Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
recensioner
Super Mario Odyssey

Super Mario Odyssey

Nintendos smygfläskiga rörpulare gör efterlängtad Switch-debut och chefredaktör Hegevall har delat ut betyg...


It's Mario Time! Och för egen del var det länge sedan som jag tillbringade kvalitetstid med Nintendos mustaschprydde rörpulare. Jag har nämligen inte delat ut betyg till ett Mario-spel på snart 20 år, och just därför var det nu verkligen dags. För när jag rannsakar mig själv så hamnar såväl Super Mario World som Super Mario 64 på min personliga topptio-lista (genom alla tider) och med tanke på hur mycket jag även älskade Super Mario Galaxy högg jag recensionsversionen av Super Mario Odyssey framför snoken på Kim, Jonas och Lisa innan någon av dem ens hann ropa "bönstjälk". De senaste elva dagarna har jag och Mario återknutit våra starka barndomsband och jag har spelat cirka 14 timmar av vad som på förhand kallats årets bästa spel. Håller jag med om den slutsatsen? Inte alls. Men Super Mario Odyssey är riktigt underhållande, ändå.

Som vanligt när det gäller den korpulente rörböjarens ultrakulörta plattformspartyn handlar det i Super Mario Odyssey om en handling som erbjuder samma berättarmässiga djup som en lövbiff. Bowser är rent fysiskt större än någonsin, har klätt sig i rena rama pimp-kostymen (inklusive lila/vit pälshatt, minkkappa och diamantförsedd pimp-cane) och ombord på ett flygande piratskepp kidnappar han som vanligt Peach. I vägen står Mario, såklart, som med hjälp av magisk mössa ger sig ut på jakt efter Bowser, för att i slutändan frita sin aningslösa prinsessa för 109:e gången i ordningen.

Den magiska mössan är rent spelmekaniskt själva huvudmomentet i Super Mario Odyssey som kretsar kring möjligheten att kunna slunga sin keps och på så sätt inta andra livsformer. Mario kan utan bekymmer kasta hatten på en fisk eller en dinosaurie (eller en pansarvagn, taxibil eller sten) för att sedan inta den formen, och på så sätt kunna utföra uppdrag och manövrar som en lönnfet rörmokare från Tokyo helt enkelt inte kan. Upplägget är ett skojfriskt och lyckat avbräck från det superklassiska manéret där Mario endast har möjlighet att hoppa på sina fienders huvuden för att besegra dem. Mössan lever och det gör att hela upplägget känns levande och fantasifullt och möjligheterna att tackla olika bekymmer och utmaningar är flera än vad vi sett i ett Super Mario-äventyr sedan Super Mario Sunshine. Det är också just den Gamecube-titeln som Super Mario Odyssey liknar allra mest.

Super Mario OdysseySuper Mario OdysseySuper Mario OdysseySuper Mario Odyssey
Det finns gott om nostalgi och charm i designen och rent tekniskt är det snyggt.

Om jag ska vara elak skulle jag vilja påstå att Detta spelet för det mesta känns som en stabil och charmigt polerad upplevelse signerat någon av Nintendos mer talangfulla tredjepartsstudios (som exempelvis Hudson eller Retro). För det finns en enformighet i hur de olika världarna byggts och hur Mario måste attackera olika miniuppdrag för att kunna samla på sig spelets valuta (som för omväxlings skull inte är stjärnor) som jag inte upplevde i vare sig Super Mario 64 eller Super Mario Galaxy-spelen. Det blir lite rinse-and-repeat i längre partier här, och det är naturligtvis ytterst beklagligt då Super Mario Odyssey minst lika ofta glimrar till och bjuder på speldesign som väldigt få andra studios (oavsett plattform eller genre) kan tävla med.

Att slunga mössan på en skräcködla och sekunden senare vandra runt som en frustande T-rex och äta goombas som om de vore Polly, är roligt den första gången det sker. Detsamma gäller stenen, flygdraken, fisken, bläckfisken och snögubben. Nionde gången jag tvingas inta dessa livsformer är jag inte alls lika exalterad utan önskar då snarare att det skulle finnas tillräckligt mycket dynamik i grundupplägget för att även kunna lösa problemen i Mario-form. Det är dock en bagatell jämfört med hur tomma och enformiga vissa av världarna känns. Främst är det New York-karikatyren New Donk City som smutsar ned ett annat så färgstarkt och drömlikt spel proppat av originalitet.

Den här delen av Super Mario Odyssey känns som ett tafatt och missriktat försök att vilja haka på GTA-trenden och mina timmar i staden ser jag utan tvekan som något av det svagaste som Nintendo själva producerat på senare år. För även om det är fint med variation och även om det finns gott om isblå snöpalats och böljande gräsmattor i denna titel, blir det ändå lika smaklöst när Nintendo slungar in mig i en rostig pansarvagn och kräver mig på såväl tid och koncentration för att i pansarvagnsform panga ned en Crysis 2-doftande alien/robot-tusenfoting från väggen på ERmpire State Building, medan de förpestar ljudbilden med vidrigt kletiga, japanska elgitarr.

Super Mario OdysseySuper Mario Odyssey
Genom att slunga sin keps på vissa fiender kan Mario inta deras kroppar, som denna finfina fisk.

Ibland känns Super Mario Odyssey som Sonic Adventure 2 och pansarvagnen och skräcködlorna samt möjligheten att kunna sno en taxi eller en moped och köra runt i ett New Donk City proppat med stressade kostymnissar lite som när Sega valde att stoppa in alla de där usla vännerna som Segas laserblå långdistanslöpare dragits med under de senaste 20 åren. Jag får känslan av att det handlar om en utvecklare som vill "rocka till det lite" och på kuppen missar målet samt sviker de värdena som alltid gjort Super Mario till den han är.

I samma veva så handlar ju detta om utvalde delar på kanske 2-3 timmar i ett 14 timmar långt äventyr som för det mesta imponerar. Mario är en ren fröjd att kontrollera och kameran har aldrig varit mer följsam eller lättstyrd än vad den här. Tillkommer gör en bandesign som ofta fått mig att fnissa lite, ur en mungipan sådär. Det bjuds som vanligt på en uppsjö av olika, mycket finurliga moment, där en viss typå av mekanik används kanske en eller två gånger för att minuten senare bytas ut mot något annat, en detalj som gjort spel som Super Mario Galaxy samt Super Mario 3D World till rena rama plattformspärlorna, enligt undertecknad. Många andra utvecklare hade som vi alla vet återanvänt utvalda spelmoment 100-tals gånger under ett äventyr som detta, för enkelhetens skull, medan Nintendo verkligen gör precis tvärtom.

Super Mario Odyssey
Super Mario OdysseySuper Mario Odyssey
Super Mario OdysseySuper Mario Odyssey
Super Mario Odyssey
Super Mario Odyssey
Super Mario Odyssey
Super Mario Odyssey
Super Mario Odyssey