Bulletstorm: Full Clip Edition

Om det var något spel under 2011 som delade upp redaktionen i två läger så var det People Can Flys på den tiden hårt haussade trams-shooter Bulletstorm. Jonas Elfving älskade det innerligt för allt vad det hade att erbjuda medan jag minns hur enformigt och även enfaldigt jag tyckte att hela den där gimmick-doftande "skill kill-"grejen var. Sex år har passerat och Bulletstorm är nu tillbaka i form av en uppfräschad version av det gamla spelet. Märkligt kan tyckas men pengar är ju skoj, och utvecklare gillar att ha skoj.

Varför People Can Fly inte pysslat ihop en tvåa under dessa sex år utan istället fokuserat på att bumpa upp kvaliteten på grafiken i sitt gamla spel, en smula, törs jag inte svara på men nog känns hela upplägget med brutala skill-mord i en rasande rask och hårdrocksdränkt spelvärld betydligt mindre fräscht nu efter det att fjolårets retroflirt Doom i princip gjorde hela den grundidé som Bulletstorm är byggt på perfekt.

Jag vill inte vara överdrivet negativ här men jag förstår bara inte vem som ska köpa det här. Storyn berättas med ett narrativ och en dramaturgi som mest påminner om en B-films-kopia på Fast & Furious: Tokyo Drift och huvudpersonerna är om möjligt ännu töntigare idag än vad de var för sex år sedan. Det är såklart inte tänkt att man ska ta Bulletstorm på allvar men hela den där Brofist/dude-metodiken är inget som fungerar i det här spelet, enligt mig. Det känns framtvingat och krystat nästan hela tiden. Inte minst när huvudpersonen utbrister "You gotta be fuckin kiddin me, who the fuck is this asshole!" med sådär superöverdrivet pucko-macho-aktig röst så fort spelets första boss uppenbarar sig.

Det enda som egentligen gjorde mig ens det minsta lilla sugen på att testspela Bulletstorm: Full Clip Edition var det faktum att självaste Duke Nukem gästspelar. Om du förhandsbokat titeln kan du lira igenom delar av storyn i rollen som den muskulösa hertigen och även om Duke känns ungefär lika modern som en VHS-spelare just nu, är det trevligt att återse den gamle actionbödeln och hans groteskt stora överarmar, även om det snabbt märks att detta bara är ett skamlöst marknadsföringstricks från Gearbox sida och inget annat. För även om originalröstskådespelaren Jon St. John har återvänt till rollen för att spela in några gamla klassiska repliker, igen, tar spelet i sig ingen hänsyn till att Hunt bytts ut mot Duke utan ignorerar snarare hela bytet då alla karaktärer under äventyrets gång fortsätter att adressera Duke Nukem som "Hunt". Slarvigt och lite pinsamt, kan jag tycka.

Det som däremot fortfarande är ganska roligt i Bulletstorm är att använda de olika vapen som finns till hands då dessa är snudd på lika bisarra som skapelserna som vi hittar igen i exempelvis Ratchet & Clank-serien. Strömsnöret som Hunt kan slunga ut för att slita till sig sina fiender (och sedan kicka dem i skrevet medan han skriker "Eat shit and die, maggot!") är fortfarande lika enformigt trist som i originalspelet och känns "gjord" redan efter tio kast men vapnen, däremot, är betydligt roligare. Det finns gott om punch och power i de olika krutpåkarna och inte sällan går de att använda för att kapa fiendernas kroppar på mitten.

För mig är detta rätt enkelt. Jag var ingen superfan gällande originalet då jag som sagt ansåg att den gimmickaktiga spelbarheten snabbt blev repetitiv och med tanke på att detta i stort sett är exakt samma spel, igen, gör att betyget stannar på fem. Bulletstorm: Full Clip Edition är mediokert, rakt igenom.