Svenska
Gamereactor
recensioner
Final Fantasy XV

Final Fantasy XV

Efter ett helt decennium har nu för Final Fantasy XV äntligen släppts. Vi släppte loss redaktionen meste entusiast för att äventyra med Noctis och grabbarna inför den mastiga recensionen...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Det har gått från hopp till förtvivlan och till hopp igen. Och det mer än en gång. Men så har det också gått tio år sedan jag var på E3 och satt i publiken när Square Enix utannonserade Final Fantasy XIII Versus. Där och då var det fortfarande ganska ovanligt med spinoffs på Final Fantasy och Final Fantasy X var det enda som fått en regelrätt uppföljare i och mer X-2.

Final Fantasy XIII var jag överhuvudtaget inte speciellt förtjust i och intresset för Final Fantasy XIII Versus dog därför ut eftersom det var en produkt jag helt enkelt inte ville ha mer av. Tio år är en skoningslöst lång tid i spelvärlden och när Versus utannonserades hade Playstation 3 överhuvudtaget inte ens släppts. Därefter blev det sedan tyst tills för bara något år sedan. Då bytte spelet som bekant namn till Final Fantasy XV och visades upp i all sin prakt.

Final Fantasy XV
De vid en första anblick direkt outhärdliga huvudpersonerna lär man sig snabbt fatta tycke för. Japanskt tal rekommenderas dock, då de engelska röstskådespelarna inte övertygar.

Men inte heller det gjorde mig överdrivet sugen. En historia om ett japanskt pojkband som chillar och åker bil, fyller inte direkt mina förväntningar på vad ett Final Fantasy ska vara. Så hypen har för min egen del fortsatt vara ganska låg, egentligen fram till och med i våras när det började gå upp för mig hur omfattande det här spelet faktiskt var och vad producenten Hajime Tabata ville uppnå.

Och jodå. Det här är Final Fantasy så det stänker om det. Bakom den näst osexigaste huvudpersonen i serien hittills (outhärdlige Tidus lirar i egen division) gömmer sig ett äventyr som har betydligt mer gemensamt med de tidigare spelen i serien än jag vågat drömma om. Det är en återgång till det lite mer lättsamma upplägget om huvudpersoner som liksom snubblar in i något större och blir något av en slumpens hjälte som växer med uppgiften.

Final Fantasy XV
Det är en öppen spelvärld denna gång där striderna sker helt sömlöst.

Det faktum att det är fyra ganska tveksamt designade huvudpersoner glömmer jag snabbt bort när jag lär känna den fribrottarliknande Gladiolus Amicitia, den sprallige Prompto Argentum samt den smarte kocken Ignis Scientia. De är verkligen ljuvliga individer och samspelet de fyra emellan gör mycket för upplevelsen. Redan när jag stövlar iväg på mina första uppdrag slås jag av hur de liksom munhuggs med varandra, ropar uppmuntrande tillmälen och beter sig som fyra glada vänner på äventyr.

Men innan det blir några äventyr alls, rekommenderar jag att du tar kollar igenom animén Brotherhood som kommer öka din behållning av spelet avsevärt. På det sättet vet du vilka personligheter figurerna har, varför de reagerar som de gör i vissa situationer och vilka de egentligen är. Jag förmodar att vissa av er inte alls är sugna på detta och självklart har man stor behållning ändå, men det tillför verkligen något att ha sett Brotherhood-avsnitten, vilka är fem stycken på sammanlagt ungefär en timme. En annan sak du bör göra är att ge träningsläget en chans. Det är tyvärr upplagt enligt japansk korvstoppningsmodell, men spelet är såpass sofistikerat att det lönar sig att ha koll på finesserna - för du kommer slåss en väldans massa i detta äventyr.

Final Fantasy XV
Cid finns som vanligt med, den här gången som farfar till mekanikern Cindy.

En sak jag omedelbart vill skriva om är musiken. Final Fantasy-serien vågar jag påstå är den enskilt bästa i hela spelvärlden på detta område, och det är naturligtvis en extremt hög ribba att leva upp till och något många undrat över på förhand. Med Nobuo Uematsu ute ur leken, vilar ett tungt ansvar på efterträdaren Yoko Shimomura. Lyckligtvis levererar hon. Flera gånger hör jag små toner ur kända Final Fantasy-stycken som räcker för att vagga in mig i förvissningen om att detta är ett Final Fantasy-spel, samtidigt som i princip allt annat är nyskrivet.

Det kan vara allt stycken ur allt från ledtemat till trudelutten som spelas efter avklarade strider, vilket sedan följs av smäktande toner som passar äventyret perfekt. Jag hade rimligen inte kunnat begära mer på detta område. Och då ska man veta att i ovan nämnda bil finns dessutom en bilstereo där du kan lyssna på klassiska Final Fantasy-låtar, vilket gör att även de hörs under äventyret.

Final Fantasy XV
Spelvärlden hade kunnat haft mer att upptäcka, nu är det mycket tom yta. Däremot är miljöerna otroligt läckra.

Det gör de många och ofta ganska långa bilresorna betydligt roligare, liksom det faktum att Noctis och gänget ofta har saker för sig i bilen. Säkerhetsbälte är uppenbarligen inget som prioriteras i världen Eos så Pronto kan sitta bakvänt i framsätet för att prata med Noctis, som själv kan hoppa upp och sätta sig på cabrioletens ram och liknande. På det sättet färdas man sedan mellan de olika uppdragen, vilket är resor som ofta avbryts av att man ser något intressant längs vägkanterna alternativt att man stoppas av fiender.

Det är verkligen en stor och levande spelvärld som står till buds denna gång. Överallt ser jag enorma monster och fredliga gräsätare som bara väntar på att förse mig med sköna XP efter strykutdelande. Jag får inte gå precis överallt som i exempelvis The Elder Scrolls-serien, utan bit för bit låser jag upp världen varpå mer grejer blir tillgängliga. Det finns också alltid anledning att återvända till gamla områden för att klara sådant jag tidigare hade för låg level, fel färdigheter eller för klen utrustning för.

Final Fantasy XV
Se till att käka ofta och samla på dig ingredienser, det ger dig välbehövliga buffar i striderna.

Det här är ett system som klär Final Fantasy väldigt bra och mycket känns faktiskt som jag spelar Final Fantasy IV, fast med allt oändligt mycket uppiffat. Till exempel händer det att jag tar mig vatten över huvudet i striderna, som när jag tidigt mötte en Daemon under en sen kvälls bilfärd och insåg att jag inte skulle ha en chans att vinna. Jag bestämde mig för att helt enkelt lägga benen på ryggen och kuta. Eftersom Final Fantasy XV har monster i en öppen värld, borde det ju bara vara att springa, och det är det också, men det finns ingen garanti för att inte monstret gör samma sak. Sagt och gjort kom jag inte undan och fick till slut bita i gräset. Det kändes precis som under episka Final Fantasy-strider med Active Time Battle där jag försökt fly men inte kunnat.

Att strida är annars en annorlunda historia. Precis som alla andra rollspel gått mer mot actionbaserade fighter, har även Final Fantasy gjort det. Detta har pågått en längre tid med mycket experimenterande från Square Enix sida, utan att de riktigt fått till det med stora förändringar till varje ny del. I Final Fantasy XV sitter stridssystemet dock som en smäck med bra kontringar, extremt smidigt väljande mellan kampstilar och magi samt roliga specialattacker.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Magisystemet påminner för övrigt vagt om det vi hittar i Final Fantasy VIII, vilket betyder att man samlar in magin. Den här gången från omgivningarna snarare än att dra från fienden. Har du en eld kan du kasta en svag sådan, men genom att ha mycket blir det desto mer kraftfullt. Det betyder visserligen en del pillande med menyerna för att fixa med magierna, men generellt är det ett välfungerande system. Dessutom finns urgamla regler som det här med attacker bakifrån och liknande bevarat, vilket gör att det är klokt att bestämma från vilken vinkel fienden ska närmas och försöka rotera runt dem i själva bataljerna. Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd dock.

Två saker förtar underhållningen i striderna. Det ena är att spelet tycks ha svårt att förstå att strider pågår. Inte sällan kan jag börja slåss mot en trave bestar för att samla XP eller få ett föremål jag behöver, varpå fiendesoldater landar med ett skepp från ovan och blandar sig i. Plötsligt har jag två separata strider igång samtidigt, vilket systemet inte hanterar speciellt väl. Det andra problemet är dock större och gäller kameran.

Final Fantasy XV
Det finns gott om hemligheter att upptäcka. Bara storyn lär ta dig runt 40 timmar att spela igenom om du låter bli sidospår.

Precis som i de flesta japanska spel förutsätts det att spelet själv ska sköta denna bit, och precis som i de flesta japanska spel fungerar det väldigt dåligt. Bli inte förvånad om du slåss mot en högre levlad trupp soldater och det verkligen, verkligen kniper och kräver att dina attacker och combos sitter som en smäck - varpå kameran tycker det är klart viktigare att istället filma en vägg alternativt bjuda på rejäla inzoomningar av något buskage. Det är mellan varven ett rejält frustrationsmoment och spelets enskilt största spelmässiga minus.

Storyn är svårt att berätta för mycket om utan att spoila nöjet, och det är såklart något inget Final Fantasy-fan vill utsättas för efter en tio år lång väntan. Men generellt åker storyn lite mer i baksätet än tidigare delar, mycket beroende på den öppna spelvärlden och det överväldigande utbudet av sidouppdrag. För den som vill går det dock att fokusera på just storyn tack vare en bra lista där alla dina aktiva uppdrag syns. Där kan du enkelt välja att gå vidare med just storyn och låta det andra vara. Själv känner jag att storyn fungerar mer som en inramning och ursäkt för att vara på äventyr denna gång snarare än målet med spelet, även om det hettar till mer under spelets andra halva. Sammantaget är en bra story som erbjuds, men inte en av seriens bästa.

Final Fantasy XV
Bilen fyller en central roll i spelet och kan självfallet modifieras en massa. Lyckligvis finns Chocobos även för den konservative.

Själv har jag pysslat med en massa sidouppdrag och de kan vara allt från enklaste tänkbara, som att ge en Potion till en slumpmässig person i nöd, till små miniäventyr med egen story. Många är dock standardmall 1A ur onlinerollspelsvärlden som att dänga fem av en viss sorts fiende eller hämta/lämna något föremål. Dessutom finns otaliga minispel, som det faktum att Noctis själv är en hejare på att fiska. För den med samlarjävulen i sig blir det därmed till att börja dra upp firrar från djupet för att fånga allt större och mer sällsynta sådana. För min egen del har det redan gått åt hela timmar åt detta tack vare ett oväntat sofistikerat system med levels, linor, krokar och fiskeplatser samt en massa finess med bra utmaning.

Det märks att Hajime Tabata sneglat en hel del mot västerländska rollspel inför Final Fantasy XV för att plocka upp influenser, vilket varit nödvändigt för de japanska rollspelen som tidigare var en fullkomlig gigant i spelvärlden, men idag haft svårt att finna någon riktig plats väst. Med det sagt så är det fortfarande ett japanskt rollspel med allt vad det innebär ifråga om opedagogiska menysystem, artificiella begränsningar och liknande.

Final Fantasy XV
Du styr hela tiden Noctis och de andra följer med. De sköter mestadels sig själva men du får utrusta dem och nyttja deras specialattacker.

Bra exempel på det är de två-tre meter höga väggar som ibland låser ute mig från att fortsätta, alternativ mindre branter. Nyss har jag spöat en tio meter hög jätte genom att flyga upp i ett ännu högre närliggande fyrtorn och sedan slungat mig ner med spjut i högsta hugg. Nu tar jag mig inte uppför denna lilla vägg ens med mina vänners hjälp eller nedför en liten slänt. Det blir liksom så ologiskt att jag inte kan låta bli att reagera och tycka att det borde göras smartare. Ett bra exempel på tillkrånglade menyer är när vapen ska uppgraderas, där jag måste avaktivera dem manuellt först innan jag kan göra detta, varpå jag får tillbaka det och kan välja det på nytt. Varför inte bara låta mig göra detta direkt utan alla extra knapptryck?

Det kommer dock en hel del positivt också med just det faktum att det är ett japanskt rollspel. Det blir liksom mer "spel" på något sätt. Ta bara en sådan sak som att Prompto hela tiden fotograferar äventyret och klättrar i level som fotograf. Varje gång du ska tälta kan du se vad han fotat sedan sist, spara de bilder du gillar och även dela med dig av dem via Facebook och Twitter. Bilderna är unika och består påfallande ofta av hjältarna med enorma leenden som gör V-tecken eller tummen upp oavsett hur allvarlig situationen är.

Final Fantasy XV
Räkna med att fiska en hel del. Det är roligare än nog kanske tror.

På samma sätt måste jag hela tiden tälta (eller ta in på motell eller liknande) för att klättra i level. Ett system som gör att jag slipper pilla i menyerna lika ofta utan kan gå igenom allt vid varje spartillfälle. Vid tältandet lagar även Ignis käk utifrån recept vi samlat in, varpå jag och min trupp buffas inför vad som komma skall dagen därpå. Eller att jag får spara när jag vill, men inte när jag är mitt i någon nyckelhändelse då det som mest behövs, vilket gör att jag måste spela om vissa delar om jag dör. Särskilt logiskt känns det inte, men det är mestadels inslag som är roliga och det görs aldrig något försök att förklara varför det är på ett visst sätt.

Sakta men säkert låser jag upp område för område av allt häftigare platser och varje gång imponeras jag över hur oerhört genomarbetat allt är in i minsta detalj. Från små mackar ute i öknen till jättestäder bjuds det på en uppsjö av olika miljöer med rent vidunderliga vidder. Jag har haft förmånen att kunna testa spelet till både Playstation 4 (ej Pro) och Xbox One och tycker inte det finns någon riktig anledning att föredra den ena framför den andra. Playstation 4-versionen är märkbart skarpare, men Xbox One-versionen är lika märkbart smidigare i flytet. Kort sagt kunde jag inte begära mer.

Final Fantasy XV
Det finns inga fetare bossfighter i rollspelsvärlden än i Final Fantasy, och del XV gör ingen besviken på den fronten.

I takt med att slutet nalkas drar storyn verkligen ihop sig, men jag tänkte som sagt hålla det trevligt spoilerfritt här. Resan har dock varit betydligt större än var och en av beståndsdelarna, och det här är en utmärkt grund för Square Enix att bygga vidare på. Det känns verkligen som Final Fantasy, fast anpassat för år 2016 och jag är så glad att Hajime Tabata fick ihop detta evighetsprojekt på det här viset.

Final Fantasy XV är både episkt och storslaget, bjuder på vemodiga stunder och vansinnig humor, musiken smeker mina trumhinnor på regelbunden basis och bossfighterna fullständigt monumentala. Det är inget snack om att det finns brister, till och med rejäla sådana, men helheten överskuggar det fullständigt och i slutändan älskar jag det här spelet och ser redan nu fram emot ett andra varv.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Enormt med innehåll, mästerlig musik, spelmässigt varierat, episka bossfighter, mycket att låsa upp, härliga personligheter, bra utmaning, underbar spelvärld, suveräna japanska röstskådespelare
-
Bråkig kamera, knöliga menylösningar, tveksamt engelskt röstskådespeleri
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • Tobio
    Efter över ett decennium av utveckling, regissörs- och namnbyte så fann Final Fantasy Versus XIII sin väg ut till hyllorna som den 15:e delen i... 8/10
  • nordahlrobin
    10 års väntan är över...men var det värt det? Från att ha varit under utveckling sedan 2006 som en spin-off del till Final Fantasy XIII och... 8/10

Relaterade texter

Final Fantasy XVScore

Final Fantasy XV

RECENSION. Skrivet av Jonas Mäki

Efter ett helt decennium har nu för Final Fantasy XV äntligen släppts. Vi släppte loss redaktionen meste entusiast för att äventyra med Noctis och grabbarna inför den mastiga recensionen...



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy