Flatout 4: Total Insanity

Flatout har alltid handlat om bilburet vanvett. Högoktaniga biltävlingar där det handlar lika mycket om att totalförstöra omgivningarna som att komma först i mål. Det ska gruffas, knuffas, krockas, bucklor ska pryda vrålåken och repor i lacken är mer ett måste. Jag vill tro att många, likt mig, minns finska Bugbears offroad-räzer med ett motbjudande leende på läpparna. Det var verkligen inga perfekta spel men de var snygga, snabba, galna och underhållande. När den bensinindränkta studion Kylotonn (WRC 5) tar spelet in i nästa generation borde vi kunna förvänta oss mer av samma vara men med fläskig 1080p-grafik och snorsnygga kollisioner, eller? Tyvärr exploderar kolvarna under huven så snart jag tar har alla fyra däck över startlinjen i min första tävling. Flatout 4: Total Insanity är hysteriskt mediokert.

Spelet är indelat på samma vis som sina föregångare. Här finns det olika typer av vanliga tävlingar där det handlar om att vara först i mål, olika stuntevents där det gäller att skjuta ut föraren ur bilen (rätt ut ur framrutan, som vanligt) för att exempelvis träffa bowlingkäglor eller hål på en golfbana. Det finns även ett fullfjädrat arenaläge som går ut på att överleva längst. Jag kastar in min sladdriga (och solfattiga) baksida i karriärläget och måste börja med att köpa mig en bil. Det är två skrothögar jag har att välja på. Jag väljer den som är minst skrotig, en liten bubbla-liknande sak som har mer rost än lack på sig. Sen strutar jag iväg till mitt första race. Fokuserad, redo och förhoppningsfull.

Flatout 4: Total Insanity handlar givetvis (som namnet antyder) om total galenskap på fyra hjul. Det tar exakt fyra sekunder in i tävlingen innan gnistorna slår från sidorna av min bil eftersom aggressiva motståndare gnuggar sig mot mig som om jag vore en lyckoamulett. Här handlar det inte om att simulera bilfysik det här, inte ens lite. Det känns som att min bil väger tio ton när jag försöker ta en kurva men blir jag påkörd skulle den lika gärna kunna vara byggd av kartong. Det ska vara galet, jag fattar det, men jag kan inte låta bli att sakna den där riktigt tunga, balanserade känslan från de gamla spelen. Nu känns allting mest slumpartat istället. Oavsett hur jag kör och presterar - kan jag lika gärna komma först som sist beroende på saker som ligger utom min kontroll. Min bil har en tendens att hamna på sidan otroligt ofta, gärna på den högra, som om just dessa dörrarna vore gjorda av gjutjärn.

Karriärläget är en blandad kompott av ovan nämnda spellägen. Stuntutmaningarna kan var underhållande en stund men blir ganska snabbt tradiga och jakten på poäng känns även den mer som slumpen än att jag faktiskt gör någonting vettigt. Alla spellägen finns även tillgängliga i online-portionen av detta spel och de fåtalet lopp jag lyckas komma in i fungerar bra utan nämnvärda fördröjningar eller lagg. Spelet blir helt klart roligare med mänskligt motstånd och samtidigt ännu mer kaosartat. De artificiella förarna jag möter är märkbart aggressiva och inte särskilt smarta, men när jag möter andra människor är de både arga och kör ganska finurligt, vilket innebär mer utmaning och ännu mer frustration.

Rent spelmekaniskt är det inte så mycket att hålla koll på. Gasa, bromsa, sväng och använd turboboost när den dyker upp, helst inte i kurvorna. Du kan fylla på mängden nitro genom att drämma in i andra förare eller genom att köra på allt som finns utplacerat längs och på vägarna. Detta, tillsammans med att nyttja genvägarna smart är nyckeln för hålla sig i toppskiktet. I vissa spellägen har du även tillgång till vapen. Dessa appliceras genom att hålla in L1-knappen (på Playstation 4) och sedan trycka på en av fyra knappar som alla har olika vapen representerade. De olika vapnen som finns är ungefär vad du kan vänta dig med allt från projektiler till vägstopp att kasta ut bakom dig. I spelläget som heter "Arena" är det ren dödsfolkrace som gäller, gör allt i din makt för att infria så mycket skada du kan på fienden och ha mest poäng när klockan hamnar på noll.

Presentationen är enkel, lekfull och tydlig. Det andas lite attityd och lättsamhet, något jag tycker sätter bra ton för titeln. Grafiken i sig, rent tekniskt, är å andra sidan är en svajig historia. Eftersom det trots allt är Flatout vi snackar om kan du räkna med att spelvärlden är fylld med objekt. Dessa ska du helst köra på (eftersom det ger dig mer nitro) och staket, vägkoner, lådor, vedträn, tunnor, ladugårdsdörrar flyger bokstavligen runt precis överallt. Det ska vara galet, det är galet. De tekniska bitarna passerar godkänt, Flatout 4: Total Insanity lär inte vinna några priser för sin grafik men det fungerar. Däremot har jag stött på en hel del med buggar. Vatteneffekter som blinkar, föremål som fastnar i omöjliga vinklar och växter som skär genom bilarna. Texturerna laddar in lite väl sent på sina ställen också och det hade inte skadat om utvecklarna polerat i ett par månader till innan de släppte lös Flatout 4.

Musiken i spelet då? Horribel. Nej, den är värre än så. Den är den absolut värsta musik du kan tänka dig. Mina öron blöder nästan fysiskt av låtarna som utgör spellistan och det tar inte särskilt lång tid innan jag stänger av musiken helt och hållet. Resten av ljudbilden är bra med härliga motorljud och lätet av stål som bucklas när jag spurtar in i full fart i mina motståndares bakdelar. Det smäller, skakar och exploderar om omgivningarna när jag och elva andra bilar bränner fram på en skogsväg med metall och plast hängandes som ett lågtryck över Skåne.

Kylotonn Entertainment har aldrig varit någon särskilt fenomenal studio när det gäller att göra högkvalitativa racingspel, inte i min bok. Men det torde inte krävas så mycket för att kunna förvalta en plojserie som Flatout, egentligen. Grunden finns här men det saknas egentligt djup och nyheter för att det ska kännas relevant idag. För mig hamnar det i samma fack som exempelvis Gas Guzzlers Extreme där rätt menlös racing ska blandas med vansinne och ingen del känns riktigt fungerande. Det underhåller i korta, korta små-stunder, det är snabbt och stuntläget kan säkerligen uppskattas under en kväll med ett par vänner men mycket mer än så, det blir det inte. Både bilfysiken och grafiken lämnar en hel del att önska, vilket gör att jag tröttnar.

När vinster i slutändan bara handlar om slump är det alldeles för lätt att bli irriterad på Flatout 4: Total Insanity och då spelar det ingen roll hur många banor, spellägen eller bilar som finns instoppade. Det är inte kul bara för att det är galet, konstigt nog.