Knack 2

Knack 2 är ett spel jag verkligen inte förstår varför det ens existerar. Föregångaren, som jag aldrig tog chansen att spela, var tydligen ett näst intill horribelt spel. Det fick aldrig en trogen skara med fantaster bakom sig och sågs inte heller som en oslipad diamant som uppskattas mer i efterhand som till exempel många av Platinum Games titlar. Men en svag start kan fortfarande leda till guld om det finns passion och en stark vision bakom projektet. Detta är precis vad Knack 2 verkar sakna.

För den oinvigde, likt mig innan jag startade upp spelet, så är Knack 2 ett äventyrsspel i stil med många av de klassiker vi fick spela på gamla hederliga Playstation 2. Detta är inte helt svårt att förstå då seriens skapare, Mark Cerny, själv arbetat på titlar som Ratchet & Clank eller Jack and Daxter. Det tråkiga är dock att Knack 2 inte är av samma kaliber som dessa titlar på något sätt. För trots spår av kvalitativa delar och sektioner som faktiskt stimulerade min cyniska reptilhjärna så faller detta spelet snarare i klass med de mer mediokra licensspelen vi fick på den tiden.

Knacks tidigare banor verkar nästan lovande i alla fall. Vi börjar in medias res i en stad invaderad av monstruösa krigsrobotar där vi får ta del av spelets grundläggande koncept med hur Knack sakta växer ju mer delar han plockar upp. Han kan även välja att släppa alla dessa bitar för att bli mindre och komma åt mindre skrymslen och plattformar när det behövs. Det är egentligen bara en meningslös, visuell detalj till för att tillfredsställa ögat, men de första gångerna var det ganska imponerande hur alla de hundratals små bitarna föll ihop i en hög på golvet så jag kunde komma åt en lufttrumma. Omgivningarna var även dessa ganska detaljerade och varierade.

Men trots dessa små unika inslag så är Knack som karaktär hutlöst ointressant. Jag får ingen faktisk insyn i vad exakt han är och står för vare sig genom dialog eller design. Min första introduktion till honom är helt enkelt att han är bra på att puckla på robotar, säga de mest generiska sakerna man kan tänka sig och samtidigt se ut som bottenskrapet du kan hitta i en LEGO-låda. Sony har aldrig varit lika visuellt slående vad gäller maskotdesign som låt oss säga Nintendo eller Capcom, men Knack är troligen den rörigaste jag sett med alla hundratals små bitar som formar detta trista klossmonster.

Inte är han så hemskt rolig att kontrollera heller. För även om vi kan hantera pusslande och plattformande på en klart godkänd nivå, så är striderna en plåga. Knacks utbud av attacker och förmågor är något som sakta byggs upp under spelets gång, som lätta kombinationer, specialattacker och liknande, men hans förmåga att röra sig och kännas responsiv drar ner den glädje jag kan få ut av att hamra vättar och antika robotar. Allt känns långsamt, speciellt ens mer defensiva rörelser som att blockera eller ducka. Detta kombinerat med många motståndares rappare attacker med bättre räckvidd kan få många strider att kännas orättvisa och frustrerande. Detta kanske är mitt fel för att prova på spelet på en högre svårighetsgrad, men systemet vi har på plats känns verkligen inte tillfredsställande eller underhållande.

Det är väldigt mycket handgemäng i spelet också. De flesta längre banorna har treenigheten av plattformande, pusslande och slagsmål med måttlig variation, men i slutändan är det alltid detta stridssystem som agerar klimax. Strider tillsammans med quick time events som försöker vara banornas höjdpunkter i adrenalinpumpande äventyr där vi får se Knack göra de mest extrema av saker för att lösa saker och ting. Som hur han svingar sig runt ett antikt tempel för att få tag i en kedja att höja en staty eller slunga sig över en enorm skog för att ta sig till en strid. Utöver att kännas antikt rent mekaniskt så är dessa mest skrattretande då dessa stunder känns lika genanta som mellansekvenserna.

Inte hjälper det att berättandet är höjden av generiskt. Sidokaraktärerna, vars design är skrämmande livlös och får även de lataste av Dreamworks-filmer att se mästerliga ut, är samtliga ointressanta. De försöker bygga ut världen med lite bakgrundshistoria och mystik, men faller dessvärre platt då inget är något vi aldrig hört tidigare. Robotar byggda av vättar under ett forntida krig vaknat mystiskt upp till liv utan att någon vet varför och börjar anfalla mänskligheten. Jag vill nästan påstå att det kanske finns en charm med att puckla på dessa krigsmaskiner som ser ut som något Robotnik skulle bygga för att slåss mot Ninja Turtles, men mot slutet av äventyret har denna ljusglimt runnit ut i sanden.

I slutändan vill jag säga att Knack 2 är ett harmlöst spel. Ett godkänt äventyr för den som kanske vill ha något spel från reabacken i väntan på något mer upphetsande. Men det finns inget i spelet som som är tillräckligt intressant för att jag ska rekommendera det. Det är en tekniskt kompetent upplevelse med visuella gimmicks fast med mekanik och pusslande så mellanmjölk att jag nästan utvecklade laktosintolerans. Det finns inget med Knack 2 som skulle få mig att vilja välja det framför något annat spel.

Knack 2 är ett spel som får mig att verkligen ifrågasätta dess existens. Det är inte så att jag försöker vara elak mot spelet, men jag förstår verkligen inte varför Sony valde att producera denna uppföljare. Det finns ingen vision, ingen kärna eller ledande kraft som genomsyrar spelets design. Ambitionerna sträcker sig inte längre än Playstations förmåga att visa grafikaccelererade partiklar och fysik, men det är inte en unik design. Det påverkar inget spelmekaniskt som i sin tur särskiljer det från sin genre. Detta är ett spel som likt sin blockbyggda monstermaskot helt saknar själ, samt skäl att existera.