Svenska
Gamereactor
recensioner
Xenosaga II: Jenseits von Gut und Böse

Xenosaga II: Jenseits von Gut und Böse

Xenosaga II är egentligen två spel i ett, men du slipper spela det första. Om jag bara slapp spela det andra också...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Någon gång under 2000-talet pågår en utgrävning i det centrala Afrika. Med hjälp av en mystisk artefakt låser en japansk forskare upp en gigantisk plattform som reser sig upp ur sjön och projicerar en monolit i himlen. Det ska dröja tusentals år innan mänskligheten börjar förstå vad de upptäckt.

HQ

Xenogears var ett av Squares bästa rollspel som klart kunde mäta sig med Final Fantasy VII och Suikoden 2 under PSOne-eran. Men när Namco tog över Monolith Software från Square och utannonserade Xenosaga var det en helt annan värld som presenterades. Visserligen var vissa element bekanta, och Xenosaga var början på den berättelse som får sitt slut i Xenogears, men den riktigt mysiga rollspelskänslan hade försvunnit. Framför allt var spelet ganska segt att spela genom. Därmed inte sagt att handlingen var dålig. Trots att den saknade den djupa psykologiska dimensionen som Xenogears hade var det en episk science fiction-saga med både action, romantik och politik. Xenosaga släpptes aldrig här, vilket nästan är en fördel för oss. För nu får vi istället hela spelet sammanfattat på två DVD-skivor.

Även om Monolith har varit lite lata och praktiskt taget bara klippt ut varenda mellansekvens och lagt dem på rad är det en riktigt bra story. Det är förstås lite simpel redigering ibland (jag hade gärna sett nåt av striderna istället för att de bara klipper direkt mellan introduktion och efterspel), och den gamla grafikmotorn åstadkommer ganska störande pixellisering runt varje föremål, men det går inte att låta bli att känna med Shion, KOS-MOS och framför allt min favorit Ziggurat-8. Rösterna går att få på japanska (rekommenderas verkligen) och jag kan inte sluta pusha för den strålande musiken, signerad Yasunori Mitsuda och framförd av sångerskan Joanne Hogg, och i vissa stycken av London Philharmonic Orchestra. Den sista kvarten med först den tårfyllt vackra "Pain", sedan pampiga "Escape" och till sist Hogg igen med "Kokoro" är strålande gjord och ett härligt klimax på fem-sex timmars tittande på en helt okej Playstation 2-renderad science fiction-anime.

Så Xenosaga Episode 1 som film är betydligt bättre än Xenosaga Episode 1 som spel, bisarrt nog. Tyvärr är Xenosaga Episode 1 som film också bättre än Xenosaga Episode 2. Handlingen tar vid precis där ettan slutade. Trots den dramatiska slutklämmen var det egentligen inga frågor som fick några svar, och Xenosaga 2 gör sitt bästa för att besvara några, samtidigt som det introducerar ännu fler. Det hela går att klara på ungefär 25 timmar, även om det förstås finns en hel del obskyra hemligheter att leta efter så länge man vill och orkar.

Problemet är att Xenosaga 2 följer precis samma halvtråkiga superstandardiserade japanska rollspelsmall som föregångaren och två miljarder femhundrasjuttionitton andra i genren. Promenera framåt längs en linjär bana, spring på en fiende var tionde steg, banka ner fienden, upprepa. Visserligen ser man fienderna på banorna och visserligen går det ibland att ta sig förbi dem med lite tur, men det känns ändå extremt 1997, eller 1991, att se den där häftiga effekten, ett stycke laddningstid, och så stå någon helt annanstans och slåss mot fienden på en liten arena.

Detta är en annons:

Själva striderna fungerar som förut med några få skillnader. Bland annat kan man numera utnyttja Boost-systemet för att tränga sig före i den bestämda stridsordningen och följa upp sina kamraters attacker. Med lite möda går det faktiskt att hålla fienden uppe i luften och jonglera den mellan sina figurer. Men det låter coolare än det är, och de flesta striderna går ändå att hacka sig igenom genom att trycka upprepade gånger på fyrkant, som vanligt.

En annan besvikelse är designen. Xenosaga hade en väldigt distinkt nästan-anime-stil med tjusig karaktärsdesign. Xenosaga 2 byter helt stil och blir mer realistiskt i sin stil, vilket direkt gör att de tre tidigare sockersöta tjejerna Shion, KOS-MOS och MOMO (jepp, de ska stavas så) ser smått konstiga ut (den första bilden här nedanför är från Xenosaga 1, bara som en jämförelse). Dessutom passar de på att byta om, och de läckra uniformerna byts mot något mycket tristare. Spelets omgivningar får sig visserligen ett lyft, men det är karaktärerna som står i centrum och jag kan inte riktigt med den nya stilen, särskilt när det blir en så uppenbar skillnad när man går direkt från DVD:n till spelet.

Och så är både Mitsuda och Hogg borta, vilket var en djup besvikelse för mig som köpt både Xenogears- och Xenosaga-soundtracken och har deras fyra gemensamma verk (ovan nämnda, samt "Small Two of Pieces" och "Stars of Tears" på permanent plats i min spellista. Deras ersättare lyckas väl helt okej, men "Sweet Song" med Margaret Dorn kommer aldrig att kunna mäta sig med mina ärkefavoriter. I övrigt använder sig förstås Xenosaga 2 av samma engelsktalande skådespelare som ettan och de känns lika oengagerade här, om än hyfsat kompetenta.

Visst, Xenosaga 2 är inte dåligt och storyn är så pass intressant att jag vill se slutet. Men helst vill jag vänta på trean och hoppas att de ger oss en sammanfattning av det föregående spelet då också, så jag slipper spela det...

Detta är en annons:
Xenosaga II: Jenseits von Gut und BöseXenosaga II: Jenseits von Gut und BöseXenosaga II: Jenseits von Gut und BöseXenosaga II: Jenseits von Gut und Böse
06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Bra musik, lysande karaktärer, bra handling, ettan som film
-
Enformigt stridssystem, intetsägande design
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter



Loading next content