Svenska
Gamereactor
recensioner
A Way Out

A Way Out

Livet bakom lås och bom är ingen höjdare så Leo och Vincent bestämmer sig för att rymma. Enda sättet de kan lyckas med sitt uppsåt är samarbete av ett spel spelvärlden aldrig sett make till förr...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
HQ

Efter det lika unika som nyskapande Brothers: A Tale of Two Sons, har jag varit väldigt nyfiken på att få se Josef Fares nästa spel, A Way Out. Enligt förhandssnacket skulle det vara helt byggt för co-op, vilket råkar vara bland det absolut roligaste jag vet i spelsammanhang, och med Fares egna entusiasm och ett ändå originellt fängelsekoncept var spelsuget i topp.

Äventyret kretsar kring Leo och Vincent, båda av klassiska typen brottslingar med gott hjärta, som hamnat i finkan på tveksamma boliner. De visar sig ha en gemensam fiende och bestämmer sig för att fly och utkräva hämnd tillsammans. Äventyret berättas i stor del via tillbakablickar med de båda herrarna sittande i ett flygplan, där du och din soffpolare väljer vem ni vill spela. De är båda likadana spelmässigt, men Vincent huserar i vänstra delen av skärmen och Leo i den högra.

A Way Out
A Way Out presenteras i olika stora delade skärmar där den som har viktigaste händelserna får mest utrymme.
Detta är en annons:

Det är verkligen ett spel som lyfts av delad skärm och det arbetas ofta nästan filmiskt med kameravinklar och annat. Presentationen är också riktigt bra och det går snabbt att ryckas med in i den stenhårda fängelsevärlden med inspiration hämtad från filmklassiker som Escape from Alcatraz och framför allt The Shawshank Redemption. Jag besökte själv Alcatraz för snart två år sedan och tycker Fares och utvecklarna perfekt fångat känslan av ett amerikanskt fängelse under andra halvan av 1900-talet. Grafiskt är det oväntat välgjort, och även om det såklart finns betydligt snyggare spel, så finns det ingenting här som andas indie.

Visst blir det lite väl mycket kliché ibland, men dessa bitar är bland det jag gillar bäst i A Way Out som via Fares fingertoppskänsla inte tar sig självt på för stort allvar. Detsamma kan sägas om storyn, även om den knappast aspirerar på att vara något mästerverk så fungerar det, med hyggligt välskriven dialog. Tyvärr gör inte skådespelarna mycket för att få den att lyfta till några högre nivåer, och jag tycker även det ibland tar lite för lång tid mellan varje replik, vilket gör att det sällan känns som levande dialoger.

A Way Out
Det går att spela co-op både online och offline, där sistnämnda sponatnt käns roligast.

Den stora grejen är som sagt samarbetet dock och det är genomgående utformat som Quick Time Events, som bitvis får mig att känna att det i dessa moment vagt påminner om Heavy Rain. När jag arbetar med att tjära tak i fängelset får jag rytmiskt trycka på R-knappen för att svabba, och under ett besök i snickeriet gäller detsamma för att hyvla en planka. Andra gånger ska någon knapp hållas in, tryck tajmas eller något liknande för att göra vardagsgrejer.

Detta är en annons:

Det är alltid glasklart hur saker fungerar eftersom det är snyggt förklaras på skärmen vilken knapp som ska tryckas in och på vilket sätt, men särskilt varierande blir det aldrig, även om det ofta är otroligt snyggt invävt i berättelsen. Det kan handla om hur Leo och Vincent byter föremål för att inte ertappas av vakter, assisterar varandra med klättring eller försöker fixa käk. Hela tiden måste man assistera varandra, men spelmässigt blir det i praktiken sällan mer än ett tryck på A-knappen.

A Way Out
De få sekvenser som finns som faktiskt kretsar kring spelbarhet är tyvärr sällan helt lyckade.

Därmed blir det mer av en interaktiv novell med väldigt lite spelbarhet, och det hade kunnat vara okej, det finns många riktigt bra sådana spel. Men det har aldrig varit avsikten, och även om mellansekvenserna är många och relativt långa, så är det uppenbart att detta är tänkt att vara ett spel i ordets mest traditionella bemärkelse. Största delen går man mest bara omkring och det är här problemen uppenbara sig. Den bit som får mest tid är helt enkelt inte särskilt välgjord.

Det är klumpigt att gå runt, ofta triggar jag igång händelser för att spelkontrollen inte riktigt varit min vän, ibland fastnar jag eller min partner i geometrin så omstart av spelet krävs och ytterligare andra gånger så försöker jag smyga varpå min figur ställer sig upp och blir upptäckt utan att jag riktigt fattat vad jag gjort för fel. Och när det kommer actionpassager med spänning eller du måste gå längs smala avsatser så handlar det ändå i slutändan om ett tryck på X-knappen varpå du i sakta mak hasar dig fram.

A Way Out
Storyn är välskriven men skådespelarna gör tyvärr inte mycket för att skänka extra trovärdighet.

Lägg till det att både Leo och Vincent är ganska långsamma av sig. Visst går det att klicka på analogspaken för att få dem att rappa på, men det gör spelbarheten ännu mindre smidig. Vid ett par tillfällen under äventyret kommer passager där spelet övergår till något som nästan påminner om ett actionspel. Jag vill inte spoliera nöjet för någon, men det kan handla om jakter till fots eller med fordon. Här blir spelkontrollen ofta direkt dålig och det är helt enkelt inte särskilt kul.

Som bäst är istället A Way Out när Leo och Vincent tar det lugnt och snackar med varandra. Leos extremt kortsiktiga resonerande kontrasterar snyggt mot den betydligt smartare Vincent, och vänskapen växer på mig under resan mot det ofrånkomliga slutet i detta runt sex-sju timmar långa äventyr. Det kanske inte låter mycket, men det finns en del omspelningsvärde i att du kan göra saker på olika sätt. Ska du prova på Leos ofta vansinniga idéer eller köra det säkrare, men betydligt tråkigare sättet Vincent föreslår?

A Way Out
Det finns flera fullständigt geniala samarbetssekvenser, men det räcker tyvärr inte för att rädda A Way Out.

Chansen är att folk som normalt inte spelar särskilt mycket spel kommer ha roligt med A Way Out, medan den som kan sina spel snabbt kommer identifiera de brister som finns och undra varför mycket inte gjorts smartare. Det blir lite för casual och utmaningslöst, och jag kan inte hjälpa att känna att det slarvats bort en hel del möjlighet. Istället för att vara så självspelande som det är där allt händer med ett övertydligt kommunicerat knapptryck, hade det varit roligare att få lista ut saker och haft lite mer utmaning i alla samarbetssekvenser (och de är riktigt många och geniala, det ska Hazelight ha cred för).

Nu sitter jag här med vad som känns som bortkastade möjligheter för ett spel som på flera sätt erbjuder co-op av ett slag jag helt enkelt aldrig sett maken till förr. Med en bättre spelbarhet, mer inlevelse från röstskådespelarna och en större interaktivitet och variation i samarbetsmomenten hade detta kunnat vara en modern klassiker i samma anda som Brothers: A Tale of Two Sons. Nu når Hazelight inte ända fram med sitt ambitiösa projekt som på sin höjd kan vara köpvärt för den som verkligen suktar efter co-op, men övriga tyvärr lika gärna kan vara utan.

HQ
06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Välskriven story, smart utformad co-op, bra design, visst omspelningsvärde, bra presentation
-
Väldigt söligt, halvhjärtat röstskådespeleri, tafflig spelbarhet
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

A Way OutScore

A Way Out

RECENSION. Skrivet av Jonas Mäki

Livet bakom lås och bom är ingen höjdare så Leo och Vincent bestämmer sig för att rymma. Enda sättet de kan lyckas med sitt uppsåt är samarbete av ett spel spelvärlden aldrig sett make till förr...



Loading next content