The Chronicles of Narnia: The Lion, the Witch, and the Wardrobe

C.S Lewis älskade barnböcker om den magiska världen Narnia är välkända och uppskattade världen över. Själv har jag inte läst böckerna, vilket kan ses som ett helgerån i sig, men jag kommer ihåg programmet Jullovsmorgon som gick när jag var ungefär åtta-nio år. Förutom dåligt tecknade filmer, sändes en filmatiserad TV-serie om landet Narnia som fick mig och min ett år äldre syster att sitta andäktiga. Det är ju något speciellt med fantasyhistorier som handlar om resor till andra världar, en åsikt som jag och syrran helhjärtat delade.

21 december kommer filmen om syskonskaran Pevensies tripp till Narnia att ha premiär på bio i Sverige. Som sig bör med en så pass känd och omtyckt saga, har filmen fått ett spel simmandes i dess kölvatten. Ridandes på mina små nostalgimoln, sluter jag mig självklart till barnen Pevensie och deras jakt att fördriva kylan från Narnia i Aslans namn.

Spelet startar rätt explosivt, bokstavligt talat. Man slängs in i scener från filmen där tyska stridspiloter bombar London under Andra världskriget. När det är dags för spelet att ta vid, smälter filmens scener ihop med spelet på ett rätt roligt sätt och det är dags att börja äventyret. Barnen Pevensie skickas de ut till den brittiska landsbygden för att undgå bombningarna. De blir inackorderade hos en professor som inte vill bli störd av något, allra minst barn egentligen, och för att upprätthålla den regeln springer hans koleriska hushållerska runt och hötter med fingret. Under en session av kurragömma gömmer sig den yngsta i Pevensie-kullen, Lucy, i en garderob och blir förflyttad till Narnia. De övriga barnen blir också snart bekanta med denna undangömda värld, och det egentliga spelet tar avstamp.

Under spelets gång växlar spelaren aktivt mellan de fyra syskonen. Barnen Pevensie, Peter, Susan, Edmund och Lucy, har alla olika färdigheter och inte helt överraskande är spelets pusselinslag baserade på just dessa färdigheter. Peter är stark och bra i närstrid, Susan är bra på att hantera distansvapen som snöbollar och pilbåge, Edmund är som en nerbantad version av Peter som dessutom kan klättra och Lucy är liten och nätt och kan således krypa in i små utrymmen och även hela sina syskon. Du styr naturligtvis ett syskon i taget. Dessvärre är barnen som styrs av datorn inte så intelligenta, och det är omständligt att byta mellan dem. Inte på det sättet att det är svårt, men spelet har en redan inställd rotering där man växlar mellan barnen i åldersordning. Så, om jag har Peter men vill hela honom måste jag växla mellan Susan och Edmund innan jag kommer Lucy, vilket gör spelet klumpigt.

Själva spelet är byggt kring uppdrag som, mer eller mindre, följer den kommande filmens handling. Utvecklarna Traveller’s Tales har faktiskt lyckats med att göra ett spel som har ett rätt varierande upplägg, även om uppdragen återkommer i andra skepnader på andra ställen. Med tanke på vilken åldersgrupp spelet är riktat mot primärt, känns det som att den latheten är förlåtlig. Unga TV-spelare får en chans att vänja sig vid uppdragen och stridssystemet, eftersom en viss repetition förekommer. Något som däremot var lite otippat när jag först startade spelet, var att man kan spela tillsammans med en annan spelare. Spelare två kan hoppa in närhelst han eller hon vill, och detta gör spelet genast mer attraktivt.

Narnia är ett fantasiland och fantasi och rollspel är som ler och långhalm. Passande nog har spelet ett rollspelsliknande inslag. Landet Naria är nedlusat med mynt, och med dessa kan man uppgradera barnens färdigheter, ge dem mer hälsa och så vidare. Rätt trevligt, men dessa färdigheter har man, i mitt tycke, inte så stor behållning av på grund av stridernas hack and slash-upplägg.

Grafikmässigt är Narnia en blandad kompott. Playstation 2-versionen av spelet lider genomgående av dålig kantutjämning, medan PC-versionen ser riktigt bra ut. Något som inte går att missa är att spelet är begåvat med en mycket härlig grafik. Eller snarare, stämningsfull är nog ordet jag letar efter. Miljöerna är gemytliga och små detaljer som fotavtryck på marken och snö som yr höjer närvarokänslan på ett bra sätt.

Normalt sett brukar jag sky licensspel, eftersom de ofta är rena halvmesyrer och exempel på hur filmbolag endast vill tjäna pengar på varumärket, men Narnia visade sig vara en trevlig överraskning. Spelet har en del nackdelar, som inkompetenta syskon, läskigt varierande svårighetsgrader och smått repetitivt upplägg, men det är ändå otroligt mysigt och charmigt. Att spelets menyer är översatta till svenska och att mellansekvenserna är textade gör spelet ännu mer passande för den yngre skaran, och att man faktiskt kan spela tillsammans med en till spelare borde göra julefriden säkrad. Äldre spelare får inte ut så mycket av Narnia som man skulle önska, men för de yngre spelarna är spelet säkert en kul julklapp. Se till att se filmen på bio först, bara.