Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
recensioner
Wolfenstein II: The New Colossus

Wolfenstein II: The New Colossus

I ett svenskutvecklat alternativt USA under 60-talet tog nazismen över, något som Kim Orremark har tänkt att sätta stopp för, kosta vad det kosta vill...


Åsikterna om nystarten för Wolfenstein gick isär. Några höjde det till skyarna medan andra mest ryckte på axlarna. Personligen blev jag tagen på sängen om den otroligt välkomponerade berättelsen och den berg-och-dalbana som kampanjen bjöd på. Visst fanns det problem med tempo, spelbarhet och inramning men på det stora hela föregångaren till denna titel som helt rätt väg att gå.

Nu, tre år senare är uppföljaren här och svenska Machine Games har jobbat hårt för att fortsätta utveckla konceptet som de tog fram förra gången. Mer story, större vapen och extra mycket allt verkar ha varit den där extra kryddan som de tyckte skulle tillföras, efter 15 timmar med spelet är jag övertygad men inte fullt lika imponerad som förra gången.

Wolfenstein II: The New Colossus
Det går inte att hymla med att Wolfenstein II: The New Colossus är sanslöst snyggt ur ett tekniskt perspektiv. Dessutom är det otroligt väloptimerat på PC.

Wolfenstein II: The New Colossus börjar med en käftsmäll, du vet en sån där som svider flera minuter efter den träffat. BJ. Blazkowicz är precis där jag lämnade honom i förra spelet och återigen börjar ett äventyr där alla odds är emot honom. Det inledande uppdraget, som spelas med BJ sittandes i en rullstol, kan vara något av det mest skruvade sekvenser som jag har tagit del av på länge, bara den enkla sak att BJ lägger sitt vapen i knät om det inte använts på en stund lovar väldigt gott och visar på ett enorm öga för detaljer.

Själva berättelsen handlar först och främst om BJ, Anya, Caroline och de andra karaktärerna vi träffade i förra spelet. Den röda tråden är såklart hur nazisterna har lyckats ta över USA fullständigt och påbörjat en enorm, nationell förvandling av samhället. Tyska är exempelvis det nya språket alla ska prata och de flesta av amerikanarna har accepterat detta som ett faktum och gör nu allt för att anpassa sig. Detta ska givetvis få ett slut, så snart som möjligt om BJ och resten av gänget får som de vill. Men för att kunna göra ett riktigt motstånd och starta en revolution behövs det mer människor.

Wolfenstein II: The New Colossus
Förutom nazister måste även robotnazister pryglas.

Den elake Irene Engel står för huvudskurkandet den här gången och hon är riktigt, riktigt hemsk. Det är lätt att sympatisera med BJ:s gränslösa hat mot kvinnan eftersom hon verkligen är en superskur av rang. Redan tidigt i spelet introduceras hon återigen som en hänsynslös krigsbrutta som inte drar sig för att använda alla medel som finns tillgängliga för att krossa BJ och hans ensemble av revolutionärer.

Det är just karaktärerna och hur de är skrivna som är den största behållningen med Wolfenstein II: The New Colossus. De är färgstarka men känns samtidigt extra mitt i allt kaos. Även om spelet för det mesta är fullständigt galet och överraskar mig konstant med grafiska scener, exploderande nazister och en hysterisk porträttering av Hitler finns här samtidigt massor med djupa, tunga ämnen. BJ:s återblickar till sin barndom och hemska farsa känns läskigt förankrade på något sätt samtidigt är balansen mellan drama och komik är snyggt utförd och det känns sällan påtvingat, oavsett riktning.

Wolfenstein II: The New Colossus
Wolfenstein II: The New Colossus ser magiskt ut, både design och teknik.

Tyvärr faller själva berättelsen stundtals ganska platt, det känns som att karaktärerna får så pass mycket plats att det inte finns utrymme för mig. Jag kommer på mig själv flera gånger när jag känner att jag vill hoppa över mellansekvenserna och fortsätta spela för att jag inte riktigt bryr mig om varför jag ska skjuta nazister i plytet. Lägg därtill att berättandet i sig känns lite flamsigt, jag gillar bredd men många gånger tappar Wolfenstein II: The New Colossus sitt fokus och jag saknar nerven som fanns i föregångaren.

Det leder också till ett aningen märkligt speltempo. Vissa gånger känns det som att spelet bryter för att visa en kort mellansekvens för att återgå till spelet ett par minuter och sedan bryta igen. Det gör att tempot blir lidande och en liten del av min inlevelse försvinner på köpet. Det blir dessutom extra irriterande när mellansekvenserna renderas på ett helt annat sätt än själva spelet vilket gör att hoppen mellan dem båda blir extra synliga.

Wolfenstein II: The New Colossus
Laserkanonen är en fröjd att använda. Att lösa upp nazister till ingenting är läskigt tillfredställande.

Ett bra exempel på ovan problem är en sekvens då BJ ska läsa repliker från ett papper på en provspelning (var, varför och med vem låter jag vara osagt). Då hoppar spelet konstant mellan spelbart och mellansekvens, vi pratar alltså ett knapptryck - tillbaka till mellansekvens, och repetera, någonting jag fann högst irriterande. Jag ser gärna mer story i den här typen av spel och jag vet att jag låter gnällig här men det hade kunnat struktureras mycket bättre än vad det faktiskt görs.

Wolfenstein II: The New Colossus
Wolfenstein II: The New Colossus
Wolfenstein II: The New Colossus