Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
recensioner
Phantom Trigger

Phantom Trigger

Hur mår egentligen Stan? Detta har Jonas Mäki tagit reda på i retrodoftande och underhållande Phantom Trigger som är ett spel att hålla utkik efter till Switch...


Bara smaka på grundkonceptet; co-op, rogue-tema, rollspelsinslag, välskriven story, vacker pixelgrafik och frenetisk action. Stopp, stopp, stopp! Kasta dig inte på köpknappen riktigt ännu, jag kommer inte avråda dig att inte göra det (tvärtom) men läs åtminstone klart recensionen först där jag förklarar varför du behöver detta spel.

Phantom Trigger
Den säregna grafikstilen ackompanjeras av underbar musik.

Phantom Trigger har alltså på pappret en rad element som talar för spelet, och det rejält mycket. Det kretsar kring två parallella världar, vår verkliga och en mer demonisk sådan. Dessa båda interagerar med varandra utan att vi vet om det och äventyret växlar mellan de båda. Äventyret tar sin början när huvudpersonen Stan plötsligt kollapsar under ett samtal med sin fru och blir liggande på golvet. Varför vet vi inte ännu, men transporteras raskt över till den mer ogästvänliga Neon World där jag istället axlar rollen som Outsider.

Så... vem är Outsider? En vänlig figur i närheten (som faktiskt heter Toad, men ej bär huvudbonad med svamptema) råkar ha några ord på vägen som förklarar ett och annat. Efter ett möte med ett träd får jag nödvändig utrustning och kan börja ta mig an de svårigheter som väntar. Storyn är tämligen rakt på sak, men det får mig samtidigt att tänka; hur är allt sammankopplat? Klart är i alla fall att Stan inte tycks vara helt frisk, och jag spelar nyfiket vidare.

Phantom Trigger
Det vankas flera episka bossfighter längs resans gång.

Via en hubbvärld kommer jag till olika dimensioner där uppdrag ska utföras. Oftast är det någorlunda enkla grejer som att dräpa någon eller hämta ett föremål, och fiendevariationen är inte den bästa. Storheten i Phantom Trigger ligger istället i spelbarheten. Ni som är lite äldre minns såklart 8- och 16 bits-erorna och spelen som kom då med äventyr som ofta kunde klaras på en timme eller två men som var så sablarns underhållande att de spelades om och om igen. Som exempelvis Super Mario-spelen, Mega Man eller Contra. Spel som för övrigt underhåller precis lika mycket idag som när de faktiskt släpptes.

Det är i detta fack vi hittar Phantom Trigger, för svårighetsgraden tvingar mig hela tiden att vara på helspänn utan att någonsin gå över den ofta överdrivna gräns som jag tycker plågar många retrodoftande spel idag (det var inte överdriven svårighetsgrad som gör att vi än idag återkommer till spel som Excite Bike, Sonic the Hedgehog eller Super Castlevania IV). Spelkontrollen sitter som en smäck och det är roligt att strida, hela tiden med bra tyngd i smällarna. Dessutom är spelet generöst med checkpoints, vilket gör att frustrationen uteblir om jag tvingas bita i gräset.

Phantom Trigger
Ibland känns det lite oklart hur nya förmågor och liknande ska användas. Räkna inte med något handhållande från spelets sida.

Mellan varven återvänder jag till den vanliga världen för att få en inblick i hur det går för Stan, medan mysteriet tätnar. Var är det egentligen som plågar denna arme man? Och återigen frågar jag mig hur allting hänger ihop. Innan jag får svaret på mina funderingar så ska många uppdrag klaras av, massor av fiender måste dräpas och flera maffiga bossar behöver besegras. I synnerhet sistnämnda framstår som något av en höjdpunkt för Phantom Trigger och jag har haft flera minnesvärda möten som lockar till fler genomspelningar.

Phantom Trigger
Phantom Trigger