Torment: Tides of Numenera

Vi ska alla en gång dö. Det är ett faktum som är föga uppmuntrande att bli påmind om på en kall tisdagsmorgon. Döden är bland de få saker i livet vi kan förhålla oss till med en grad av vishet - då som nu som en miljard år framåt i tiden, där otaliga civilisationer hunnit uppstå och gå under, nya kontinenter skapats genom förflyttande landmassor och världen hålls i schack med teknologi så avancerad att den idag skulle likställas med magi.

Det är denna framtid spelaren stiger in i. Någonting skiljer sig dock från vår nutid gällande dödsuppfattning. Enligt spelvärldens befolkning, som kallar sig "de nionde" då de tror sig vara jordens nionde civilisation, innehar en individ som nämns som "Changing God" förmågan att hoppa mellan kroppar och på så vis lura döden. Denna guds oaktsamma lek med liv och död har dock, givetvis, haft konsekvenser. Kropparna som lämnats kvar efter att guden fört över sitt sinne till en ny formar samtliga ett slags artificiellt medvetande. Dessa artificiella individer kallas "castoffs" och du, som spelare, intar rollen som den senaste i ledet kasserade kroppar. Spelaren vaknar upp i den ogästvänliga världen, skadad och desorienterad och det är här Torment: Tides of Numenera tar sin början.

Spelets uppkomst är nästan lika komplext som titelns protagonist. Torment: Tides of Numenera är tänkt som en spirituell uppföljare till kultklassikern Planescape: Torment - med den twist att handlingen den här gången kretsar kring Numenera, en serie rollspelsböcker skrivna och designade av rollspelslegenden Monte Cook. Det finns alltså två viktiga grenar på spelets släktträd: Den texttunga, filosofiska historian som odödliggjorde Planescape: Torment och källmaterialet från Cooks skapade universum.

Äktenskapet mellan de två är otroligt tydligt. I Torment: Tides of Numenera möter spelaren en värld där medvetande kan överföras eller kopieras, mänskligheten strider i ändlösa krig som sträcker sig genom olika dimensioner och paradoxala tidsresor är vardagsmat för genomsnittliga äventyrare. Samtidigt söker världens invånare efter meningen bakom de oförståeliga omgivningarna och vissa har konstaterat att mysterier från det förflutna kan inneha svaret på morgondagens konflikter. Det är svårt att föreställa sig en mer passande premiss för spelets handling.

Torment: Tides of Numenera bär Planescape-släktskapet med stolthet. Redan från början märks det vart spelets prioriteringar ligger. Det är det djupa, tankeväckande berättandet med sitt personliga budskap som står i fokus. För gamla fans uppenbarar sig välkända teman som odödlighet, arv och minnesförlust genom olika karaktärer, alla med varsin bisarr bakgrundshistoria att dela med sig av. Dessa bakgrundshistorier är otroligt omfattande, likt Inxiles tidigare spel, och hade kunnat fylla flertalet böcker med sina svindlande ordantal.

Detta faktum kan låta överväldigande, och det är det emellanåt. Vissa hade likställt spelandet av Torment: Tides of Numenera med att läsa en bok. Denna jämförelse är förståelig, men orättvis. De ordrika samtalen och de långa objektbeskrivningarna är förlängningar av den färgstarka, mystiska spelvärlden. Ingenting är påtvingat, spelaren kan välja att skippa konversationer med ett knapptryck, men för de som vill veta allt om världen de befinner sig i och skapa genuina band med karaktärer finns möjligheten. I den nionde världen sätter enbart fantasin gränserna.

Utöver den omfattande textbaserade handlingen har vi den självklara interaktiviteten, friheten att påverka handlingen och rollspelets största dygd. Möjligheten att navigera sin väg genom konsekvensfyllda konversationsträd är inget nytt till genren, men Tides of Numenera har implementerat färdigheter som Might, Speed och Intellect i samtliga virtuella tärningskast. Oavsett om du försöker överbevisa en försäljare att dina varor är värda mer kosing, försöker minnas ett glömt minne eller anstränger dig för att banka en fiende i golvet kan du alltså använda en av dessa resurser.

Du finner alltså inte överväldigande många färdighetsträd, statistikinformation eller komplexa algoritmer här. Jämfört med andra klassiska PC-rollspel, så är detta överraskande tillgängligt och genomskinligt. Visst, det finns tre olika karaktärsklasser, ett omgångsbaserat stridssystem och en mängd teknomagiska prylar med underliga egenskaper, men allt kretsar kring det simpla resurssystemet.

Tides of Numenera ger inte spelaren möjligheten att välja svårighetsgrad och, likt föregångaren, är spelaren mer eller mindre odödlig. Utmaningen ligger istället i valen spelaren väljer att ta. Misslyckanden ger spelaren överraskande resultat lika ofta som det leder en till titelskärmen.

Samspelet mellan val och konsekvens är en riktigt viktig del av spelet. Du får inte spränga hela byar i luften men dina val påverkar storyn på ett diskret, oväntat vis. Att se att ens lösning från ett föregående uppdrag blir relevant på ett senare är riktigt tillfredsställande. Huvuduppdragen skiljer sig givetvis från sidouppdragen men de två hänger ändå ihop, vilket är riktigt imponerande.

Glädjen som följer när du navigerar den massiva labyrinten av narrativ utvecklarna placerat dig i är enorm och de många subtila skillnaderna gällande narrativ som faktiskt finns är spelets största styrka.

Den massiva spelvärlden och dess omfattande storyn är underbar. Spelaren rör sig genom färgstarka men statiska miljöer och klarar upp konflikter, rekryterar kompanjoner, gräver upp diverse skatter och tar död på fiender i turbaserade strider.

Det är dock tydligt att inte alla spelets aspekter har mottagit lika mycket kärlek som storyn. Det är ofta långt mellan de turbaserade striderna och dessa strider kan kännas riktigt långtråkiga. Potentialen finns dock där. Möjligheten att ha konversationer med motståndarna är riktigt intressant men även här når spelet inte upp till sin potential. Karaktärsmodellerna lämnar även de mycket att önska, speciellt när man jämför dessa med den annars felfria, färgstarka världen.

Med andra ord så är det här fullt medvetet om sitt eget arv, som också är ett viktigt tema i storyn. Berättandet tar inte en utan otaliga mindre skepnader och de är alla färgstarka, inspirerade och minnesvärda. Spelets andra aspekter bleknar i jämförelse med denna briljans. Du hittar alla de vanliga rollspelselementen men alla står underordnade storyn och spelarens frihet till att påverka den.

Det finns aspekter som är omöjliga att prata närmare om efter enbart en genomspelning (som tog 50 timmar) som spelets balans och möjligheten att spela spelet som radikalt olika karaktärer. Med det sagt är det svårt att inte vara imponerad av upplevelsen. Alla ska vi en gång dö men innan dess, se till att kika närmare på Tides of Numenera.