjut i sig, givetvis blir det min uppgift att avlägsna dessa. Ett snabbt skutt senare surfar jag på den fjädertäckta varelsens rygg och liksom sliter mig fram till spjuten för att dra ut dem, en efter en. Tystnad infaller och under ett par sekunder stirrar jag rakt in i varelsens ögon som projiceras på min 65 tummare och inser på en gång - den här relationen kommer bli något alldeles extra.

Pojken och besten är förenade och genom en underförstådd, tyst överenskommelse, och nu ska de nu arbeta tillsammans för att ta sig ur den plats som de befinner sig på. Men var är de? Och varför? Berättandet i The Last Guardian är nästintill icke existerande, en mansröst (som uppenbarligen hör till en äldre version av huvudrollspojken, flertalet år senare) kommenterar händelser och pratar lite flyktigt mellan varven och givetvis får jag veta allt mer om hur pojken hamnade på den där konstiga platsen från första början och vad för uppgift Tricos egentligen har. Men det är omgivningen, samt framförallt karaktärerna och relationen de båda huvudrollsinnehavarna i mellan som som bygger och förvaltar känslan av mening och mitt driv för att fortsätta.

The Last Guardian
Vissa delar av The Last Guardian är otroligt vackra, speciellt när solljuset träder fram

På samma sätt som Alyx blir viktig för mig och Gordon i Half-Life 2 eller Joels faderskänslor för Ellie i The Last of Us, blir min kattfågels välmående viktigt för mig i The Last Guardian. Varje gång den gör illa sig blir jag (riktiga jag) påverkad, på samma gång som jag blir stolt när den överkommer sin rädsla och tar sitt första, något klumpiga, dopp efter en stunds velande. Bandet blir starkare under resans gång (såklart) och vi kommer att förlita oss på varandra i fler situationer än vi kunnat ana från början.

Målet är alltså att ta sig ut från platsen vi befinner oss på. Snart inser mitt radarpar att ut är lika med upp då vi befinner oss i något som skulle kunna beskrivas som en krater. Ohyggligt höga bergskanter sträcker sig upp längs horisonten och kastar olycksbådande skuggor på allt under sig. För att komma till säkerhet kommer det alltså krävas en del klättring. Har du spelat Ico eller Shadow of Colossus kommer du snabbt känna igen dig i spelets navigering och spelkontroll, och här börjar även mina problem med spelet. Att flytta pojken (som faktiskt inte har något namn) kan ibland likställas med att spela air hockey, han kränger, snurrar, springer och ramlar omkring lite på måfå och att försöka placera sig med precision är helt att glömma.

The Last GuardianThe Last Guardian

Själva spelkontrollen är simpel, en knapp för att hoppa, en för att ta sig ner från avsatser och en för att greppa saker vid eventuella (garanterade) fall. Ungefär hälften av tiden spelas sittandes på kattfågeln och andra hälften som pojken själv. Då det vankas vandring till fots handlar det oftast om att dra i en spak eller flytta på saker för att underlätta för den stora kamraten och förenkla dennes framfart. Det större klättringarna och hoppen görs av Trico, med pojken fastklamrad uppe på för att klara livhanken. Pusslandet är förhållandevis enkelt, dra i spakar för att öppna diverse passager eller knuffa mönstrade glasrutor ur vägen samt ned för kanter. Trico har en fobi för färgat glas och likt ett barn med treårstrots totalvägrar den att gå någonstans där sådant glas finns.

Många gånger handlar pusslandet om att att placera sig uppe på sin Trico och leta ut ett ställe som ser svåråtkomligt ut, väl uppe på ryggen kan enklare kommandon tilldelas och då ska den tjuriga varelsen göra vad du säger åt den, till exempel hoppa. Det fungerar helt ärligt.. sådär. Allt för många gånger klättrar jag upp för Tricos hals och sätter mig på hjässan och väntar, ibland tar det en ordentlig stund innan fågelskrället gör som jag vill vilket effektivt dödar tempot helt. Det känns som att de kommandon jag ger fungerar ungefär hälften av gångerna och att se vart jag ska för att sedan behöva vänta på att spelet gör det åt mig är klart frustrerande i längden.

The Last Guardian
The Last Guardian
The Last Guardian
The Last Guardian
The Last Guardian