Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
recensioner
Tartarus

Tartarus

Klaustrofobisk rymdskräck är åter på tapeten, men lever Tartarus upp till genrens goda rykte?

  • Text: Søren Svanhof (Översättning: Lisa Dahlgren GR SE)

Den yttre rymden är fascinerande. Den motiverar oss till att utforska platser vår sort tidigare konstaterat varit omöjliga att nå, den intresserar oss med sin mystik och engagerar oss med sin oändlighet. Samtidigt fyller den många med känslan av ren skräck och existentiell ångest. De förstnämnda är några av anledningarna till att vi alltid fascinerats av science fiction-genren och de sistnämnda är anledningen till att skräckgenren gifter sig så väl med just science fiction. Trailern för Tartarus fångade vårt intresse tack vare dess retro-flirtande visuella som var som tagna ur en Ridley Scott-rulle från 79 och dess tajta fokus på mörka intriger och mysterier ombord på ett tomt rymdskepp. Trailern antydde en vild, engagerande, storslagen upplevelse - än bättre, från en debut-studio. Tartarus är nämligen den turkiska studion Abyss Gameworks allra första spel.

I grekisk mytologi var Tartarus den underjordiska fängelsedimensionen i vilken onda entiteter skickades för att motta sina rättmätiga straff. När vi vaknar bland matrester i Tartarus kök som den ensamma gruvarbetaren Cooper verkar omgivningen dock vara en välsignelse snarare än en förbannelse. Visuellt sett är spelet riktigt imponerande från spelarens allra första steg. Retro-futuristisk design i sextiotalets trendfärger klär skeppet, CRT-skärmar pryder bord och väggar - Alien-fans lär känna sig som hemma. Flertalet referenser till grekisk mytologi finns att hitta, spelets "setting" är välgjord och som en så kallad "walking simulator" bör vara, är spelet otroligt kul att utforska. Detaljrikedomen är slående, referenser till rymdstationer och storföretag finns runtom på farkosten och allt eftersom du tar dig genom skeppet får du reda på mer om den kvarvarande samt den försvunna besättningen. Unreal Engine används på ett kreativt sätt med rejält fokus på hög kontrast mellan skuggor och ljus. Texturer är klara, spelet körs i 60 bilder per sekund och är väl optimerat samt presenteras på ett bra sätt - ett imponerande verk i sig självt. Att spelet är skapat av en pytteliten debutstudio är än mer imponerande.

Tartarus

Vi spenderade en timme eller två när vi bara promenerade genom farkostens olika områden, enbart för att ta in den visuella storheten. Det stod och det står fortfarande klart att Tartarus förtjänar att upplevas om du är ett fan av 70-talets science fiction-estetik. Det ska dock sägas att det visuella döljer något av en tomhet mellan alla pussel-sekvenserna - som ska vara spelets höjdpunkter.

På papper lovade utvecklarna att varje litet pussel skulle vara klart logiskt och lätt att lösa om spelaren bara funderade lite. Med det sagt satt vi, trots att vi är fans av både pusselspel och tuffa äventyrslir med pusselsekvenser, och slet vårt hår på grund av hur ologiska, bisarra och frustrerande Tartarus pussel var. Spelets verklighet är trots allt inte precis vad Abyss Gameworks hade hoppats på att den skulle komma att bli. De flesta påtvingade tankegångarna baserades på algebra men när pusselsekvenserna blev mer praktiska fann vi oss själva i en ändlös katt och råtta-lek, fram och tillbaka i skeppets korridorer. För att komma med ett exempel från spelets tidiga timmar ska spelaren hitta en hårddisk som finns på två platser på skeppet. Av någon anledning kan du bara plocka upp en av dem (självklart är det den av dem som är lättast att missa). Denna situation upprepar sig själv flertalet gånger och det känns i slutändan som ett försök att förlänga speltiden.

Så var det det där med den förlängda speltiden; Tartarus slutar, efter en otroligt kort tid på farkosten, tvärt i en av de mest otillfredställande slutsekvenserna vi upplevt på länge. Det är här den mytologiska kontexten blir obehagligt verklig. En kort förklaring först; spelets antagonist avslöjas tidigt i spelet och spelets avslutas i en konfrontation med denna antagonist. I ett spel med ytterst få actionsekvenser, segt tempo, några få ruggiga segment men rejält med atmosfär känns dock denna konfrontation riktigt felplacerad. Konfrontationen i fråga gestaltas som en kurragömma-sekvens och spelaren rör sig genom rök, gömmer sig under ventilationsrör och bakom väggar för att ta sig ifrån den enda personen på skeppet som är beväpnad med ett vapen som dödar med ett skott.

På pappret låter det som en passande sista konfrontation men i Tartarus känns det bara frustrerande. Vi sprang omkring utan egentlig sikt, lyssnandes efter dödens fotsteg medan spelet spelade upp en oändlig monolog. Det var även otroligt problematiskt att omgivningens volym inte alls stämde överens med vart skurken befann sig i rummet, så att lyssna efter fotsteg hjälpte föga. Han kunde även se oss genom väggar, så inte kunde vi gömma oss heller. Efter det att den allsmäktige skurken sett oss och pangat oss för sjunde gången och den oändliga monologen börjat om och om igen undrade vi vad vi gjort för att tvingas ner (upp) i detta helvete.

Det är fruktansvärt hur mycket av spelet som faktiskt förstörs av denna slutkonfrontation; atmosfären blir som bortblåst, spelet tappar genre-fokus, tempot rubbas och narrativet suddas ut. Sista delen av Tartarus känns otroligt stressad och det är lätt att anta att Abyss Gameworks inte visste hur de skulle sätta punkt eller när denna punkt skulla sättas. För din investerade peng får du ett mediokert men otroligt vackert äventyrslir med rejäla översättningsproblem. Vissa översättningar är horribla med pinsamma misstag, undertexterna skiljer sig från dialogerna och monologerna och hela den lingvistiska aspekten skulle behöva ett rejält ansiktslyft.

Utöver dessa problem finns heller ingen möjlighet att spara manuellt, vilket också drar ut på spelet utan anledning. Vill du inte uppleva Tartarus i ett svep får du alltså vara noga med när du slutar spela så du inte tvingas klara av ett gäng frustrerande pussel nästa gång spelet plockas upp.

Tartarus

Negativiteten åt sidan så är vi mer besvikna än ilskna. Premissen var så lovande och genren är oss riktigt kär. Det gör nästan ont att se ett sådant här projekts alla bitar falla isär istället för på plats. Det hade passat in så bra i genren med mästerliga, atmosfäriska science fiction-lir som Soma och Alien: Isolation men Tartarus faller i slutändan på sin egen konstruktion.

Spelet är för kort, berättandet är kasst och pusselsekvensernas olika svårighetsgrader skiljer sig så otroligt att det är förvirrande. Det är riktigt frustrerande att sätta ett lågt betyg på ett spel som skapats av ett så tydligt passionerat team. Det märks, framförallt av studions egna hemsida att döma, att Abyss Gameworks verkligen bryr sig om sitt eget spel och dess fanskara. De svarar ivrigt på frågor och lyssnar ständigt på feedback via Steams forum, vilket visar att detta är ett dedikerat team. Men detta är verkligen inte ett bra äventyr, inte bra alls. Inte någonstans, hur vi än vänder och vrider på det. Faktum är att det stundtals är riktigt uselt.

Tartarus
Tartarus
Tartarus
Tartarus
Tartarus
Tartarus
03 Gamereactor Sverige
3 / 10
+
Grafiskt imponerande, välgjorda miljöer
-
För kort för den höga prislappen, berättandet är undermåligt och papperstunt, problematisk översättning, ojämn pusselsvårighetsgrad
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här