Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
recensioner
Beast Quest

Beast Quest

Beast Quest lägger ribban på lägsta möjliga medelnivå. Resultatet varierar mellan smärtsamt intetsägande och kusligt.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Föreställ dig detta: du är en ung, förhållandevis aningslös liten bondpojk i en generisk fantasyvärld, som glatt svingar ditt träsvärd och din sköld, såsom en blivande hjälte har för vana att göra. En trollkarl dyker upp - hans yrke syns tydligt på hans typiska hatt, hans färggranna kappa och hans käpp. Du själv introduceras med det episka namnet Tom. Du får också veta ditt uppdrag: att befria de fyra legendariska djuren från den onda trollkarlen Malvel, för att rädda landet Avantia. Tydligen är du någon slags hjälte, precis som din far, men någon vidare förklaring till hur eller varför får du inte. Allt detta sker på max två minuter. Det hade kunnat klassas som effektivt berättande. Du borde känna dig redo för äventyr nu, men istället känns allting skevt, fel och liksom illavarslande. Hur hamnade du här?

"Uncanny valley" är begreppet som genast dyker upp - det där obehagliga läget när något försöker efterlikna mänskligt beteende men inte alls når dit. Tom och alla hans allierade ler, pratar och gestikulerar men varje rörelse och min känns falsk och påklistrad. Varje replik levereras med både för lite och för mycket inlevelse, samtidigt, som från en illa fungerande artificiell intelligens som enbart fått studera mänskligt beteende via TV-shopreklamer och gamla Lek & Lär-skivor. Allt låter klämkäckt och piggt, oavsett hur opassande det är. Därtill är manuset katastrofalt dåligt. Låt gå för att okomplicerade fantasyspel inte är kända för sina karaktärer och dialoger, men Beast Quest lyckas hitta en särskild våglängd där upplevelsen blir oavsiktligt kuslig. Resultatet är en total motpol till en levande, organisk spelvärld.

Beast Quest
Beast Quest: för dig som vill ha din episka fantasy on the rocks - alltså ordentligt urvattnad.

Bortom de själlösa människorna breder en stor värld ut sig - kanske kan du åtminstone få upptäcka något där ute? Snart märker du däremot att allting är en kuliss, och du stönar i ångest när du märker att löftet om en ny värld att utforska bara är en rad av eviga korridorer, som i sin tur leder vidare till nya korridorer med andra färgskalor. Du tittar passivt på medan Tom utbrister "Love me some loot!" vid öppnandet av ännu en kista. Din själ suckar trött när han svingar sitt svärd mot ännu en statist-fiende, som faller efter ett par sekunder. Varifrån fienderna kommer har du ingen aning om, inte heller om varför de måste dö. När inget är en utmaning känns alla upphittade pengar och uppgraderingar minst lika svåra att motivera. Tom verkar ändå glad - han knallar friskt vidare genom en ändlös ström av hjärndöda sidouppdrag och bossfighter i likartade miljöer. Då och då slänger han in ännu en käck kommentar. Och så fortsätter det.

Det är som Black Mirror-avsnittet du aldrig fick. Kanske är du som läsare lite lätt förvirrad vid det här laget. "Var inte tanken att han skulle recensera Beast Quest, det där hurtiga äventyrsspelet som baserats på en barnboksserie?
Varför svamlar han om dystopiska Netflix-serier för?"

"Men," svarar jag då, "det är Beast Quest som jag recenserar." Men låt gå, jag ska försöka göra detta lite mer begripligt.

Beast Quest
Alla bossfighter i Beast Quest följer samma formel - två fighter, sedan en sista showdown kryddad med illa programmerade knapptryckskombinationer (quick time events).

Precis som det nämnts i förbigående är spelet baserat på en bästsäljande barnboksserie med samma namn. I första hand riktar de sig till kids under tioårsstrecket och av åldersgränsen att döma verkar detsamma vara sant för spelet. Storyn förklaras snabbt och med minimal mängd krusiduller, överraskningar eller annat krångel, och världen såväl som spelmekaniken målas upp med de klaraste färgerna på fantasygenrens palett. Så långt är allting frid och fröjd, för jag har verkligen inget emot enkla och okomplicerade spelupplevelser. Plattforms- och äventyrsspel gör sig tvärtom bra i det formatet och fjolårets indie-pärla A Hat In Time är ett prima exempel på just detta. Skillnaden är att Beast Quest helt saknar själ och hjärta. Klyschorna staplas på hög redan från början - ett monster från varje element ska befrias, du är sonen till en stor hjälte, du har en vis gammal trollkarl som rådgivare - och därifrån händer inte mycket mer. Hade man levererat detta med lite glimt i ögat eller åtminstone med någon slags övertygelse och driv så kanske det hade funkat, men icke.

Vid närmare anblick är det ganska lätt att förstå varför allting är så strömlinjeformat. Beast Quest släpptes först till Android och iOS för ett par år sedan. I det formatet gör det sig desto bättre - då det istället är menat som ett enkelt och kravlöst tidsfördriv. Mycket riktigt har spelet fått goda recensioner och jag kan ärligt talat begripa varför. Kontrollerna, spelsystemet, till och med grafiken (i förhållande till plattform) är bättre. Frågan är bara vem som tyckte att ett fullskaligt släpp till konsol var en bra idé. Särskilt när prislappen ligger strax över 400 kronor.

Övergången har knappast sköts snyggt. Stridssystemet är någon slags ohelig bastard mellan turbaserat och realtid, som hade kunnat vara ordentligt frustrerande om inte fighterna hade varit så lätta. Jag spelade igenom Beast Quest på normal svårighetsgrad och oftast räckte det med att hamra på light attack-knappen tills allt framför mig hade stupat. Detta kan man såklart kontra med att peka på spelets målgrupp, men för egen del ser jag inte varför ett spel måste vara fördummande och platt bara för att det är gjort för barn. Varje element av stridssystemet - från specialattacker till uppladdade attacker till hjälpsamma allierade i form av "summons" - har snotts från tidigare spel som för länge sedan gjorde det bättre. Det enda undantaget är möjligtvis hur man rör sig på slagfältet: istället för att kunna röra sig i 360 grader går man runt i en cirkel med R1- och L1-knapparna, men detta genidrag är sällan något mer än en stoppkloss för all form av flyt och spänning.

De gånger då spelet bjuder till skratt, eller för den delen utmaning, är det ofta oavsiktligt i form av buggar och ogenomtänkt nivådesign. I många fall ska det hoppas mellan plattformar, och om du inte tajmar allting rätt i enlighet med spelets märkliga logik så ramlar du ner och tar skada. I andra fall svävar du oförklarligt upp för kullar, slår i osynliga väggar eller fastnar i grafikbuggslimbo där allt är kuliss-horisonter och streck i grälla färger.

Beast Quest
Beräknad tid i fighting-instans: Max tio sekunder.

Det visuella är ett kapitel i sig. Stilen är plastigare än Lego och kvaliteten är allt annat än hög. Bitvis ser spelet nästan två generationer för gammalt ut. Det som säkerligen var snyggt i originalformat, alltså på en smartphone, ser här förbluffande fult ut. Det bygger vidare på den märkliga skärseldskänslan som befästs vid spelets start.

Nu när jag hunnit såga spelet vid fotknölarna är det så dags att nämna ljuspunkterna, och visst finns det några stycken. Det kanske största, eller enda, plustecknet är spelets humor. Det finns side-quests som går ut på att baka kakor av svärd, att leta reda på en "stor konstnärs" färgkriteteckningar modell: dagisklass, och förstås att få ta med sig en liten pojkes husdjur - en gråsten - på sightseeing i världen. Det får en att skratta till, ruskas om och tillfälligt glömma den digitala motsvarigheten till sträckbänk som man för tillfället är fast i. Sen lägger Tom ännu en menlös kommentar om vikten av sitt uppdrag, och man är tillbaka.

Lättillgängligheten lär också ses som någon slags fördel. Möjligtvis hade jag kunnat gilla Beast Quest om jag var någonstans mellan sju och tio år. Det hade varit lätt att begripa allt. Jag hade fått vara en hjälte. Kanske hade det räckt? Samtidigt kan jag inte skaka av mig den skavande känslan av att mitt forna jag hade tröttnat fort. Jag hade, förhoppningsvis, kunnat genomskåda den tunna, plastiga ytan och sett det innehållslösa eposet för vad det är. Men nu är jag inte ett barn, och jag kan inte göra annat än att skrämmas av Beast Quests menlöshet. Spelet hade dugit bättre som en fräck kommentar om fantasygenrens trötta stereotyper, eller som något slags konstprojekt om plattformsspelens syfte, eller som en ny tortyrform att testa på fångar i Guantanamo Bay.

Nu var är det dessvärre inte spelets poäng - så istället får jag försöka hitta mening där det inte finns någon. När slutet väl kommer på den knappt tio timmar långa sagan är det med ett vekt antiklimax. Inget förklaras, och inget blir egentligen löst. Världen förändras inte på något märkbart sätt. Det enda som ges är någon vag förmaning om att den onde trollkarlen kan komma tillbaka - och jag undrar stillsamt om det inte vore bättre ifall Beast Quest-världen fick gå under. På sätt och vis kanske jag borde ge detta ett högre betyg, för jag kan inte påstå att jag suttit oberörd genom upplevelsen. Som skräckinjagande mardrömsscenario är det på sätt och vis briljant. Men om det var en gripande fantasysaga om ont och gott som var målet, så har utvecklarna misslyckats, och det med råge.

03 Gamereactor Sverige
3 / 10
+
Lättillgängligt, kul humor
-
Horribelt ful grafik, sanslöst uselt ljud, sinnessjukt enformigt, ogenomtänkt spelmekanik, buggigt så in i bomben
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här