Blackwood Crossing

Paper Sevens nya spel Blackwood Crossing kan lättast jämföras med Life is Strange, ett djupt budskap ska utforskas genom ögonen på en formbar tonåring. Här spelar jag som Scarlett, en tjej som helt plötsligt vaknar ombord på ett tåg som är på väg mot en okänd destination. Med mig har jag brorsan Finn och tillsammans ska vi försöka klura ut vad som försiggår men även hitta tillbaka till varandra.

Ganska snart dyker det upp en mystisk filur, tillsynes ett barn, som bär ett kaninhuvud, och sedan startar en introvert resa genom Scarletts minnen där hon får chansen att återforma bandet till sin bror som hon har glidit ifrån den sista tiden. Genom en mörk och mycket dyster resa försöker Scarlett förstå hur hennes frånvaro har påverkat Finn och hans känslor och hur han har blivit så arg, rädd och fylld med ångest. Här startar den riktigt mardrömslika delen av berättelsen.

Blackwood Crossing är en saga på klassiska manér. Ingredienser som mörker, kärlek och konstigheter mixas med ämnen som övergivenhet, rädsla, döden och sorg. Allt detta blandas med vad det innebär att vara en tonåring som är på väg att växa upp. Många gånger träffar det mig hårt och utvecklarna vill att jag ska reflektera över dessa beståndsdelar medan jag spelar, ett knep som kanske inte riktigt är för alla. Spelmekaniskt ligger fokus på att lösa mindre pussel där slutmålet är att få ihop berättelsen allteftersom och förstå mer av det komplexa bandet mellan de båda syskonen. Det står helt klart att det är narrativet som är det viktiga i slutändan och Paper Seven har verkligen gjort ett fantastiskt jobb med att skapa karaktärer om omgivningar som slukar mig med hull och hår.

Alltihopa utspelar sig någonstans mellan verklighet och fiktion och visst tusan är detta ett ambitiöst spel, tyvärr haltar det rent tekniskt och jag har under min genomspelning stött på ett gäng irriterande buggar. Även om karaktärerna är ljuvligt designade händer det att dessa till och från får onaturliga intryck som helt går emot tonen och känslorna som berättelsen försöker förmedla.

En annan del av spelet som jag inte riktigt kommer överens med är dialogsystemet, speciellt när det vankas flera olika val. Vissa är helt aviga där det hamnar utanför kontexten och de passar inte alls in det övergripande temat. Däremot är röstskådespelet av absolut toppklass och tillsammans med spelets soundtrack skapas det en härligt drömsk, men dyster, stämning som bidrar med mer djup till berättelsen.

Blackwood Crossing är ett bra spel med en svår och smärtsam berättelse som är indragande och spännande rakt igenom. Jag hade gärna sett att utvecklarna finputsat det tekniska aningen mer dock, samt även gått ännu djupare i syskonrelationen Finn och Scarlett i mellan. Med bara tre timmars speltid känns det en aning framstressat mot slutet och allt för många frågor lämnas obesvarade eller öppna för egen tolkning.

Det står klart att målet har varit att vidröra dessa ämnen men bara ytligt och sedan låta spelaren tolka och hantera frågeställningarna själv. Blackwood Crossing är en mycket intressant titel och har många fina kvalitéer men känns just nu mer som början på någonting större än ett helt spel.