Sniper Ghost Warrior 3

Allt är tyst och stilla. Det enda som hörs är vinden som sakta andas likt en smygflämtande Kim Orremark efter att ha blivit förnedrad i Halo Wars 2. Vid min sida börjar några löv svaja och som i en symbio följer de varandra - vinden får dem att vaja fram och tillbaka och de dansar genom luften. Det är nästan poetisk. Lite sensuellt, faktiskt. Ett stycke därifrån ligger jag, ihopkrupen som en köttpudding och till hälften skyddad av ett stenblock, och observerar.

Drygt tvåhundra meter framför mig reser sig ett fallfärdigt höghus och på dess topp vandrar mitt mål. Jag har bevakat vaktens rörelsemönster i flera minuter medan jag lyssnat till naturens andetag. Nu närmar sig en av vakterna mittpunkten i mitt sikte. Nu stannar han. Jag tar ett djupt andetag. Klämmer avtryckaren. Pang! Hans huvud förvandlas till vad som ser ut som en fryspåse fylld med havgregrynsgröt som någon drämt mot ett brofundament cirka 900 gånger.

Sniper Ghost Warriror har sedan den första delen (2010) stått ut lite som en vass nagel bland alla generiska förstapersonsskjutare. På samma sätt som Rebellion har nischat in sig på krypskytte har CI Games med Sniper Ghost Warrior gett oss spelare möjligheten att agera krypskyttar istället för automatkarbinförsedd fotsoldat i linjära korridorer nedlusade med lejda, aningslösa hejdukar.

Medan ambitionen från CI Games att göra ett bra spel har funnits där har slutresultaten sällan blivit mer än en axelryckning, dock. Platt grafik och en rätt så bred repertoar av buggar har bidragit till att spelen alltid känts rätt risiga, ärligt talagt. Jag hade hoppats att teamet bakom i och med trean skulle ha tagit sig i kragen och levererat något ordentligt, eller åtminstone "ordentligare". Men tyvärr är det mer av samma medelmåttiga junk denna gång. Samma klena actiontitel fast med ny grafik.

Sniper Ghost Warrior 3 börjar med att jag bevittnar ett rätt mustigt möte mellan två bröder, komplett med en alldeles lagom dos syskonkärlek. Sen hoppar vi lite framåt i tiden och får följa med vid en infiltrering av ett slitet lägenhetskomplex någonstans längst den Georgia-Ukrainska gränsen. De två bröderna har tydligen följt i varandras fotspår och jobbar nu tillsammans i armen. Och de blir, helt otippat, ihop-parade för att infiltrera (läs: spränga i luften) komplexet i fråga.

Det tar uppskattningsvis femton sekunder innan jag är trött på storyn och hur den berättas, dock. Om ens det. Inte nog med att terminologin är nördigt obegriplig och manuset enformigt, bröderna verkar lida av någon form av tvångsbeteende och avslutar alla sina meningar med "brother", också. </i>Yes brother. No brother. Thanks brother. Shoot now brother. Yes brother. Take it easy, brother</i>. Det krävs ingen större insikt i manusförfattande för att inse att en imbecill skrivit detta. Någon som på riktigt anser att Fast and the Furious 7 är vida överlägsen Gudfadern II.

Lång historia kort - uppdraget går fel och när bröderna ska fly via helikopter har fiendestyrkor belägrat helikopterplattan. Din broder försvinner och du blir nästan skjuten av spelets skurk, rysk roulette-style. No brother! Du kan säkert gissa vad spelets huvudsakliga motiv är. Japp. Rädda brorsan. Yes brother! Tillbaka i nutid får du i uppdrag att neutralisera två högt uppsatta ruskprickar.

Redan här märker jag en brist som betan drogs med - nämligen att alla fiender verkar ha stenkoll på var du befinner dig en millisekund efter det att du avfyrat ett skott. I detta fall märkte jag en krypskytt på andra sidan bensinstationen som jag valde att plocka innan jag tog itu med mina mål. Ett välriktat skott med mitt ljuddämpade gevär och skytten dör. Samtidigt som samtliga märker var jag befinner mig. Direkt. No brother!

Vilket leder till mitt andra klagomål. Siktets inställningar kan förbättras rejält. Min automatkarbin är utrustad med ett rödpunktssikte men det stoppar inte kulan från att skena iväg och träffa allt annat än det som för tillfället befinner sig mitt ovanför punkten. Detta leder såklart till att du upptäcks och att begreppet "Ghost" känns ännu mer ironiskgt. När väl skottet sitter ger det den sedvanliga tillfredsställelsen som uppstår när man sänker en digital motståndare. Med bristande träffsäkerhet kanske en närmare och mer personlig strategi är att föredra?

Turligt nog så har du alltid med dig en drönare och denna kan du alltid släppa iväg för lite luftburen spaning. Den fungerar i praktiken som en markör av fiender på håll vilket är mycket behändigt. Nackdelen är att styrningen av denna drönare är allt annat än behändig. Uppåt, nedåt och åt sidorna ska enkelt hanteras med styrspakarna men här har vi en salig blandning av seg, för snabb och glappig spelkontroll. Jag har skruvat upp känsligheten näst intill maximalt men det känns ändå som jag tidvis rör om i sirap. Styrningen gäller självfallet också styrningen av karaktären och allehanda fordon.

Situationen blir inte bättre av att skärmuppdateringen ofta sjunker en bra bit under trettio bilder per sekund i Playstation 4-utgåvan, något som jag anser vara oacceptabelt idag då vi under de senaste två åren fått mängder av actionspel som renderas i nativa 1080p med 60 bilder per sekund, även till konsol. PC-versionena av Sniper Ghost Warrior 3 har vi dock inte fått testa, inte den färdiga produkten i alla fall.

Spelet har dock några pluspunkter som jag, trots att jag är rätt besviken, tycker mycket om. Som exempelvis då du ligger redo att skjuta kan man välja mellan att använda det inbyggda stativet eller att stadga bössan på säg en sten. Dessa ger olika stabilitet och när du valt någon och sitter med ögat i siktet, tillkommer en annan detalj som jag inte sett så mycket av förut - avståndsinställning. Medan just Sniper Elite-serien (på högre svårighetsgrad) tvingat mig att sikta olika beroende på avstånd och vind måste jag här justera avståndet via ett hjul. Det ger ett extra moment utöver den klassiska zoomen och jag välkomnar det med öppna armar. Det känns mer realistiskt och som om det finns mer seriösa ballistiska uträkningar i grunden till spelmekaniken.

En annan aspekt som jag gillar är när du lyckas smyga på en fiende bakifrån och med ett enkelt knapptryck gör processen kort (men ack så brutal). Det fungerar bra och ger en omedelbar känsla av belöning. Men det är ungefär här som trevligheterna och spelets starka sidor slutar. För om jag ska vara ärlig, så är detta lika platt som trist. Ambitionen att göra något bra, något stort har funnits där, men någonstans på vägen gick det mesta fel. Bara en sådan sak som att spelets grafik ritas upp av Cryengine men ser ut som ett snyggt PS3-lir, gör mig lite ledsen i ögat. Sniper Ghost Warrior 3 är inte ens nära på lika snyggt som exempel Sniper Elite 4 eller varför inte Crysis 3 som baserades på en tidigare variant av samma renderingsteknologi.

Trots alla dessa minuspunkter lyckas CI Games underhålla under några väldigt korta stunder. Men jag skulle inte rekommendera detta. Vill du ha krypskytteaction av den rätta kalibern är det Sniper Elite 4 som gäller. Yes brother!