Av misstag råkar jag slunga iväg en trollformel med min nysnodda stav. Huvudpersonen Finn träffar ett av gårdens får, som med ett förtvivlat bräkande förvandlas till en förvånad sugga. Erline, min talande katt-sidekick, ger mig en dräpande kommentar och pikarna fortsätter att hagla när jag en stund senare "modigt besegrar onda stenar". Jag har precis tagit mina första steg i Sorcerys värld, och det är inte helt oangenämt.
Sorcery försvann ett tag från radarn efter att ha utannonserats som ett av de stora spelen till Playstation Move för några år sedan. Nu har det till slut släppts, och efter att ha dammat av min Move-kontroll har jag gett mig på detta trollkarlsäventyr i tredjeperson. Vi får möta föräldralösa trollkarlslärlingen Finn, en lite kaxigare variant av Harry Potter, som kastas ut i en värld där den onda Nightmare Queen hotar att ödelägga hela världen.
Storyn är enkel, men långt ifrån banal eller klichéfull, med tanke på Sorcerys relativt unga målgrupp. Tonen är på precis rätt nivå, mycket tack vare de sympatiska röstskådespelarna och gnabbet dem emellan, och till och med jag som vuxen kan uppskatta äventyret jag skickas ut på. Finns och Erlines roller är tydligt utmejslade, en småbusig trollkarl och en ordningssam sidekick, men det görs på ett sympatiskt och inte alltför förutsägbart sätt.
När jag fått tag på min trollstav och börjat inspektera viftandet känns det helt okej, och att använda Move-kontrollen som just en magipinne känns logiskt - och nästan lite magiskt när färgerna ändras i handkontrollens gummikula. Du spelar med trollstav (Move-fjärr) i ena handen, och med Navigation-kontrollen (eller Dualshock) rör du Finn samt centrerar kamera och tar fram sköld. Väl i strid - och det blir mycket av den varan - behöver du inte låsa siktet på fiender och kameran fattar riktigt bra vad du vill göra, så i sina bästa stunder är kontrollsystemet faktiskt smidigt.
Vift-striderna tar på handledskrafterna dock; sysslan är lika ansträngande och tacksam som att skaka tre dussin hallon-Yoggi till en grinig dagisklass. Det räcker oftast att sidledssteppa och bara snärta iväg trollformler in absurdum, men i bland krävs att jag kröker skotten, skjuter genom eld eller använder mina specialare för att (fortare) besegra spöken, vättar, troll, benrangel och annat som tydligen ska hämtats ur irländsk folklore.
Striderna är i ena sekunden intensiva och roliga, i den andra mest frustrerande. Bortsett från bossfighterna känns det som att all action har designats med kvantitet i stället för kvalitet i åtanke, och när ännu en dörr öppnas och jag måste ta itu med en skock oknytt är gäspningarna tyvärr ett faktum.
Mellan alla magistrider öppnar du kistor, reparerar broar, skjuter sönder krukor, löser enklare pussel och samlar ingredienser till magiska drycker. Det sistnämnda är det mest omfattande extraknäcket och låter dig mala, strö och röra ingredienser med passande rörelser. Utöver klassiska hälso-potions kan du koka ihop supergroggar som ger dig nya trollformler eller en längre hälsomätare. Ingredienserna själva har komiska namn och en trevlig liten beskrivning.
Sorcery står och faller med sitt spelkontrollsystem, och hade man plockat bort Move-stödet och ersatt det med traditionell styrning hade resultatet varit ett ganska fattigt rollspel. Allt hänger egentligen på hur stort Move-fan du är. Gillar du att vifta och är du en yngre spelare blir säkert ditt eget betyg starkare, för min del är Sorcery småcharmigt men snabbt bortviftat.