Monster Hunter: World

För att lägga alla mina fiktiva kort på bordet direkt och undvika eventuella frågeställningar eller missförstånd; jag har aldrig spelat ett Monster Hunter-spel förut. Korrekt, inte ett enda, jag erkänner. Helt ärligt har jag aldrig ens varit i närheten av att göra det. Anledning? Jag vet inte riktigt. Det har aldrig blivit så helt enkelt. "Men Kim, ska du verkligen recensera Monster Hunter: World om du inte vet ett jota om serien sedan innan?" - Japp, det ska jag.

Även om jag faktiskt inte har spelat några tidigare spel är jag ändå bekant med vad Monster Hunter är för typ av spel och vad Capcom har gjort med serien genom åren och jag har haft mina ögon spända i World enda sedan det utannonserades på E3-mässan förra året. Kan spelserien som tog Japan med storm för flera år sedan äntligen lyckas få riktigt fotfäste i väst? Med Monster Hunter: World satsat Capcom allt på det ska bli så.

För dig som inte är bekant med de tidigare spelen handlar alltså Monster Hunter om (som titeln ogenerad berättar) att jaga monster. Allt från stora gigantiska vidunder till betydligt mindre bestar står på jaktlistan och hur de ska fällas är nästan helt upp till dig som spelare. Jakten ska planeras, spår ska säkras, vapen ska införskaffas och sedan ska allt utföras med precision. Då, och endast då, kan belöningarna hämtas in och som resultat kan ännu elakare bestar bemästras. Det är ett simpelt koncept instoppat i ett massivt spel.

Monster Hunter: World börjar med att jag får skapa min karaktär (en flintskallig och lagom sned herre) och min Palico (en kattliknande medhjälpare som är urgullig tillika ett utmärkt hjälpmedel). Därefter introduceras jag till spelets story och grundpremiss. Den lyder, på ett ungefär; en gång per decennium förflyttar sig varleser som kallas för "elder dragons" över havet och in i den nya världen (New World) och för att förstå varför detta händer skickas flertalet expeditioner dit för att forska. Som medlem i den femte expeditionen anländer jag till den nya världen samtidigt som jättemonstret Zorah Magdaros är på sin resa.

Det är inte jättemycket till berättelse, inte egentligen, men i Monster Hunter: World fungerar den perfekt i kontext med resten av spelet. Jag vet varför jag är där jag är, och jag förstår tack vare mellansekvenser och huvuduppdrag varför jag måste jaga monster. Narrativt brukar jag alltid vara helt för en komplicerad och nyanserad berättad historia som får stå i fokus, men här känns det snarare perfekt med det motsatta. Allt jag behöver är egentligen bara en bakgrund och sedan ett par utvecklande händelser längs vägen, och det är precis vad som erbjuds i Monster Hunter: World.

Tidigt i spelet ligger fokus att ta reda på varför de jättelika monstrerna förflyttar sig och att försöka stoppa Zorah Magdaros framfart genom den nya världen. För att göra det ordentligt behöver jag assistera resten av expeditionen med att anlägga nya minibaser, hjälpa till med forskning och hålla mina allierade i säkerhet. Det görs lättast genom att utföra diverse olika uppdrag, i olika kategorier, runt om i spelvärlden. Jag uppskattar att Capcom inte sparar på krutet för att långsamt fösa in mig i spelets otroligt djupa system och massiva menyer som ofta påminner om de som kan hittas i stora onlinerollspel. Jag kastas tidigt in i ett uppdrag där jag ska jaga och döda mitt första monster, och jag har egentligen ingen aning om hur eller med vilka hjälpmedel, trots att jag vid det här laget har läst ett dussintal hjälpmeddelanden.

Monster Hunter som serie har ofta kritiserats för att ha en hög inlärningskurva och även om Capcom faktiskt gör mycket för att jag ska känna mig bekväm med saker genom oändligt många hjälpmeddelanden är det otroligt överväldigande i början, speciellt för mig som är helt färsk i serien. För dig som har spelat tidigare spel vet du på ett ungefär vad du har att vänta dig. Frågan blir dock, är det alldeles för överväldigande - är inlärningskurvan för hög för den genomsnittliga spelaren? Jag tycker inte det. Monster Hunter: World kräver mycket av dig men tar du dig tiden för att verkligen lära dig blir tillfredsställelsen desto större. Det finns ett antal funktioner implementerade som ska underlätta för nya spelare, men exakt vad som gör inlärningskurvan hög ska vi komma till, men vi kan knappast prata om Monster Hunter utan att prata om just monster.

Helt utan tvivel, den enskilt bästa delen med Monster Hunter: World är monsterna. De som du som spelare ska jaga rätt på under spelets gång. Designarbetet bakom dessa kreatur är ingenting annat än fullkomligt fantastiskt, oavsett om det rör sig om en av spelets "elder dragons", en liten oskyldig flyg-reptil eller ett av monsterna som ska jagas i spelets huvuduppdrag. Allesammans är skapta med sådan detaljrikedom att det faktiskt är svårt att greppa att det inte är avbildningar av forntida (och nu utdöda) varelser som Capcom har modellerat och pulat in i spelvärlden. Att stå öga mot öga med en Anjanath för första gången är en upplevelse som heter duga och för mig, personligen, blev mötet så intensivt att jag tappade min svettiga Dual Shock 4 mer än en gång under den striden.

Det är inte bara det att djuren är unikt och distinkt designade, deras olika beteenden gör mötena ännu mer intressanta. En mycket viktig del i Monster Hunter: Worlds grundmekanik handlar om att veta vilken best som ska besegras och hur det ska göras på bästa sätt. Vilka punkter som ska attackeras skiljer sig helt och hållet mellan monster och att komma in förberedd är A och O. Det är faktiskt egentligen kring de systemen hela spelet till mångt och mycket är uppbyggt - allt handlar om kunskap, planering och utförande, och det är just det som skiljer det här spelet från andra titlar i action/rollspels-kategorin. Monster Hunter: World är fokuserat, jaga monster. Du jagar monster för att sedan kunna jaga ännu fler monster. Ungefär. Det spelas som ett rollspel sett ur tredjepersonsvinkel och känns som ett sådant, men ändå är skillnaderna stora. Här samlas det inga erfarenhetspoäng, det finns inga nivåer för din karaktär att komma till för att du sedan ska låsa upp nya färdigheter. I Monster Hunter: World finns det monster. Massor av monster.

Det är just spelets progression som gör det hela intressant, men också samtidigt lite klurigt att förstå. Allt ansvar för att bli starkare ligger på mig som spelare eftersom jag konstant måste se till att hålla vapen och annan utrustning uppgraderad. Genom att jaga monster (stora som små) samlar jag på mig material som krävs för att kunna uppgradera mina grejer och efter att jag har gjort det kan jag jaga rätt på nästa monster och... du gissade rätt - uppgradera prylarna ytterligare. Det låter kanske inte särskilt spännande på papper men hela systemet är märkligt beroendeframkallande. Att med extrem åtanke välja vapen, kolla upp vilka uppgraderingar som finns, jaga rätt på specifikt monster och sedan bli belönad med ett vapen som är bättre än innan och visuellt förändrat beroende på vilket monster som fick offra för liv är riktigt, riktigt roligt. Det gäller dock att du är beredd på att lära dig under resans gång och kanske misslyckas en eller två gånger på vägen eftersom det är svårt att veta vilken vinkel du ska attackera ett monster från den första gången.

Utöver just ovanstående detalj spelas Monster Hunter: World enligt ganska traditionella mallar. Det är ett actionrollspel i första hand ,men det finns mycket mekaniker från onlinerollspel instoppat här också. Stort fokus ligger som sagt på din utrustning men även andra tillbehör som fällor, olika typer av ammunition och livsuppehållande drycker. Det blir mycket samlande och varenda buske, sten och benhög ska gärna vändas på två gånger i jakt på material. Sen har vi detaljer som att jag måste hålla koll på hur vasst mitt vapen är under striderna och se till att slipa det så fort tillfälle ges skänker ytterligare ett lager till den redan extremt viktiga planeringen. Spelvärlden består av ett gäng olika områden som alla huserar olika typer av monster och att starta jakten är så enkelt som att hitta ett spår, undersöka och sedan följa spåren fram till monstret. Det finns ett djup i Monster Hunter: World som får spel som The Witcher 3: Wild Hunt eller The Elder Scrolls V: Skyrim att se förhållandevis enkla ut.

Förutom huvuduppdrag finns det massor av andra åtaganden att utföra för att få tag på belöningar. Det är ofta något simplare uppgifter som att döda ett visst antal mindre monster eller transportera monsterägg tillbaka till lägerplatsen. Det finns även ett arenaläge där du kan slåss mot monster med redan bestämda vapen, tillsammans eller ensam, vilket också ger dig livsviktiga material. Det finns med enkelhet innehåll som räcker en bra bit över 50 timmar och det ser även ut som att Capcom har ett par rejäla events planerade för framtiden

Det djupet som nämndes tidigare är inte bortglömt i spelets vapenarsenal. Redan från start finns det vapen för en mindre armé i mina ägor och alla kompletterar och uppmuntrar till sin helt egna spelstil. Det finns svärd stora som mindre jetplan, yxor som inte bör kunna svingas av en människa, spjutliknande påkar med tillhörande insektskompis (!), och massa gigantiska plåtinstrument att tjurskalligt släpa omkring på. Alla vapen hanteras annorlunda och spelet tillåter dig att experimentera till du hittar ett som passar det sätt som du vill spela på. Tillsammans med redan nämnt uppgraderingssystem är vapenarsenalen helt klart mångfacetterad och rolig att utforska och valet mellan direkt skada med hårda slag eller en försiktigare framfart med distansvapen känns spännande. Nytt för för World är en (i brist på bättre ord) slangbella som permanent sitter fast på din arm, den kan laddas med diverse olika saker du hittar i naturen och kan vara till stor hjälp för att distrahera monster eller utlösa fällor som finns utsätta runt om i miljöerna.

Stridssystemet kan jämföras med det i Dark Souls (även om likheterna upphör där) där det handlar om att hålla koll på sin liv- och uthållighetsmätare under striderna. Du kan rulla undan från attacker och beroende på vilket vapen du använder även blockera. Tar din uthållighet slut hamnar du direkt i en mycket farlig situation där du måste ta ett par sekunder att hämta andan -
perfekt läge för ett rabiat monster att sätta klorna i det. Livmätaren kan fyllas på genom att dricka potions eller äta någonting. Precis som i tidigare spel är det dock inte att rekommendera förtäring av dryck mitt i en strid eftersom animationen för det lämnar dig helt öppen för att bli attackerad.

En annan otroligt viktig del i Monster Hunter: World är möjligheten att bege sig ut på jakt med tre glada kompisar. Själva grunden förändras inte men om ni är fyra som spelar kan ni komplettera varandra genom att använda olika vapen och taktiker för att besegra de riktigt svåra monsterna. Under min tid med spelet har aktiviteten online varit ganska sparsmakad men jag har lyckats hitta några andra att spela med vid ett par tillfällen. Själva systemet för onlinespelandet har fungerat bra men jag lovar att återkomma med fler, detaljerade, intryck efter jag har fått jaga lite med fler redaktionsmedlemmar.

De senaste åren har vi förknippat Monster Hunter-serien med bland annat Nintendo Wii och handhållna enheter. Bara tanken på att få se det utspela sig på våra moderna hemkonsoler (med allt vad 4k och HDR heter) har säkerligen fått många spelare att drömma våta drömmar om högupplösta monster. Rent tekniskt är inte Monster Hunter: World speciellt imponerande, det är inte på några sätt fult eller undermåligt, men det kommer inte upp i samma nivåer som det mer grafiktunga spelen den här generationen som Horizon: Zero Dawn eller Uncharted 4: A Thief's End. De är däremot häpnadsväckande vackert. Designen är helt och hållet underbar. Monster, spelvärld, vapen och utrustning lämnar absolut ingenting att önska hos undertecknad. Spelvärlden är proppad med detaljer och grafiska effekter som verkligen säljer in ställen som "Ancient Forest" helt perfekt. Vidden av spelvärlden, där det går att se fåglar flocka sig runt stora monster, kan få vem som helst att tappa andan.

Jag har spelat på Playstation 4 Pro som har tre olika inställningsmöjligheter; prioritera upplösning (1800p på Playstation 4 Pro), bilduppdatering eller grafiskt innehåll. Det sistnämnda piffar upp partikeleffekter, skuggor och liknande medan de andra två förklarar sig själva. Jag har spelat med högre upplösning eftersom läget som ska prioritera bilduppdateringen inte låser den utan den är snarare tio bildrutor per sekund högre än i de andra, vilket spelar mindre roll för mig. Bilduppdateringen överlag ligger mellan 30-40 bildrutor per sekund på Sonys kraftfullaste maskin.

Tillsammans med den underbara designen kommer även en ljudbild som är enastående på alla sätt och vis. Framförallt musiken lämnar djupa intryck på mig. De harmoniska melodierna i spelets hubvärld får mig att bara strosa omkring och kika på solnedgången efter en brakmiddag på kantinen och musiken som dundrar i mina hörlurar när jag rider omkring på ett extra stort åbäke till monster höjer min puls markant. Under spelets storyuppdrag finns även viss dialog och även om den inte ör lika makalös som resten av ljudet är det helt klart godkänt. Läppsynken är däremot helt horribel, om det är någonting som du brukar bry dig om.

Jag har verkligen inte mycket negativt att säga om Monster Hunter: World. Om jag anstränger mig kan jag hitta små tillkortakommanden som kan irritera, kameran är exempelvis bråkig i trånga situationer och visst uppkommer det en del "clipping" i föremål. Men - och det här är verkligen ett stort men - det är så små saker att när de ställs mot resten har jag inte några som helst problem med att helt bortse från rubbet och istället njuta av precis allt annat som gör Monster Hunter: World till ett av de bästa spelen jag har fått njuta av den här konsolgenerationen.

För mig är det här definitionen av en modern klassiker, en upplevelse jag kommer att minnas för alltid och ett spel jag vill tillbaka till, kväll efter kväll. Det är spelglädje i sin renaste form när jag återvänder till hembasen efter en lyckad jakt för att smida mig den där fräsiga rustningsdelen som jag har dreglat över i timmar. Jag har skrattat åt desorienterade medspelares totala dumhet när vi har jagat en mycket elak Tobi-Kadach och misslyckats kraftigt. För mig, som ny spelare, erbjuder Monster Hunter: World en spelupplevelse som inte liknar någonting annat, men jag är villig att tro att det finns mycket att hämta här även för veteraner av serien. Capcom har verkligen lagt ned energi på att Monster Hunter: World ska vara mer lättillgängligt och även om inlärningskurvan är fortsatt hög är den inte omöjlig.

Det finns inga superlativ som räcker för att verkligen beskriva vad jag känner på ett rättvist sätt. Jag skulle kunna skriva ett tiotal sidor till om de detaljerade systemen, den fantastiska spelvärlden, alla olika monster och djupet i striderna. Jag skulle prata i dagar om exakt vad det är som gör spelet så tillfredsställande som det är. Men, jag måste sluta någonstans så jag får nöja mig med det här;

Monster Hunter: World är ett måste.