Mass Effect: Andromeda

Jag vaknar upp, stel och frusen. Stelfrusen, kan man säga. 634 år har passerat sedan jag lämnade mitt hem och vad som fanns kvar av min familj. Mina vänner på jorden har sedan länge slutat andas och det slår mig att jag aldrig får se dem igen. 600 år har passerat sedan jag, likt de omkring 20 000 andra mänskliga pionjärerna, lämnade jorden och vintergatan för en avlägsen galax med Andromeda-initiativet, under pappa Alec Ryders befäl. När vår rymdark Hyperion når sin måldestination är planen att landa på ett antal utopiska planeter och utforska och kolonisera dessa. Eller det var i alla fall planen.

Väl vaken och upptinad ur kryostasis får jag träffa delar av farkostens besättning. Asari-läkaren Lexi T'Perro ser till att mitt AI-implantat Sam fungerar som det ska och att jag mår bra efter min sex sekel långa tupplur och Liam Kosta, säkerhetsspecialist, vinkar glatt från britsen mittemot. Längre ner i hallen hanterar andra doktorer min tvillingbror Scotts kryo-kammare och helt plötsligt slås gravitationsmekanismen av. Arken har kolliderat med en instabil massa av mörk energi och besättningsmän och kryo-kammare rör sig ofrivilligt i luften. Andrebefäl Cora Harper kommer till undsättning inom ett par minuter och stabiliserar gravitationen igen - men någonting är fel. Läkarna tvingas försätta min bror Scott, som var mitt i återupplivningsfasen under kollisionen, i en medicinsk koma - något som ingen verkar ta speciellt allvarligt på, inte ens jag. "Nåväl, vi har nått vår nya hemgalax. Trist att brorsan svävar mellan liv och död, men "The show must go on".

Gänget hoppar in i närmaste rymdskyttel för att se till att allt står rätt till på vår planerade nya hemplanet Habitat 7 (så vi inte skickar kolonister mot en säker död av misstag) och genast går något fel - igen. Antingen har Andromeda-initiativet rekryterat inkapabla förare eller så är åskstormarna på denna påstådda ideala planet ett riktigt problem. Skytteln slits i vilket fall som helst i bitar och jag och Kosta sugs ut i atmosfären. Efter en tids fritt fall åker jag i backen med en smäll. Kosta syns inte till och visiret på min hjälm har spruckit - jag kan inte andas. En kort tids panik följs av ett klick på min högteknologiska omni-tool och hjälmen är hel igen.

Jag reser mig upp, smärtan från det signifikanta fallet är överväldigande. Vad som enligt långdistanskameror skulle varit en Tellus-liknande planet, är istället en ogästvänlig helveteshåla där bergstoppar svävar i öppna, statiska luften och ovädret här betyder livsfara. Kosta dyker snabbt upp och vi börjar röra oss ner mot planetens mest utstickande landmärke, en ruggig, massiv, till synes högteknologisk ruin. På vägen får vi syn på en, för oss, okänd utomjordisk ras. De är beväpnade och står hotfullt över en av rymdfärjans besättningsmän, Fisher, som kraschlandat i en dal. Efter ett försök att interagera fredligt med de okända ropar de någonting på ett främmande språk och skjuter stackars Fisher. Det här alien-gänget menar allvar och det verkar som att Andromeda-initiativets första koloni i Andromeda-galaxen får vänta.

Storyn tar mig, efter ett par stridstunga sammandrabbningar med vår nya fiende Kett och ett par osynliga ödlor, till tidigare nämnda ruin. Väl där får vi veta att vårt AI-implantat kan interagera med teknologin i strukturen, någonting som gör Kett-ledaren riktigt sur och får saker att explodera. Låter det rörigt? Osammanhängande? Kanske händer det lite väl mycket på samma gång, helt utan någon egentlig förklaring? Mass Effect: Andromeda drar igång med bomber och granater. En hel del kort läggs på bordet direkt och det är lite svårt att hinna med eller tänka själv - och värre blir det.

Prologuppdraget, som jag sammanfattade ovan, är uppdraget som visats upp i spelklipp, i trailers och på Andromeda-event. Det är uppdraget som slår an tonen för det otroligt efterlängtade rymdäventyret och det blir snabbt riktigt rörigt. Karaktärer du aldrig träffat tidigare slänger omkring titlar som inte förklarats, stora, känslosamma moment skämtas bort eller avbryts innan spelaren kan skapa ett band med (för storyn viktiga) karaktärer och handlingen hoppar fram och tillbaka utan att ta hänsyn till om spelaren hänger med eller ej. Prologen är även, trots explosioner och nog med information för att överbelasta våra mänskliga hjärnor, riktigt (riktigt) tam om man jämför den med tidigare spel i serien.

Bioware satte ribban högt gällande inledningssekvenser, mystig och handling för många år sedan med det allra första spelet i den här serien. Jorden, vårt faktiska hem, var hotat av enorma fiendeflottor kapabla till att pulverisera hela planeter, maskiner vände sig mot sina skapare och människor tömdes på liv och indoktrinerades till att motvilligt slåss för fienden. Spelare fick se på i panik när deras egenskapade huvudkaraktär och dennes älskade besättning kämpade för att ta sig ur en, lika älskad, brinnande farkost till säkerhet för att i slutändan misslyckas. Bioware satte rent av ribban så högt för tio år sedan att Andromeda tyvärr inte riktigt når upp.

Likt de föregående delarna intar spelaren rollen som en viktig person. Den här gången bär du titeln "Pathfinder", och din huvudsakliga uppgift är att leda din besättning till passande planeter och låta dess invånare få alla tänkbara chanser att skapa nya civilisationer. Din ark är heller inte den enda om drar omkring i galaxen. Turians, Asaris, Salarians och resterande utomjordiska raser från ditt forna hem har varit nedfrusna på separata skepp. Innan planeterna kan koloniseras måste du som spelare dock först ta död på direkta hot och stabilisera atmosfären genom att starta upp forntida generatorer. Dessa stabiliseras genom att lösa sudokupussel (ja, på riktigt) och ta död på allt vad hotbild heter. Med din pistol.

Alla beboeliga planeter går att utforska grundligt, vissa kräver att du utforskar något för att du ens ska kunna komma någonstans i handlingen - och samtliga planeter är enorma. Bioware har lånat friskt från Dragon Age: Inquisition, och planeterna jämförs bäst med nämnda spels olika (massiva) regioner. Massor av "samla"-uppdrag fyller uppdragsloggen, världskartorna är generöst tilltagna och fyllda till brädden av markörer, punkter för snabbresor låses upp allt eftersom planeten utforskas och kompanjoner kan hittas av ren slump i öknen (vilket var en rolig överraskning).

Timmar kan tillbringas på utforskande och sidouppdrag på varje planet och omgivningarna är otroligt vackra emellanåt. Att röra sig på dessa enorma planeter blir dock lätt tjatigt för de som inte uppskattar denna typ av onlinerollspels-upplägg, eller öppna spelvärldar med relativt lite innehåll. Många uppdrag finns att ta sig an men majoriteten av dessa är "hämta 10 audiologgar"-uppdrag, och att röra sig fram och tillbaka på samma sträcka för att hitta obetydliga prylar suger ut mycket av det roliga ur utforskandet. Att ta sig emellan planeter tar även det otroligt med tid och rymdresorna känns som glorifierade laddskärmar.

Med det sagt bör den mest uppskattade nyheten gällande planetsightseeing nämnas - Andromedas upphottade Mako. Alla som spelat Mass Effect känner någonting speciellt för den stela rymdbilen Mako. Antingen hatar du den eller så ser du den som en käck kompanjon på hjul som lever ett helt eget liv. Återseendet av Mako är kärt i Andromeda och gamla Bettan mår bättre (och ser bättre ut) än någonsin. Spelkontrollen (där du styrde, accelererade och bromsade med enbart styrspaken) har fått ett ansiktslyft och körs nu som valfritt spelvrålåk. Avtryckarna agerar gas och broms och styrspaken gör det den ska. Simpla knapptryck låter dig dra på turbon och hoppa med din nya älsklingsbil och du kan köpa ultrahäftiga lackeringsjobb att pryda den med.

Det är heller inte den enda raketprydda nyheten till serien. Spelarens alla nanodräkter har utrustats med jetpacks - äntligen. Ett härligt tillägg till spelet (framförallt med tanke på hur stort spelet är och hur lång tid det tar att ta sig fram) är möjligheten att boosta iväg Ryder genom att trycka på B (eller O, beroende på vad du spelar på för format). Jetpacken fungerar både i utforskningssyften (om du vill ta dig upp någonstans men inte når att hoppa upp eller om du helt enkelt vill skynda dig någonstans) och i strid, vilket gör stridssekvenser otroligt mycket mer flytande - som om det var möjligt. Utvecklarna har förbättrat varje aspekt av Mass Effects stridssystem och stridsmekanik i Andromeda. Här har de lagt ner rejält med tid och det märks verkligen. Tid har även lagts på att se till att spelaren själv får välja dennes vapen- och rustningspreferenser i ett smart upplagt crafting-system.

Gällande strid och de olika sätten du som spelare kan välja att ta död på dina fiender på har även färdighetsträden fått sig ett rejält ansiktslyft. Som spelare har du total frihet gällande vilka färdigheter du vill uppgradera och använda och ingen av dessa är låsta till en specifik klass. Vill du köra renodlad soldatkan du det, men vill du kasta tech-granater, ta tag i fiender med biotic-krafter och skjuta hejvilt omkring dig kan du sätta dina levelpoäng i alla klassträd samtidigt. Klassvalen påverkar alltså enbart hur många bonusar du får med vilken typ av färdighet, istället för att låsa dig till ett fåtal färdigheter. Är du missnöjd med vilka av dessa färdigheter du uppgraderat kan du enkelt återta alla poäng ombord på ditt skepp, Tempest, och börja om från början, närsomhelst.

Som Pathfinder har man även fördelen att välja vad ens kompanjoner ska bli bättre på. Vissa färdigheter ackompanjerar varandra bättre än andra och dina kompanjoners kraftattacker har möjligheten att kombineras med dina i en "power combo".

Så tar vi oss till dessa kompanjoner, Mass Effect-universumets trumfkort. Hur står de sig mot föregående spelens karaktärer? Inte speciellt bra, har det visat sig. Ännu en gång måste Andromeda jämföras med de tidigare mästerverken. Tempests besättning, dina kompanjoner och ditt framtida hjärtegull - ett härligt gäng, egentligen. Vi har Drack - en gammal, tuff, stridstokig krogan. Vi har Cora, en enormt kraftfull, mänsklig biotic-hårding med kort, stenhård frisyr. Vi har Kallo, en glad, käck, orangefärgad salarian som pratar snabbare än man hinner tänka och är suspekt lik en salarian vi träffat förr. Vi har träffat alla dessa förr. Visst, flirtiga Peebee, den romantiska, känslosamma Jaal och skojaren Liam bjuder Andromeda på lite nya personligheter men de flesta karaktärerna känns som urvattnade versioner av kraftgänget vi lärde oss älska i Mass Effect 2.

Dialogen alla karaktärerna emellan är även enormt begränsad (trots att de slopat Paragon/Renegade-systemet för ett mer öppet system) och ganska blek, om man bortser från de riktigt fina romansdialogerna. Ryder har även en förutbestämt kaxig personlighet, så rollspelandet dras ner en del. Det verkar som att utvecklarna satsat mer på romanserna i spelet än karaktärsbyggande dialog, så alla ni rymdromantiker där ute lär kunna flirta er genom äventyret flertalet gånger för att uppleva alla fina moment. Jag kan givetvis inte tala för samtliga, men kan själv konstatera att seriens nya utomjordiska tillskott Jaal är en riktig charmör. De av er som spänt väntat på softporn kan se fram emot både rymdmeloner och ljuslila lemmar.

Någonting som inte överträffar rymdmelonerna rent visuellt är dock karaktärsmodellerna och dessa karaktärers ansiktsanimationer. Många förväntade sig ultrasnygga karaktärer, snygga texturer och välgjorda animationer men någonting har gått riktigt rejält fel. Bioware serverar texturer som liknar gegga, stela, kritvita ögon som aldrig blinkar, helfel munrörelser (och enbart munrörelser), hår som ligger som modellera på karaktärers huvuden och mycket annat. Animationerna kan jämföras med Dragon Age: Inquisition (som emellanåt till och med ser bättre ut), vilket säger en del då nämnda spel även släpptes till förra generationens konsoler sent 2014. Listan kan göras lång - allt för lång och det stör hela upplevelsen rejält. Möjligheten att skräddarsy sin egen karaktär är även otroligt begränsad. Spelaren får välja mellan nio mallkaraktärer och ändra småsaker utifrån dessa. Lite mindre näsa, lite smalare haka, annan frisyr - och om du mot förmodan skapar din egen karaktär från de horribla mallkaraktärerna är ansiktsanimationerna ännu värre.

Mycket av detta låter garanterat lite väl hårt, Mass Effect: Andromeda är trots allt inte ett dåligt spel - det är ett väldigt medelmåttigt Mass Effect. Många har väntat på det här i ett halvt decennium och de flesta har gissningsvis väntat på ett spel med samma djup, inlevelse, härligt skrivna karaktärer och, linjära, men superba story som de tidigare äventyren bjöd på. Andromeda ger oss en öppen värld som ingen bett om, en återvunnen story som börjar rörigt och inte leder någonstans, lättglömda karaktärer och hundratals utfyllnadsuppdrag. Det är stort, ger spelaren total frihet att utforska vilka planeter denne vill, har vackra omgivningar och ger dig möjligheten att hoppa två meter upp i luften, men vi som väntat i fem år förväntade oss mer. Mycket, mycket mer.