Svenska
Gamereactor
recensioner
God of War

God of War (+ PC-versionen)

Kratos är tillbaka. Lika arg som skäggig, med nya gudar att göra livet surt för och en son att ta hand om. Kim Orremark har spelat God of War...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
HQ

Jag har längtat efter mer God of War i vad som känns som en evighet nu. Jag har drömt om dagarna att jag och Kratos ska återses och lappa surmulen demonslusk på truten i en kavalkad av köttstycken, svett och blod. Den rödtatuerade, likbleke antihjälten är min gud (sorry) och jag har avnjutit vartenda spel i serien flera gånger vid det här laget. Jag har dock varit tämligen osugen på ett God of War 4 som skulle vara strukturellt likadant som de andra spelen och det verkar Sony och Santa Monica Studios ha varit mycket medvetna om. Fansen är helt enkelt mätta på grekisk gudaslakt. Årets God of War är allt vad serien aldrig har varit och samtidigt precis vad den alltid har handlat om. Det är en nystart som ändå känns otroligt bekant - på bästa tänkbara sätt.

Kratos befinner sig i Midgård, flertalet år efter det som hände i senaste spelet. Tillsammans med sonen Artreus ska de uppfylla frugan och modern Feys sista önskan; att få sin aska spridd från världens högsta bergstopp. God of War börjar inte med den djup berättarröst som basunerar ut att Kratos är mycket, mycket (mycket) arg och vill ta ut hämnd på allt och alla. Istället är det tyst. Lågmält. Kraftfullt. Kratos våndas över sitt förflutna på sitt sammanbitna och surmulna sätt (men iklädd mycket sexigt skägg), hugger ned en björk, säger "Come, boy" till sonen och sedan startar äventyret, bara sådär.

God of War
Kratos är tillbaka iklädd ett murrigt skägg och inte alls lika arg som han brukar vara
Detta är en annons:

Det är till en början en avskalad berättelse som målas upp, även om det historiskt alltid kretsat kring Kratos och hans personliga resa känns nya God of War mer intimt, fortfarande extremt personligt, men utan Kratos ofattbara ilska i bakgrunden och med Artreus i bilden är tonen givetvis ordentligt annorlunda. Sonen vet ingenting om sin fars historia i Sparta, vem han är eller vad han har gjort. Samtidigt fortsätter det förflutna att plåga Kratos om hur Artreus ska uppfostras. Det är klassiska teman som avhandlas, "Du ska inte bli den jag varit", "Vi är bättre än såhär" och så vidare. Det är en spänd relation från första bildruta och sättet som Kratos växer på under kommande timmar är ingenting annat än fantastisk, men vi kommer till far och son-relationen om den stund.

Precis i starten känns God of War läskigt nytt. Lite sådär obehagligt, som ett par nya ordentligt åtsittande chinos. Den likbleke bödeln har mer tyngd till sig och kameran har flyttats ned nästan klaustrofobiskt nära den grekiska gudens ryggtavla, och han har en yxa. De ikoniska svärden "Blades of Chaos" som såklart är en av de sakerna vi identifierar Kratos med är alltså borta. Det går hand i hand med att Kratos försöker begrava sitt förflutna men jag ska villigt erkänna att det känns märkligt att svinga yxa i olika typer av mytologiska monsters anleten. Åtminstone en stund, det tar dock inte särskilt långt tid innan jag avgudar den vassa påken och alla olika möjligheter som kommer med den.

God of War
Världen är omfattande med mörka grottor, vidsträckta bergstoppar och allt där i mellan

Med nedflyttad kamera kommer också nytt kontrollschema. God of War spelas lite som Dark Souls där det ofta handlar om att ducka, kontra och tajma sitt motstånd väl. Slåss gör du genom att antingen hamra på en lätt attack (R1) eller brassa på med en tyngre (R2) och genom att alternera mellan dem görs olika kombinationer och systemet känns mer sofistikerat än den gamla klassikern att ständigt kötta loss med fyrkant-fyrkant-trekant-kombinationen för garanterad succé. Nya God of War är ungefär vad Resident Evil 4 gjorde med den serien där på Gamecube, och precis som nu som då känns det lika briljant.

Detta är en annons:

Om du tror att striderna på något sätt kommer kännas o-karaktäristiska på grund av detta kan jag glatt meddela att du kan pusta ut. Visst, yxan känns annorlunda och det nya perspektivet gör att striderna känns nya, men - det är egentligen uppbyggt på samma sätt som det alltid har varit. Det går exempelvis fortfarande att slunga fiender i luften och utföra sinnessjukt våldsamma kombinationer på dem genom att "juggla" precis som det alltid har gjort och många kombinationer återvänder faktiskt i nya former.

Det som tar "Leviathan Axe", som den heter, till en oanade höjder är möjligheten att kasta den. Det går utmärkt att sikta på valfritt pannben, sula iväg och sedan se yxan borra sig in och frysa fienden på plats för att snabbt springa och örfila en annan. Det går även att kasta in yxan bakom ett gäng fiender och vänta till de radar upp sig och sen återkalla den för att träffa allihopa på vägen tillbaka och göra som en bakvänd strike. Just att snabbt kasta iväg den för att slänga sig fram med knytnävarna i högsta hugg och puckla på en gammal dammig med häxa med grava hygieniska problem är extremt tillfredsställande och något som fortfarande får mig att flina cirka 30 timmar senare.

God of War
Att säga att God of War är snyggt är en kriminell underdrift. God of War är vansinnigt läckert, både sett till design och teknik

Genom att byta mellan yxa och knytnäve kan fienderna besegras på olika sätt. Att bara hugga för kung och fosterland som om de vore vedsäsong kommer ta död på dem så småningom, men om du istället väljer att hänga yxan på ryggen (eller i annan närstående fiendes ryggslut) och pucklar på med knytnävar fyller du upp en "Stun"-mätare och när den är full kan fienden oftast avslutas på spektakulärt våldsamma vis. Klassiska Kratos-manér alltså. Nytt för serien är att fienderna är bestyckade med livmätare och "Power Level" vilket gör God of War till mer av ett rollspel än ett traditionellt actionspel. Att ge sig på en fiende med lila livmätare betyder att den är flertalet nivåer över Kratos och det blir en tuff strid att klara, speciellt på spelets redan tuffare motståndare.

Beroende på situation och fiende finns det fördelar och nackdelar att ta hänsyn till. Yxan kan också bestyckas med olika egenskaper som resulterar i specialattacker, vill du vara en fena på att kontrollera slagfältet och flera fiender samtidigt eller vill du ha attacker som gör massiv skada på ensamma mål? Du måste också ta hänsyn till olika element hos fienden som frost, eld och gift och vad respektive är svag mot. Att drämma på en fiende som är tolerant mot frost med yxan är ofta en dålig idé och då kommer knytnävarna till användning istället. Det finns en rejäl mängd möjligheter med systemet och det är en absolut fröjd att utforska och experimentera med det. Det är ett otroligt djupt system rotat i grunden här och vilken spelstil du vill ha beror helt och hållet på dig. Jag hade velat se lite fler fiendetyper än de vi får. Ett par till hade räckt, speciellt spelets minibossar repeteras för mycket. Däremot är de som finns välgjorda och tämligen unika.

Eftersom lillpojken Artreus är med hela tiden har även han en roll att fylla i striderna. Utrustad med pilbåge agerar han mer som support än att faktiskt dela ut ren skada. Han sköter sig själv för det mesta, skjuter pilar, håller fast fiender och skriker när någon är på väg att anfalla dig bakifrån, men har även egenskaper som du styr över. Det här lägger till det redan massiva djup som finns i striderna och ju längre in i spelet du kommer desto fler valmöjligheter låses upp. Mot slutet kan jag utföra gastkramande kombinationer där både Kratos och Artreus graciöst (och våldsamt) flyger omkring i luften och slaktar fiender i vad som närmast kan beskrivas som en blodig dödsdans. Hela min kropp skakar. Jag älskar varje sekund av det.

Strukturellt blir det såklart ganska annorlunda och på klassiska rollspelsvis kasseras det in erfarenhetspoäng efter striderna och dessa investeras i uppgraderade och/eller nya förmågor. Här kan du ytterliga­re skräddarsy din upplevelse genom att göra val som kompletterar din spelstil bäst. Även saker som vapen och kläder kan bytas ut, tillverkas och uppgraderas och det är ett måste för att kunna utmana spelets fiender som hela tiden stiger i nivå. Det finns olika typer av utrustning som alla har olika egenskaper och specifika fördelar. Vissa hjälper till med att konstant återhämta liv medan andra förstärker egenskaper som styrka. För att kunna bygga ny utrustning krävs det material som du får genom att plundra skattkistor runt om i spelvärlden och sedan besöker du någon av de mycket underhållande dvärgbrorsorna Brok eller Sindri så spikar de snabbt ihop det du vill ha.

En annan sak som också är mycket annorlunda från hur God of War brukar se ut strukturellt är spelvärlden som är en öppen sådan. Du får kort efter start tillgång till Midgård och där kan du fritt utforska olika delar genom att paddla kanot på den massiva sjön som omfamnas av Jörmungandr (jätteromen, son till Loke). Även om världen i sig är öppen är spelet dock fortfarande väldigt linjär, det är dock till spelets fördel då varje sidospår som finns känns viktigt och designat med ett syfte istället för bara som mer yta. Som du säkert känner till finns det enligt vår egen mytologi nio olika riken som alla existerar parallellt med varandra genom olika grenar livsträdet Yggradsil och vi får faktiskt besöka platser som Niflheim, Muspelheim och Helheim med flera. Jag ska inte avslöja för mycket, men räkna med att det finns massvis med återspelbart innehåll när du är klar med berättelsen.

Det är nordisk mytologi rakt igenom och även om jag inte skulle anse mig själv vara ett proffs på ämnet känns det som om Santa Monica har gjort sin hemläxa. Här finns ständiga referenser till stora och små berättelser du säkert har läst eller hört talas om vid något tillfälle i livet. En bit in i äventyret träffar Kratos och Atreus på den legendariska Mimir som hjälper till avsevärd att bredda spelvärlden med massor av spännande historier och sägner som han berättar för pojken under spelets lugnare delar. Det byggs en trovärdig värd där karaktärerna som huserar känns som riktiga varelser med riktiga agendor och att man faktiskt tagit hänsyn till "riktig" historia är såklart superskoj.

God of War
Den nya yxan är otroligt rolig att använda, trots att den känns läskig i början

Far och son-relationen var den som på förhand gjorde mig mest ängslig inför God of War. Systerstudion Naughy Dog har redan avhandlat ämnet på nästintill perfekta sätt med Joel och Ellie i The Last of Us och att behöva göra en liknande resa igen var ingenting jag var särskilt sugen på. Och visst, det finns många likheter hur relationen fungerar och utspelas men inte en enda gång känner jag att det inte kommer upp i samma klass om i The Last of Us eller att det på något annat sätt tar från själva upplevelsen. Det här är ett sätt att berätta om Kratos ur ett perspektiv vi aldrig har sett. Att faktiskt se honom som människa och inte bara en person som drivs av ett blint hämndbegär.

Att se ironin i hela situationen medan Kratos biter ihop när han försöker lära sin son att behärska sig är ingenting annat än fantastiskt och den ikoniska karaktären som förgyllt Playstation-konsoler i flera år känns för första gången allt annat än endimensionell. Resan de gör tillsammans, överraskningarna vi bjuds på längs vägen och karaktärerna vi träffar är det bästa jag har upplevt sedan just The Last of Us, när det gäller berättande, och det är ingen liten bedrift det. Det skadar inte heller är spelet är proppat med skön humor, Mimir och dvärgparet har stått för många underbara skrattattacker hos mig.

God of War
Kratos. Mycket arg eller bara missförstådd?

Grafiskt brukar God of War briljera och lyckligtvis är det inget undantag den här gången heller. Produktionsvärderna är superba och mängden detaljer som finns i spelets omgivningar är ofta häpnadsväckande. Lägg dessutom till att ljussättning, färgval och effektarbete är det bästa jag sett på konsol sedan Uncharted 4: A Thief's End. Det vore dock inte komplett utan maffig design att backa upp det med och givetvis innehåller spelet sin beskärda del av det också. Midgård känns ruggigt och kallt, Muspelheim otroligt ogästvänligt och Helheim känns som... ja, helvetet. Karaktärerna, framförallt Kratos, är så otroligt detaljerade att jag nästan storknar. När du kan se individuella skäggstrån i någons plyte svaja i vinden vet du att vi snackar detaljer av en helt annan standard än vad vi är vana vid.

Jag har spelat på en Playstation 4 Pro som tillåter två olika spellägen. Antingen högre upplösning (checkerboard 4K) eller bättre bilduppdatering i 1080p (i 60 bildrutor per sekund). Här kommer det kokas ner till personlig preferens, spelvärlden är otroligt vacker och krispig i högre upplösning men striderna kommer mer till sin rätta med bilduppdateringen. Det är svårt att välja en given vinnare men jag rekommenderar dig att testa på båda och bestämma vad som passar dig bäst. God of War är ett sådant spel du vill använda för att visa någon vad en Playstation 4 Pro faktiskt klarar av, och inte ens en inbiten PC-spelare kan motsäga sig den grafiska briljans som finns här.

God of War
Räkna med att glida omkring på kanoten, det är även här många av spelets konversationer tar plats

Även ljudet delar samma kvaliteter som grafiken. Snygga panoreringar blandas med riktigt detaljerade effekter och ett maffigt soundtrack. Det är något som är mycket tillfredsställande med att höra Kratos yxa frysa till is precis innan den kastas mot en inte ont anande fiende så att denne blir förstenad i krasande ljud. God of War innehåller många dialoger mellan karaktärerna, speciellt mellan Atreus och Mimir (Kratos är en ganska fåordig herre) och dessa är också av allra högsta tänkbara standard, både sett till rollprestation men också det tekniska arbetet med att avbryta och återuppta konversationer beroende på vad som händer i spelet.

Efter cirka 30 timmar med spelet drar jag slutsatsen att God of War inte bara är ett av generationens bästa spel, det bästa spelet i serien, eller ens ett av de bästa exklusiva Playstation 4-titlarna. God of War är ett mästerverk. Ett mästerverk som fortsätter att imponera på mig långt efter berättelsen är avslutad. En klassiker jag för altid kommer minnas och ytterligare ett bevis för att det går att andas in nytt fantastiskt liv i en gammal serie. Jag hade kunnat fortsätta prata om spelets alla nyanser och detaljer i en evighet men mycket av magin ska upplevas och därför slutar jag här, men gör dig själv en tjänst och spela God of War så snart du kan.

HQ

Omdöme: PC versionen
God of War är en av Playstations flaggskeppstitlar, därför var det lite förvånande att det skulle dyka upp på PC. Trots avsaknaden av alla de äldre titlarna släpps nu uppföljaren till det tredje äventyret. I rollen som Kratos, en krigsgud från antikens Grekland ska vi nu försöka guida han och hans son över de nordiska landskapen. Kratos lever ett förhållandevis normalt liv med sin familj fram tills hustrun dör. Hennes sista önskan var att Kratos och deras son skulle sprida askan över regionens högsta topp. Allt går inte som det ska och de nordiska gudarna blandar sig i deras angelägenheter. Vi får strida mot monster, drakar, troll och mycket annat under resans gång. Det finns mycket lite som inte sagts om detta äventyr, men det är lika bra nu som det var 2018. I grunden är det exakt samma spel med allt extrainnehåll bakat in i denna version. Santa Monica Studio gjorde helt rätt val att rama in detta i en semi-öppen värld. Berättelsen är i fokus utan att den öppna aspekten av spelet stör. Dialogen och detaljerna får Midgård och de andra världarna du får besöka att kännas levande.

God of War
Detaljerna är fantastiska att beskåda, speciellt hårstrån.

På PC finns också många alternativ att ställa in i inställningarna du hittar i menyn. Du kan spela med samma grafik som i originalet eller höja grafiken flera steg. Det ser väldigt bra ut och skillnader märks tydligt i det visuella. Det är inte riktigt samma hopp som säg mellan Gta V till Xbox 360 och PC, men det är märkbart. För det mesta flyter också spelet på bra och striderna är smidiga. Min upplevelse har inte kantats av buggar, däremot ett problem som liknar ett minnesläckage. Över tid börjar spelet hacka och det enda som fungerar är att starta om det. Detta återkom på två separata datorer och ändringar i inställningar förändrade inte situationen. Jag kan inte svara på exakt vad felet är även om jag spekulerar lite, men förhoppningsvis kommer det att åtgärdas. Recensionsexemplaret gavs ut veckor före släpp och grafikkortsutvecklarna har inte ännu släppt en uppdatering för denna titel. Utöver det är det flera saker utvecklarna jobbar på att lösa innan eller kort efter lansering. Ett exempel på det är att de är medvetna om att snabba byten av kontrollmetoder kan skapa problem. Jag vill betona att ovan nämnda problem är det enda som stört upplevelsen men är värda att nämna. Det finns också stöd för 4k och det är svårt att inte hylla det visuella. Denna värld är helt magisk och blåser liv sagor som jag läste som liten. God of War är vackert, estetiskt tilltalande och en fantastisk tolkning av den forntida nordiska gudavärlden.

God of War
Vyerna är magiska och karaktärerna kommenterar gärna platserna.

Jag var inte riktigt beredd på att höra Kratos säga "Boy" med sin tunga basröst. För ljudet är även det förvånansvärt bra. Det låter väldigt bra med hörlurar och anläggning. Menyer fungerar fantastiskt på PC och det är fullt spelbart med mus och tangentbord. Du kan även ställa om knappar om du vill ändra kontrollschemat. Det är inte fullt lika mycket som i andra portningar men betydligt mer än många andra exempel genom åren. Jag kan däremot rekommendera en handkontroll, det beror på att spelet är helt designat runt det i tredjeperson och det märks. Du kan exempelvis inte anpassa hastigheten du rör dig i med samma precision som med en handkontroll. Jag upplevde dock att mus och tangentbord som fullt rimliga att spela med.

God of War
Två pilbågar är bättre än en.

PC versionen bjuder på en fantastisk berättelse som berör lika mycket idag som när det släpptes. Det finns också ett spelstörande problem som liknar en minnesläcka. I övrigt är det en relativt problemfri titel som både låter och spelar fantastiskt än idag. Jag kan varmt rekommendera dig att spela detta med en reservation för prestandaproblemen jag nämnde. Oavsett om du spelat det tidigare eller är helt ny till serien imponerar det fortfarande. De visuella uppgraderingarna gör mycket för att blåsa lite nytt liv i det, samtidigt som de spelmässiga håller samma skyhöga kvalitet. God of War är ett fantastiskt tillskott till ett oväntat format och förhoppningsvis kommer uppföljaren att hitta hit. Lite få alternativ i menyerna och tekniska bekymmer gör att helhetsintrycket skadas något. I slutändan är det ändå ett fantastiskt spel som kunde fått en något mer kärleksfull portning.

God of War
Det visuella uppgraderingarna är noterbara på karaktärerna.
10 Gamereactor Sverige
10 / 10
+
Fantastiskt berättande, beroendeframkallande spelbarhet, belönande uppgraderingssystem, proppat med innehåll, läcker design, hissnande grafik, superbt ljud
-
Viss repetition i fienderna
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Mathias Holmberg
Jag trodde faktiskt att jag skulle sakna den gamla Kratos, ni vet den där oresonliga, smått psykopatiska skrikhalsen som varit med oss sedan Playstation 2-eran. Men! Tack vare grymt berättande och Christopher Judges röst har Old Man Kratos förvandlats till en av mina nya favorithjältar. Visst är han fortfarande arg, rosenrasande rent ut sagt, men han är också sorgsen, och oerhört aktsam mot den den nordiska vildmarken han slaktar sig genom i nya God of War. Ett tips är att inleda någon slags drinklek, där man tar en klunk varje gång spartanen väser ut sig ett lågmält "Boy!" istället för att tillkalla sin son med sitt riktiga namn.

Och pojken Atreus då? Visst kan han framstå som en riktig snorvalp ibland, men det är trots allt ett barn vi snackar om. Huvudsaken är att han aldrig påverkar själva spelbarheten negativt, och jag tycker snarare att han förgyller den. Hans attacker kompletterar Kratos väl, och han varnar för inkommande attacker från andra fiender ifall farsgubben glömmer tänka på omgivningen när han står och pulveriserar någon. Tillsammans bjussar far-och-son på det längsta, djupaste och bredaste God of War-äventyret någonsin. Det här är ett oerhört maffigt spel, som kommer tillfredsställa gamla så väl som nya spelare. Det tog inte mer än fem minuter för mig att fastna, när jag för första gången svingade min Leviathan-yxa rätt i nyllet på en frusen zombie, och sedan tillkallade yxan tillbaka till mig som om den vore någon slags magisk dödsbumerang. Och nej, det var något som jag aldrig tröttande på att göra genom spelets gång.

Här finns en del skavanker, såklart, som ett överflöd av osynliga väggar i en annars väldigt vacker och inbjudande spelvärld, och jag förstår verkligen inte varför Santa Monica Studio insisterar med att förlänga spelets story gång på gång genom att ständigt komma med hinder som blockerar Kratos väg för att tvinga honom till menlösa omvägar fyllda med repetitiva fiender. Men för varje stund som känns monoton och frustrerande finns en ännu grymmare sekvens, som är så välregisserad, storslagen och fantastisk att jag inte ens bryr mig om att plocka upp hakan från golvet efter en stund. Jag låter den ligga kvar där, hela vägen fram till slutet. 9/10

Relaterade texter

God of War (+ PC-versionen)Score

God of War (+ PC-versionen)

RECENSION. Skrivet av Kim Orremark

Kratos är tillbaka. Lika arg som skäggig, med nya gudar att göra livet surt för och en son att ta hand om. Kim Orremark har spelat God of War...



Loading next content