Svenska
Gamereactor
recensioner
Super Mario Odyssey

Super Mario Odyssey

Nintendos smygfläskiga rörpulare gör efterlängtad Switch-debut och chefredaktör Hegevall har delat ut betyg...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
HQ

It's Mario Time! Och för egen del var det länge sedan som jag tillbringade kvalitetstid med Nintendos mustaschprydde rörpulare. Jag har nämligen inte delat ut betyg till ett Mario-spel på snart 20 år, och just därför var det nu verkligen dags. För när jag rannsakar mig själv så hamnar såväl Super Mario World som Super Mario 64 på min personliga topptio-lista (genom alla tider) och med tanke på hur mycket jag även älskade Super Mario Galaxy högg jag recensionsversionen av Super Mario Odyssey framför snoken på Kim, Jonas och Lisa innan någon av dem ens hann ropa "bönstjälk". De senaste elva dagarna har jag och Mario återknutit våra starka barndomsband och jag har spelat cirka 14 timmar av vad som på förhand kallats årets bästa spel. Håller jag med om den slutsatsen? Inte alls. Men Super Mario Odyssey är riktigt underhållande, ändå.

Som vanligt när det gäller den korpulente rörböjarens ultrakulörta plattformspartyn handlar det i Super Mario Odyssey om en handling som erbjuder samma berättarmässiga djup som en lövbiff. Bowser är rent fysiskt större än någonsin, har klätt sig i rena rama pimp-kostymen (inklusive lila/vit pälshatt, minkkappa och diamantförsedd pimp-cane) och ombord på ett flygande piratskepp kidnappar han som vanligt Peach. I vägen står Mario, såklart, som med hjälp av magisk mössa ger sig ut på jakt efter Bowser, för att i slutändan frita sin aningslösa prinsessa för 109:e gången i ordningen.

Den magiska mössan är rent spelmekaniskt själva huvudmomentet i Super Mario Odyssey som kretsar kring möjligheten att kunna slunga sin keps och på så sätt inta andra livsformer. Mario kan utan bekymmer kasta hatten på en fisk eller en dinosaurie (eller en pansarvagn, taxibil eller sten) för att sedan inta den formen, och på så sätt kunna utföra uppdrag och manövrar som en lönnfet rörmokare från Tokyo helt enkelt inte kan. Upplägget är ett skojfriskt och lyckat avbräck från det superklassiska manéret där Mario endast har möjlighet att hoppa på sina fienders huvuden för att besegra dem. Mössan lever och det gör att hela upplägget känns levande och fantasifullt och möjligheterna att tackla olika bekymmer och utmaningar är flera än vad vi sett i ett Super Mario-äventyr sedan Super Mario Sunshine. Det är också just den Gamecube-titeln som Super Mario Odyssey liknar allra mest.

Super Mario OdysseySuper Mario OdysseySuper Mario OdysseySuper Mario Odyssey
Det finns gott om nostalgi och charm i designen och rent tekniskt är det snyggt.

Om jag ska vara elak skulle jag vilja påstå att Detta spelet för det mesta känns som en stabil och charmigt polerad upplevelse signerat någon av Nintendos mer talangfulla tredjepartsstudios (som exempelvis Hudson eller Retro). För det finns en enformighet i hur de olika världarna byggts och hur Mario måste attackera olika miniuppdrag för att kunna samla på sig spelets valuta (som för omväxlings skull inte är stjärnor) som jag inte upplevde i vare sig Super Mario 64 eller Super Mario Galaxy-spelen. Det blir lite rinse-and-repeat i längre partier här, och det är naturligtvis ytterst beklagligt då Super Mario Odyssey minst lika ofta glimrar till och bjuder på speldesign som väldigt få andra studios (oavsett plattform eller genre) kan tävla med.

Att slunga mössan på en skräcködla och sekunden senare vandra runt som en frustande T-rex och äta goombas som om de vore Polly, är roligt den första gången det sker. Detsamma gäller stenen, flygdraken, fisken, bläckfisken och snögubben. Nionde gången jag tvingas inta dessa livsformer är jag inte alls lika exalterad utan önskar då snarare att det skulle finnas tillräckligt mycket dynamik i grundupplägget för att även kunna lösa problemen i Mario-form. Det är dock en bagatell jämfört med hur tomma och enformiga vissa av världarna känns. Främst är det New York-karikatyren New Donk City som smutsar ned ett annat så färgstarkt och drömlikt spel proppat av originalitet.

Den här delen av Super Mario Odyssey känns som ett tafatt och missriktat försök att vilja haka på GTA-trenden och mina timmar i staden ser jag utan tvekan som något av det svagaste som Nintendo själva producerat på senare år. För även om det är fint med variation och även om det finns gott om isblå snöpalats och böljande gräsmattor i denna titel, blir det ändå lika smaklöst när Nintendo slungar in mig i en rostig pansarvagn och kräver mig på såväl tid och koncentration för att i pansarvagnsform panga ned en Crysis 2-doftande alien/robot-tusenfoting från väggen på ERmpire State Building, medan de förpestar ljudbilden med vidrigt kletiga, japanska elgitarr.

Super Mario OdysseySuper Mario Odyssey
Genom att slunga sin keps på vissa fiender kan Mario inta deras kroppar, som denna finfina fisk.

Ibland känns Super Mario Odyssey som Sonic Adventure 2 och pansarvagnen och skräcködlorna samt möjligheten att kunna sno en taxi eller en moped och köra runt i ett New Donk City proppat med stressade kostymnissar lite som när Sega valde att stoppa in alla de där usla vännerna som Segas laserblå långdistanslöpare dragits med under de senaste 20 åren. Jag får känslan av att det handlar om en utvecklare som vill "rocka till det lite" och på kuppen missar målet samt sviker de värdena som alltid gjort Super Mario till den han är.

I samma veva så handlar ju detta om utvalde delar på kanske 2-3 timmar i ett 14 timmar långt äventyr som för det mesta imponerar. Mario är en ren fröjd att kontrollera och kameran har aldrig varit mer följsam eller lättstyrd än vad den här. Tillkommer gör en bandesign som ofta fått mig att fnissa lite, ur en mungipan sådär. Det bjuds som vanligt på en uppsjö av olika, mycket finurliga moment, där en viss typå av mekanik används kanske en eller två gånger för att minuten senare bytas ut mot något annat, en detalj som gjort spel som Super Mario Galaxy samt Super Mario 3D World till rena rama plattformspärlorna, enligt undertecknad. Många andra utvecklare hade som vi alla vet återanvänt utvalda spelmoment 100-tals gånger under ett äventyr som detta, för enkelhetens skull, medan Nintendo verkligen gör precis tvärtom.

Jag styr aggressiva ispelare i botten av snöbanan, som efter att de försökt äta upp mig låter Mario klättra på dem. Bara för att någon timme senare får möjlighet att leka vårlök och med hjälp av dennes stjälkar kunna sträcka mig upp till platser som Marios små korta falukorvsben annars aldrig hade nått. Det är charmigt, lekfullt, originellt och proppat av fantasi, och det måste Nintendo såklart applåderas för, igen. Detsamma gäller för den delen av favoritvärlden Tostarena (öknen) där Mario kan hoppa in i en 2D-version av den värld han befinner sig i och avancerade genom svåråtkomliga partier genom att, platt som en pannkaka, 2D-springa längs väggar och ibland även tak. Det är förstås en vink till Marios ursprung men även ett innovativt sätt att leka med dimensioner.

Super Mario Odyssey
I varje kungarike går det att byta en särskild valuta (knuten till varje värld) mot nya kläder till Mario. Att klä av honom allt utom kalsongerna är dock snordyrt.

Bäst i hela spelet är bossarna, och som tur är finns det drösvis av dem i Super Mario Odyssey. Som vanligt när det gäller Nintendo är varenda lien bossbatalj extremt noggrant utformad för att alla erbjuda en särskild typ av utmaning och som vanligt handlar det om att snabbt lära sig bossens mönster för att sedan nyttja hans attacker mot honom. Jag har under mina timmar med det här spelet flera gånger pratat högt, med mig själv, under dessa bosstrider, då det i omgångar handlar om lika snillrikt utformade upplägg som supersmart implementering av den tilltänkta tekniken som krävs för att vinna, i banan som ledde fram till respektive slutskurk. Nintendo är här, som alltid, absolut världsbäst och en del av mig önskar att det hade funnits ännu fler bossar i Super Mario Odyssey.

Medan Super Mario World använde sig av en pixligt prydlig huvudkarta för att lotsa runt mellan spelvärldarna minns vi alla hur slottskammaren i Super Mario 64 fungerade som hubvärld. I Super Mario Galaxy var det galaxen och olika planeter/himlakroppar som utgjorde den här delen och i Super Mario Odyssey är det en världskarta där Mario, den magiska mössan Cappy och deras hemmamekade luftskepp "The Odyssey" reser land och rike runt för att försöka hinna ikapp Pimp-Bowser. Detta fungerar kanonbra och medan luftskeppet reser mellan världarna laddar spelet in nästa bana och istället för att då plocka fram en statisk laddningsskärm får vi istället lyssna till hur Mario och polaren Cappy pratar lite i luftskeppet om nya färdigheter och diverse specialattacker.

För att kunna avancera till nästa värld och för att luftskeppet ska kunna flyga vidare krävs det alltid att Mario + Cappy hämtar hem ett antal månader, som fungerar som stjärnor i Super Mario Odyssey. Månarna är ibland väl dolda och kräver att man genomför samma typ av uppdrag som utgjorde själva kärnan i Super Mario 64, medan det på andra banor känns klart mindre fantasifullt. New Donk City till exempel är en förhållandevis stor (men ekande tom) värld där Mario ombeds samla 20 månar, något som tar timmar. Det trista här, och på andra ställen i spelet, är hur planlöst månarna placerats ut och hur chansartat det ibland känns när man plötsligt bara springer på en ovetande civilist som bara skänker Mario en måne eftersom han "ser snäll ut". Och som jag poängterade tidigare i texten är det då som detta känns som Super Mario Sunshine, som ett bra plattformsspel som aldrig riktigt når de där magiska nivåerna som många av rörmekarens tidigare plattformspartyn gjort.

Super Mario OdysseySuper Mario Odyssey
Det handlar inte om att norpa stjärnor för att kunna avancera den här gången utan om månar. Mario behöver månar för att kunna tanka sitt luftskepp som heter "The Odyssey".

Jag tycker nämligen aldrig att Super Mario Odyssey ens kommer i närheten av Galaxy eller Super Mario 64 och detta handlar inte bara om det jag beskriver ovan utan om att det också känns för enkelt, åtminstone sett till hur kluriga plattformspartierna är. Det svåra i Super Mario Odyssey kan ibland vara att hitta de sista månarna som ofta gömts väl, men det är aldrig ens det minsta utmanande sett till precisionshopp eller hektiska partier med många aktiva objekt och flertalet anstormande fiender som i exempelvis Super Mario 3D World. Det är dock ett genomgående charmigt och framförallt underhållande plattformsspel som i allra högsta grad kan konkurrera med exempelvis Ratchet & Clank samt Sonic Mania.

Estetiken är som vanligt när det kommer till Marios mer påkostade soloäventyr fullständigt magiskt bra. Isvärlden och hemska (hemska) New Donk City är gräsligt fula i förhållande till Steam Gardens och framförallt Luncheon Kingdom som är ett färgstarkt hav av ursnygga kristaller formade som olika grönsaker och frukter. Överlag är Super Mario Odyssey en renodlad fest i lekfullhet och lika rolig som den kontrollerbara stenbumlingen ser ut, lika ursnygg är den silvervita robotbossen som försöker stjäla alla blommor från Wooded Kingdom. Det handlar om härliga återblickar till tidigare kreationer till nygjorda lustigkurrar som för det mesta lockar till skratt.

Ljudeffekterna är precis lika underbara även om musiken inte riktigt känns så bra som jag hade hoppats på. Det finns en del klinkig hästjazz som loopas till förbannelse under mina timmar i vissa av världarna som gett mig akut huvudvärk medan andra små låtar känns precis sådär nostalgidränkta och Mario-aktiga som sig bör.

Super Mario OdysseySuper Mario Odyssey
New Donk City-världen är mest troligt det sämsta inslaget i ett Mario-spel någonsin.

Det går såklart att argumentera för att Super Mario Odyssey tar större risker än vad det hade behövt. Men jag skriver inte riktigt under på den slutsatsen. Den levande hatten och förmågan att inta andra karaktärer, är en charmig gimmick som fungerar väl men det gör enligt mig inte denna titel mer "modig" än vad stickspåret Super Mario Bros 2 var för 780 år sedan, eller vad Super Mario Sunshine var under Gamecube-eran. Det är också där jag kommer att sortera in detta spel, som ett underhållande och charmigt stickspår likt ovan nämnda titlar. Något mästerverk i samma andra som Super Mario 64 är det dock absolut inte.

HQ
Super Mario Odyssey
Super Mario Odyssey
Super Mario Odyssey
Super Mario Odyssey
Super Mario Odyssey
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Fantastisk design, stor estetisk variation, njutbar spelvärld, klockren spelkontroll, charmigt, härliga ljudeffekter
-
Småblek musik, vissa tomma spelvärldar, enformigt, lite för lättt
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Kim Orremark:
När jag spelade Super Mario Odyssey för första gången på årets E3-mässa var jag salig. Helt övertygad om att det var en värdig uppföljare till Super Mario 64. Det blev inte riktigt så, tyvärr. Även om det grunden är ett bra plattformsspel känns det som att Nintendo tar det säkra före det osäkra här och är rädda för att ta ut svängarna på samma satt de gjorde med exempelvis Galaxy-spelen. Jag lyckas aldrig hitta den där upptäckarlusten som jag normalt förknippar med Mario och den förväntade magin uteblir.7/10

Medlemsrecensioner

  • Leorio
    Det allra första Mario-spelet som jag faktiskt har klarat. Här är Super Mario Odyssey! Ja, Super Mario Odyssey är verkligen det första... 9/10
  • Hulken
    Från Nintendo DS till och med Wii U hade jag ett nästan tio år långt uppehåll från Nintendos konsoler. Jag gillar att spela på det... 8/10
  • Dobar
    <Under ombyggnad . . .... 10/10
  • Le Grand Blonde
    Det är otroligt länge sedan jag faktiskt riktigt uppskattade Nintendos mest ikoniska spelföljetåg. Super Mario 64 har i sanslösa 20+ år stått... 10/10

Relaterade texter

Super Mario OdysseyScore

Super Mario Odyssey

RECENSION. Skrivet av Petter Hegevall

Nintendos smygfläskiga rörpulare gör efterlängtad Switch-debut och chefredaktör Hegevall har delat ut betyg...

Grafikbok visar Peach & Marios giftermål

Grafikbok visar Peach & Marios giftermål

NYHET. Skrivet av André Wigert

Både Jämtlands-Petter och Södermalmskisen Kim hade lite kritik mot Super Mario Odyssey när det släpptes för ungefär ett år sedan. Ett annat slut hade nog inte förändrat...

Nya kostymer till Super Mario Odyssey

Nya kostymer till Super Mario Odyssey

NYHET. Skrivet av Jonas Mäki

Nu kan du fortsätta leta kraftmånar i Super Mario Odyssey med lite mer stil än tidigare. Nintendo har nämligen släppt två nya kostymer till Mario som han kan använda i...



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy