Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
recensioner
Celeste

Celeste

Ännu ett plattformsspel med retrokänsla har släppts, hur står sig pixelupplevelsen Celeste mot årets kommande storspel?


Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus
CelesteCelesteCeleste
Dialog fortsätter ur bild på ett otroligt snyggt sätt.

Ibland släpps de där spelen vars svårighetsgrad du chockas av. Där svårighetsgraden är som en hård örfil du, trots att du vet att smärtan som kommer blir orimligt intensiv, inte vill backa undan från. Jag har upplevt de där tuffa, stundvis frustrerande spelmomenten ett par gånger tidigare. Orphan of Kos-striden i det brutala Bloodborne, Nameless King i det genomsvåra Dark Souls III, slutstriden i det annars (sett till svårighetsgrad) ytterst överkomliga Quantum Break samt hela Super Meat Boy hör till några av de mest frustrerande spelmomenten jag upplevt. Det makalöst vackra Celeste från Matt Makes Games kan jämföras med det sistnämnda då spelet är riktigt brutalt svårt.

Denna svårighetsgrad präglas framförallt av de (riktigt välgjorda) plattformssekvenserna där väggar, golv och tak smyckats med vassa taggar och vassa kristaller men även av stressfaktorn i vissa spelmoment. Dödssiffran i denna titel, för egen del, var redan efter första banan uppe i 99 och den steg sedan rejält när spelet öppnade upp ordentligt några banor senare. Makalöst irriterande, men samtidigt är Celeste så otroligt väldesignat och läckert att jag aldrig velat stänga av på grund av svårighetsgraden.

Upplägget är enkelt. Den retroflirtande upplevelsen låter spelaren ta sig fram mellan ett ofantligt antal zoner genom att hoppa, slunga sig fram med hjälp av Madelines "dash"-hopp (som enbart kan användas en gång innan färdigheten måste laddas upp genom att stå på plan mark, om inte en laddkristall råkar finnas i luften åt hållet du slungas), och klättra sig upp och fram. Alla sektioner är tuffa att komma förbi men de är alla riktigt korta och spelet sparar dina framgångar varje gång du går ur bild. Ett ytterst simpelt, men riktigt välgjort kontrollschema alltså. Som fungerar alldeles utmärkt.

Celeste
Hemliga banor bjuder på hemliga godbitar till samlarobjekt.

Matt Thorson (skaparen av 2013 års retrosuccé TowerFall) och hans pytteteam har lyckats väl med just denna aspekt. Celeste belönar spelare som tar sig tid att lära sig den brutala men rättvisa spelstilen och spelets faktiska kontroller. Med det sagt kvarstår faktumet att rejält med tålamod krävs, framförallt för att kunna uppskatta titeln, men även för att faktiskt ta sig fram. Celeste är helt klart ett spel byggt kring "trial and error" och alla felsteg har spelaren sig själv att skylla för.

Denna "trial and error"-aspekt bidrar, i all frustration, till en hos spelaren större upptäckarlust. För egen del märkte jag att jag ofta, efter att ha försökt ta mig upp till nästa zon ett tiotal gånger (och dött lika många) bytte kortsiktigt mål. Detta kunde betyda att jag försökte mig på att fånga den aktuella zonens jordgubbar (som enbart samlas för skojs skull) eller att jag försökte hitta en annan väg. Det hände att jag, i min förvirring, hamnade i hemliga rum och dessa moment fick mig att uppskatta de brutala tidigare zonerna som agerade katalysatorer för mitt egenskapade äventyr och i sin tur fick mig att hitta hemliga kassettband (som låste upp b-sidan till den aktuella zonens soundtrack samt en svårare version av den aktuella banan) i lika hemliga zoner.

CelesteCeleste
Samma platser besöks i olika sinneslägen.

Nog om uppbyggnad, svårighet och bakgrundshistoria - vad är Celeste? I Matt Makes Games Inc.s senaste plattformspärla intas rollen som Madeline (förutsatt att spelaren själv inte byter namn på den rödhåriga bergsklättrerskan), en ung kvinna som rest långt för att bestiga ett massivt, mystiskt berg - "Celeste Mountain". Ytterst lite information delas med av till en början, men Madeline är starkt besluten att ta sig upp, även om hon inte själv verkar veta varför. Efter att ha haft problem att ens ta sig till bergets bas möter hon en äldre dam som damen skrattande förklarar att hon, om hon hade problem att ens ta sig till stugan på markplan, kommer att ha problem att ta sig upp för det massiva berget - en utmärkt poäng, tycker vi. Damen förklarar även att berget har en mystisk aura och att Madeline kan komma att se och upptäcka saker hon inte är redo för. Damen, som fortfarande skrattar åt Madelines tidigare (och förmodade kommande) motgångar, följer med ur bild när zonen byts och rösten (som bäst kan liknas en retro Banjo-Kazooie-inspirerad digital dialog) både hörs, om än något mer dov, och syns i form av flytande text i skyn - "HA! HA! HA! HA!" (en riktigt härlig dialog-addition som var riktigt effektfull). Damens varning till trots så fortsätter Madeline. Toppen skall nås.

En kort bit upp för berget tar den fridfulla vandringen en oväntad (eller väntad, om damens ord hade tagits som annat än skrämseltaktik) vändning och Madeline börjar snabbt ifrågasätta sitt nyligen påbörjade äventyr. De charmiga omgivningarna blir mörka och ruggiga och tonerna som ackompanjerar dessa skiftar. En självdestruktiv version av protagonisten uppenbarar sig och Madeline tvingas övervinna sina egna tillkortakommanden och hennes egna självbild för att ta sig upp för det rejäla, höga (både bokstavliga och psykiskt metaforiska) berget. Dessa sekvenser utspelar sig i "episoder" och mer om Madelines psykiska hälsa uppdagas allt efterssom, om än subtilt.

CelesteCeleste
Spelaren bjuds på rejälv med variation sett till.. ja, allt.

Celeste är ett spel som berör de som orkar lyssna och de som tar sig tid att fokusera på spelets handling mitt i dess felfria plattformssekvenser. När vi ändå befinner oss på spåret "lyssna" bör spelets magnifika soundtrack nämnas. Tidigare talade jag snabbt om de hemliga b-sidorna som spelaren kan hitta under sitt äventyr upp för det mystiska berget Celeste och både dessa och alla de olika zonernas faktiska musikspår är helt fantastiska. Detta pixellir är en fröjd för ögat med sin design, de varierande omgivningarna och alla dess härliga karaktärer men det som bidrar mest till spelets atmosfär är det mästerliga soundtracket. Musiken passar väl till alla spelets omgivningar och tonskiftet mellan protagonistens sinnesstämningar är ohyggligt välgjorda. Det hände ett par gånger att jag stannade upp, tog några djupa andetag mitt i en brutal zon och musiken åter väckte peppen att spela, så fantastisk är den - det är helt sant.

Med snortight spelmekanik, vackra berättande, otroliga soundtrack och superba design står sig Celeste som årets hittills bästa pixelflirt - och det här blir svårt att slå.

CelesteCeleste
Madeline jagas av sin egen destruktiva självbild.
CelesteCeleste
Spelaren träffar ett gäng olika karaktärer, på bilden ses Theo, som lär henne vikten av snygga selfie-filter.
CelesteCelesteCelesteCeleste
09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
Fantastisk design, välgjorda fiendekonfrontationer, roliga karaktärer, otroliga omgivningar, härlig humor, responsiva kontroller, bra kontrollschema, djup och rörande handling, bra variation
-
Stundtals lite väl oförlåtande
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här