Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
recensioner
Cuphead

Cuphead

Efter åratal av utveckling och förseningar är Cuphead äntligen här. Men är det ens i närheten av lika underhållande som snyggt?

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Jag hinner egentligen inte mer än starta spelet innan håret på armarna ställer sig i givakt. Det är det där omisskännliga ljudet av pickupen mot en LP-skiva sekunderna innan en låt ska börja som sprakar i hemmabiosystemet. Det räcker för att vagga in mig i rätt stämning, och jag slungas direkt in i en underbar värld baserad på det tidiga 30-talets tecknade TV-serier såsom Betty Boop, Popeye och Disneys Silly Symphony. Till och med min Gamerpic ser ut att vara Technicolor-färgad så ingenting ska sticka ut och störa illusionen av att detta är en interaktiv urgammal kortfilm.

Cuphead-utvecklarna löper hela linan ut och varje bana jag spelar presenteras som just en kortfilm från 1930, och är så makalöst vackra att jag hela tiden måste föra handen mot hakan för att manuellt stänga munnen den vägen. En typisk bana består endast av en bossfight som under stridens gångs skiftar form och attackmönster ett otal gånger, medan min roll blir att överlista ruskpricken och försöka komma på vad jag ska göra för att hålla mig själv vid liv samtidigt som jag dänger motståndaren.

Cuphead
Cuphead är löjligt vackert och det händer hela tiden saker runt omkring tack vare en oerhörd omsorg om detaljerna.

Detta är lättare sagt än gjort. Ta exempelvis häxan Hilda Berg som flyger på en kvast med trampor. För att besegra henne måste jag hoppa in i ett pyttelitet flygplan och skjuta så mycket det bara går, men varje gång hon fått tillräckligt med stryk hittar hon på något nytt. Hilda börjar med att skratta och skicka fågelmedhjälpare mot mig, varpå hon själv gör snabba utfall. När hon märker att det inte fungerar förvandlas hon istället till något slags flygande korsning mellan ett får och en tjur som gör betydligt mer oberäkneliga attacker, innan hon förvandlas till två dansande gudinnor som lägger ut klot som spyr ur sig dödlig eld. När den inkarnationen är spöad blir det istället en Cupido-liknande varelse jag får tampas med som pepprar mig med målsökande skott. Till sist försöker Hilda i sin egen kropp igen, innan allt urartar i en kamp mot en månskära med häxnäsa och ögon samtidigt som ufon gör livet surt för mig.

I förhandssnacket har det handlat mycket om hur svårt Cuphead är. Jag vill dock direkt slå fast att det visserligen är en rejäl utmaning, men att det här inte är något nytt Super Meat Boy. Ta Hilda Berg som exempel, som visserligen är en av de tidigare bossarna (jag tänkte försöka bespara er spoilers). Ingen av hennes förvandlingar är egentligen speciellt svår att besegra. Svårighetsgraden kommer istället från att du måste dänga alla varianter av henne under en och samma runda. Och när du väl gjort det första gången är risken stor att du belönas med ett tämligen mediokert betyg.

Cuphead
Även om Cuphead-banorna mestadels inte innehåller något annat än en lång bossfight så är de oerhört varierade rent spelmässigt.

Cuphead är utformat på ett sådant sätt att varje bana och varje bossfight ska ha ett rejält omspelningsvärde där du kan försöka klara banan utan att nyttja superattacker, utan att förlora liv och så snabbt som möjligt. Dessutom finns ett pareringssystem som flyktigt känns inspirerat av spel som Ikaruga och Street Fighter III. Genom att slunga dig hejdlöst mot alla tydligt rosa fiender eller avlossade projektiler och trycka på A-knappen, kan du studsa på dem samtidigt som de besegras. Det finns en uppenbar risk med att försöka dock, av den enkla anledningen att misstag betyder att du förlorar liv.

Och liv har du inte så mycket av. Du kan visserligen få mer, men då blir dina vapen svagare istället. Det finns hela tiden en fin balans mellan de olika puffror och finesser som Cuphead kan använda sig av och du kan bara aktivera ett fåtal åt gången. På så sätt bibehålls utmaningen samtidigt som jag ändå får chansen att skräddarsy upplevelsen efter det som passar mig. Tycker du exempelvis att timingen av pareringssystemet är en mardröm, kan du enkelt göra så att det aktiveras automatiskt, men då kan du å andra sidan inte använda möjligheten att vara odödlig samtidigt som du "dashar".

Cuphead
Det gäller att hela tiden komma på hur man besegrar varje boss, som dock ofta skiftar skepnad. Du får alltså lära sig flera mönster för varje boss.

Det här fungerar alldeles utmärkt och Studio MDHR har gjort ett gott jobb med att få till ett roligt och varierat spelsystem, tämligen fritt från frustration. Vår huvudperson har autofire att begagna sig av så du slipper frenetiskt knapphamrande, han kan som sagt dasha och parera, tål tre träffar i grundutförande och laddar upp små supermätare som kan användas till superattacker. Inget är egentligen särskilt unikt, utan utvalt för att det fungerar, ger ett intuitivt spelsystem och framför allt är roligt att använda.

Att kunna hålla in skjutknappen och låta Cubhead peppra hejvilt medan jag fokuserar på avancerat hoppande, parerande av rosa skott och galant undvikande av det som kastas mot mig med dashar - är förbaskat underhållande. Det jag gillar bäst i de flesta spel är ju just bossfighterna, och att få ett helt spel tillägnat detta med den tjusigast designade grafiken på år och dag är verkligen lilla julafton.

Cuphead
Återspelningsvärdet är högt. Detta är inte ett spel du kommer känna dig klar med i första taget.

För att få ett hum om hur spelmelaniken känns, skulle jag beskriva den som en korsning mellan Mega Man 3 och Super Probotector. Det är direkt och snabbt, och här finns även finesser som att kunna trycka in RB för att stå stilla och skjuta runt mig i åtta riktningar. Idén med onödigt hård bestraffning för att ramla ner i hål eller på vassa taggar har också setts över och gjorts mer modern. Nu tappar Cuphead en av de tre träffar han tål per bana istället för att omedelbart dö. Att på tuffa plattformspassager högt ovan molnen missa en lurig avsats är alltså nödvändigtvis ingen katastrof.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Det jag inte är hundraprocentigt såld på gällande spelmekaniken är timingen för pareringarna. Utvecklarna har medvetet gett detta ett väldigt litet fönster där du lyckas, och till NES eller Mega Drive hade det inte varit några problem eftersom det var sladdade handkontroller och ilsnabb tjock-TV. Nu märker jag skillnad i hur svårt det är att lyckas med pareringarna när jag kör trådlöst på TV (två stycken testade) kontra hur lätt det är med kabel på vrålsnabb datormonitor. Eftersom de flesta av oss nog ändå kommer vilja se den makalösa grafiken så stort som möjligt önskar jag att utvecklarna varit ett uns generösare här med millisekunderna, det hade inte gjort spelet lättare, bara tagit bort en grej som kan kännas frustrerande om du har en TV med hög fördröjning.

Dessutom finns en liten brist till som också påverkar detta, och det är just grafiken. De så kallade "hitboxarna" (de områden där träffarna registreras) är nämligen lite godtyckliga ibland och motsvarar inte exakt hur din karaktär ser ut. Oftast gör det saker lättare när Cuphead kan stå delvis inuti en stor boss utan att ta skada, men det gör det också svårt att veta exakt var jag ska landa för att klara långa hopp eller vet precis var jag ska trycka för att kunna parera. Pareringssystemet med rosa objekt används för övrigt för att väcka sin kompanjon till liv vid co-op utöver skadeavvärjning, och även här kan timingen ställa till det.

Cuphead
På två personer blir spelet något lättare.

Antagligen är det priset man får betala för att kunna åstadkomma detta utseende på Cuphead, och om så är fallet är jag villigt redo att betala. Det kan verkligen inte överdrivas hur otroligt läckert det här spelet är. Det är en av de här titlarna jag på allvar kan rekommendera bara för att titta på allt som händer och bara insupa atmosfär. Banorna är knökfulla med detaljer och under en strid med två taskiga grodor på en välfylld nattklubb fick jag vackert bli ihjälslagen ett par gånger innan jag ens försökte besegra dem för att jag så gärna ville få se alla detaljer i lugn och ro. Allt sitter som en smäck, från bildbrus till kraftigt mättade färger och konturstreck som liksom rör sig som det ofta kunde bli vid handanimering.

Allt detta tror jag de flesta av er redan vet, det räcker med att kolla på bilder från spelet så ser man direkt att detta är något utöver det vanliga. Något det däremot inte talats like mycket om är musik och ljud. Tyvärr får man väl säga, för det matchar nämligen presentationen som handen i handsken. Det är spelas väldigt svängig jazz med bra blåsinstrument och medryckande pianomusik. Även ljudeffekterna känns sådär överdrivna som de ofta gjorde förr i världen och den burkiga ljudkvaliteten från äldre tecknade kortfilmer är suveränt imiterad.

Cuphead
Timingen av de rosa objekten kunder vara bättre och är i tightaste laget för de med långsam TV.

Tillsammans med makalöst bra animationsarbete smälter det här samma till en helhet som egentligen inte liknar något annat. Inför varje strid står Cuphead kaxigt och drar upp byxorna ordentligt och alla, både vänner och fiender, reagerar med hela kroppen som i gammal stumfilm.

Cuphead har varit under utveckling väldigt lång tid och det är inte svårt att förstå varför när jag spelar. Allt är så genomarbetat. Exakt vad som lagts till, gjorts om och ändrats under tiden är såklart svårt att veta, men nu finns här ett antal plattformsbanor av tämligen traditionellt snitt. Dessa är ett trevligt avbräck gentemot resten av spelet, men det råder ingen som helst tvekan om att det är själva bossfighterna (och de är många) som är behållningen. Istället för att få twisten med långa fighter som ständigt skiftar form, är plattformsbanorna ganska precis just det. Plattformsbanor. Läckra, javisst, och med varierande fiender. Men medan varje bossfight är helt unik, får jag här skjuta ner horder av samma slags fiende. Fortfarande bra och roligt, om än sämre än det andra som erbjuds.

Cuphead
Cuphead är utan tvekan ett svårt spel, men inte alls på samma genomsadistiska nivå som mycket annat.

Den som kan sina tecknade pärlor vet att de ofta var runt fyra-fem minuter långa. En bana i Cuphead är ofta i snitt runt två minuter och ibland klockar jag in på en minut. Tack vare utmaningen och omspelningsvärdet tar varje bana betydligt längre tid att klara och i snitt har jag suttit kanske en halvtimme med varje, men det känns aldrig någonsin frustrerande. Det går att välja en lättare svårighetsgrad, men det ger inte hela upplevelsen och en del av det mest spektakulära (i sluttampen) har tagits bort.

Här kan man såklart tänka sig att det både svurits och slungats saker på grund av alla Game Over-skärmar jag fått se, men det går så snabbt att komma igång igen (och det går att starta om den aktuella banan från menyerna) och är så roligt att spela att det inte behövts. När du dör får du dessutom se en liten hinderbana som avslöjar hur många hinder i form av händelser det finns och hur nära du var att klara banan. På det sättet slipper jag undra hur nära jag är slutet och sporras av att varje gång komma lite, lite längre.

Cuphead
Det går att ställa in vapen (Cuphead skjuter dock ur sina fingrar) och egenskaper för att anpassa spelet efter din spelstil.

Så har den långa väntan varit värd på Cuphead? Det finns absolut bättre spel, men detta är fortfarande väldigt underhållande. Om du avskyr hög svårighetsgrad och spel som Metal Slug, är det tveksamt om du kommer tycka att detta är bra oavsett. Vet du däremot med dig att du älskar gamla tecknade kortfilmer och/eller shoot 'em ups av klassiskt snitt så är det inget som helst att tveka över. Detta är ett spel för dig. Genren har inte varit roligare på mycket länge och definitivt inte snyggare eller mer välljudande.

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Häpnadsväckande läcker grafik, välavvägd utmaning, roligt spelsystem, mästerlig musik, fantasifulla bossfighter, mycket varierat, högt återspelningsvärde
-
För kort timing på parering, otydliga hitboxar
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Petter Hegevall:
Som gammal illustratör är jag såklart så pass förtjust i designen i indiedräparen Cuphead att jag nästan gråter medan jag spelar det. Att kalla estetiken i denna titeln för "briljant" vore som att beskriva berättandet i The Last of Us som "dugligt", ungefär. En massiv, massiv, massiv underdrift - med andra ord. Och det är ju såklart därför som Cuphead uppmärksammats så mycket som det har, för rent spelmässigt är det ju ytterst mediokert. Och då pratar jag om de bästa bitarna i Studio MDHR Entertainments efterlängtade plattformsspel.

Jag har lirat en del i helgen och för mig ligger det till ungefär såhär: Om man som utvecklare avser att göra ett retrodoftande, supersvårt plattformsäventyr på de där gamla Contra/Mega Man/Ghost N Goblins-premisserna, då måste mekaniken, tempot, timingen och samtliga hitboxar i alla fiender stämma perfekt. Annars blir en hög svårighetsgrad bara frustrerande. Bara. Och så känner jag här. Cuphead är för slarvigt gjort för att vara njutbart sett till alla de svåra bossfighterna som erbjuds. Hitboxarna är ojämna och slamsigt mappade, det finns för många buggar för att jag ska känna mig säker i mina hopp och strategier mot diverse bossar och det är för mycket "chans" och gissningar i detta spelsystem för att det ska kännas belönande eller ens underhållande - hur snyggt det än är. 6/10

Relaterade texter

CupheadScore

Cuphead

RECENSION. Skrivet av Jonas Mäki

Efter åratal av utveckling och förseningar är Cuphead äntligen här. Men är det ens i närheten av lika underhållande som snyggt?

Cuphead får egen TV-serie på Netflix

Cuphead får egen TV-serie på Netflix

NYHET. Skrivet av Jonas Mäki

Studio MDHR gjorde braksuccé med sitt Cuphead, vilket ursprungligen släpptes år 2017. Det var inspirerat av 1930-talets tecknade kortfilmer och vi tvekade inte en sekund...



Loading next content