Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
recensioner
God of War

God of War

Kratos är tillbaka. Lika arg som skäggig, med nya gudar att göra livet surt för och en son att ta hand om. Kim Orremark har spelat God of War...


Facebook
TwitterReddit

Jag har längtat efter mer God of War i vad som känns som en evighet nu. Jag har drömt om dagarna att jag och Kratos ska återses och lappa surmulen demonslusk på truten i en kavalkad av köttstycken, svett och blod. Den rödtatuerade, likbleke antihjälten är min gud (sorry) och jag har avnjutit vartenda spel i serien flera gånger vid det här laget. Jag har dock varit tämligen osugen på ett God of War 4 som skulle vara strukturellt likadant som de andra spelen och det verkar Sony och Santa Monica Studios ha varit mycket medvetna om. Fansen är helt enkelt mätta på grekisk gudaslakt. Årets God of War är allt vad serien aldrig har varit och samtidigt precis vad den alltid har handlat om. Det är en nystart som ändå känns otroligt bekant - på bästa tänkbara sätt.

Kratos befinner sig i Midgård, flertalet år efter det som hände i senaste spelet. Tillsammans med sonen Artreus ska de uppfylla frugan och modern Feys sista önskan; att få sin aska spridd från världens högsta bergstopp. God of War börjar inte med den djup berättarröst som basunerar ut att Kratos är mycket, mycket (mycket) arg och vill ta ut hämnd på allt och alla. Istället är det tyst. Lågmält. Kraftfullt. Kratos våndas över sitt förflutna på sitt sammanbitna och surmulna sätt (men iklädd mycket sexigt skägg), hugger ned en björk, säger "Come, boy" till sonen och sedan startar äventyret, bara sådär.

God of War
Kratos är tillbaka iklädd ett murrigt skägg och inte alls lika arg som han brukar vara

Det är till en början en avskalad berättelse som målas upp, även om det historiskt alltid kretsat kring Kratos och hans personliga resa känns nya God of War mer intimt, fortfarande extremt personligt, men utan Kratos ofattbara ilska i bakgrunden och med Artreus i bilden är tonen givetvis ordentligt annorlunda. Sonen vet ingenting om sin fars historia i Sparta, vem han är eller vad han har gjort. Samtidigt fortsätter det förflutna att plåga Kratos om hur Artreus ska uppfostras. Det är klassiska teman som avhandlas, "Du ska inte bli den jag varit", "Vi är bättre än såhär" och så vidare. Det är en spänd relation från första bildruta och sättet som Kratos växer på under kommande timmar är ingenting annat än fantastisk, men vi kommer till far och son-relationen om den stund.

Precis i starten känns God of War läskigt nytt. Lite sådär obehagligt, som ett par nya ordentligt åtsittande chinos. Den likbleke bödeln har mer tyngd till sig och kameran har flyttats ned nästan klaustrofobiskt nära den grekiska gudens ryggtavla, och han har en yxa. De ikoniska svärden "Blades of Chaos" som såklart är en av de sakerna vi identifierar Kratos med är alltså borta. Det går hand i hand med att Kratos försöker begrava sitt förflutna men jag ska villigt erkänna att det känns märkligt att svinga yxa i olika typer av mytologiska monsters anleten. Åtminstone en stund, det tar dock inte särskilt långt tid innan jag avgudar den vassa påken och alla olika möjligheter som kommer med den.

God of War
Världen är omfattande med mörka grottor, vidsträckta bergstoppar och allt där i mellan

Med nedflyttad kamera kommer också nytt kontrollschema. God of War spelas lite som Dark Souls där det ofta handlar om att ducka, kontra och tajma sitt motstånd väl. Slåss gör du genom att antingen hamra på en lätt attack (R1) eller brassa på med en tyngre (R2) och genom att alternera mellan dem görs olika kombinationer och systemet känns mer sofistikerat än den gamla klassikern att ständigt kötta loss med fyrkant-fyrkant-trekant-kombinationen för garanterad succé. Nya God of War är ungefär vad Resident Evil 4 gjorde med den serien där på Gamecube, och precis som nu som då känns det lika briljant.

Om du tror att striderna på något sätt kommer kännas o-karaktäristiska på grund av detta kan jag glatt meddela att du kan pusta ut. Visst, yxan känns annorlunda och det nya perspektivet gör att striderna känns nya, men - det är egentligen uppbyggt på samma sätt som det alltid har varit. Det går exempelvis fortfarande att slunga fiender i luften och utföra sinnessjukt våldsamma kombinationer på dem genom att "juggla" precis som det alltid har gjort och många kombinationer återvänder faktiskt i nya former.

Det som tar "Leviathan Axe", som den heter, till en oanade höjder är möjligheten att kasta den. Det går utmärkt att sikta på valfritt pannben, sula iväg och sedan se yxan borra sig in och frysa fienden på plats för att snabbt springa och örfila en annan. Det går även att kasta in yxan bakom ett gäng fiender och vänta till de radar upp sig och sen återkalla den för att träffa allihopa på vägen tillbaka och göra som en bakvänd strike. Just att snabbt kasta iväg den för att slänga sig fram med knytnävarna i högsta hugg och puckla på en gammal dammig med häxa med grava hygieniska problem är extremt tillfredsställande och något som fortfarande får mig att flina cirka 30 timmar senare.

God of War
Att säga att God of War är snyggt är en kriminell underdrift. God of War är vansinnigt läckert, både sett till design och teknik

Genom att byta mellan yxa och knytnäve kan fienderna besegras på olika sätt. Att bara hugga för kung och fosterland som om de vore vedsäsong kommer ta död på dem så småningom, men om du istället väljer att hänga yxan på ryggen (eller i annan närstående fiendes ryggslut) och pucklar på med knytnävar fyller du upp en "Stun"-mätare och när den är full kan fienden oftast avslutas på spektakulärt våldsamma vis. Klassiska Kratos-manér alltså. Nytt för serien är att fienderna är bestyckade med livmätare och "Power Level" vilket gör God of War till mer av ett rollspel än ett traditionellt actionspel. Att ge sig på en fiende med lila livmätare betyder att den är flertalet nivåer över Kratos och det blir en tuff strid att klara, speciellt på spelets redan tuffare motståndare.

Beroende på situation och fiende finns det fördelar och nackdelar att ta hänsyn till. Yxan kan också bestyckas med olika egenskaper som resulterar i specialattacker, vill du vara en fena på att kontrollera slagfältet och flera fiender samtidigt eller vill du ha attacker som gör massiv skada på ensamma mål? Du måste också ta hänsyn till olika element hos fienden som frost, eld och gift och vad respektive är svag mot. Att drämma på en fiende som är tolerant mot frost med yxan är ofta en dålig idé och då kommer knytnävarna till användning istället. Det finns en rejäl mängd möjligheter med systemet och det är en absolut fröjd att utforska och experimentera med det. Det är ett otroligt djupt system rotat i grunden här och vilken spelstil du vill ha beror helt och hållet på dig. Jag hade velat se lite fler fiendetyper än de vi får. Ett par till hade räckt, speciellt spelets minibossar repeteras för mycket. Däremot är de som finns välgjorda och tämligen unika.

Eftersom lillpojken Artreus är med hela tiden har även han en roll att fylla i striderna. Utrustad med pilbåge agerar han mer som support än att faktiskt dela ut ren skada. Han sköter sig själv för det mesta, skjuter pilar, håller fast fiender och skriker när någon är på väg att anfalla dig bakifrån, men har även egenskaper som du styr över. Det här lägger till det redan massiva djup som finns i striderna och ju längre in i spelet du kommer desto fler valmöjligheter låses upp. Mot slutet kan jag utföra gastkramande kombinationer där både Kratos och Artreus graciöst (och våldsamt) flyger omkring i luften och slaktar fiender i vad som närmast kan beskrivas som en blodig dödsdans. Hela min kropp skakar. Jag älskar varje sekund av det.

God of War
God of War
God of War