Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor Sverige
recensioner
Kona

Kona

Att vara privatdetektiv i Québecs vildmark är inte så kul som man skulle kunna tro. Inte kul alls faktiskt. Snarare snortrist

  • Text: Fredrik Walløe, GR NO (Översättning: Kim Orremark)

Kona
Är man ute på äventyr i vildmarken får man nöja sig med den radiokanal som finns. Oavsett vad som spelas.

Carl Faubert släpper ratten med en hand för att pejla in en radiostation. Den enda som finns på flera mils räckvidd. Det är oktober och året är 1970. Längs med vägarna står ståtliga tallar och skryter med sina snötäckta barr. Carl drar ned ett sista, djupt, bloss från cigaretten i lungorna och skjuter sedan ut fimpen genom fönsterspringan. På radion spelas Smokey Bear och den ikoniska låten "Remember... Only You Can Prevent Forest Fires". På något sätt passar den låten väl ihop med vad som komma skall.

Privatdeckaren Carl är från Montreal och just nu är han på väg för att träffa den snuskigt rika godsherren William Hamilton, någonstans i Kanadas vildmark. Hamilton vill utreda den vandalism som har pågått ett tag, men det blir snabbt uppenbart att det kan röra sig om så mycket mer än gapiga ungdomar som bara vill ha sönder saker. Hamiltons uppköp av lokala småföretag har gjort byborna upprörda och den nyöppnade gruvan har gjort Cree-indianerna märkbart skitarga.

Kona
Kona är mystiskt och genuint spännande, så länge de osynliga väggarna inte är i vägen.

Nu är det bara hundra meter kvar tills jag och Carl är framme vid mötesplatsen. Plötsligt dyker det upp en bil, på fel sida av vägen, och turen till diket blir kort. Kraschen är ett faktum och allt blir svart. Jag vaknar upp, och utan den minsta aning om hur lång tid som har passerat kravlar jag mig ur bilen och ser mig omkring. Den andra bilen står en bit bort men det finns inte en skymt av föraren. Snöstormen börjar på påtaglig och jag måste snabbt börja söka efter skydd.

Jag ser två möjliga alternativ, det ena är en ödslig landsväg och det andra alternativet är en tillsynes övergiven stuga. Snöstormen brakar i öronen - stugan blir det självklara valet. Tack och lov är dörren olåst och jag kan ta mig in för att värma mig på spisen. Fortfarande skadad pular jag upp min karta för att lokalisera mig, det är gångavstånd till det ställe jag ska möta William Hamilton på, en mataffär i närheten.

Där finns det säkert plåster och bandage till mina värkande kroppsdelar, tänker jag. Sagt och gjort, snöstormen ska utmanas och jag sätter fart på vägen som leder mot affären. Jag hinner traska ett par meter innan det händer någonting oväntat, jag slår i en osynlig vägg. Jag kollar på kartan, sen på vägen, sen på kartan igen. Det här är vägen till affären? Det visar sig (efter mycket knussel) att jag har missat en förbandslåda och utan den låter inte spelet mig att fortskrida dit jag ska.

Kona
Kona
Kona