Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor Sverige
recensioner
Total War Saga: Thrones of Britannia

Total War Saga: Thrones of Britannia

Creative Assembley är tillbaka. Denna gång med deras spinoff-serie på Total War, Total War Saga: Thrones of Britania. Och denna gång är tanken att vi som spelare ska ta över hela England. One ruler to rule them all!

Jag är lite av en historienörd. Är sedan länge en trogen läsare av Världens Historia och jag har en förkärlek till allt som är gammalt och som kan berätta en historia. Medan mindre svunna tider ligger mig varmast om hjärtat så har jag heller inget emot lite mer antika berättelser. Dock ska det erkännas att jag inte har någon större koll på vad England höll på med förr om åren (annat än Henry nummer VIII, myshuset Towern, den viktorianska eran och att de var ytterst svåra för Mr. Adolf att få tag på). Således har jag inte en blekaste vad som pågick så tidigt som 878 efter Kristus.

Det är nämligen då som den här historien i Creative Assemblys senaste påhitt, Total War Saga: Thrones of Britannia, tilldrar sig. England ligger i ruiner efter åratal av strider, alla (Wales, Skottland, Irland och England själva) vill visa sig på styva linan, alla vill åt tronen... Men bara en kommer kunna regera. Ni vet, same old, same old. Nu blir det alltså upp till mig som spelare att bringa ordning. Och detta genom att, som ett av länderna, sluta fred med de andra fraktionerna. Antingen genom att, med våld, få dem att skriva under fredsavtalet (efter att jag slaktat halva byn), eller bara köra över dem direkt. Sistnämnda är något som jag fort fick smak för, ondskefullt hemsk och djupt erotisk som jag är. Detta efter att jag, i spelets inledande skede, blivit ombedd att rensa ut lite busar för att stärka den interna tilliten.

Total War Saga: Thrones of Britannia
Skulle du välja det automatiska läget så blir aldrig en strid intressantare än såhär...

Något som jag ofta drabbas av i strategispel är storhetsvansinne. Inte för att det är något fel med att vela ta över världen (vilket ofta är lite av meningen), men så fort jag lärt mig hur man rekryterar nya soldater och forskar fram nya tekniker, så tenderar jag till att kasta mig halsöverhuvud på offensiven. Något som även här är ganska lätt då rekryteringsprocessen ser lite annorlunda ut jämfört med tidigare spel. Armén byggs upp genom att rekrytera ur en rekryteringspool (som jag ser lite som ett bemanningsföretag).

Denna fylls upp med tiden och då rätt slumpmässigt. Jag fick därför möjlighet att antingen rekrytera elittrupper då tillfälle fanns och mindre skickliga knektar, då det tillfället fanns. Detta ledde till en varierad styrka som jag sedan kunde disponera rätt flitigt. Vart kan jag placera mitt toppskikt? Och vart kan jag släppa lös Monthy Pythons Svarta Riddares mindre begåvade halvbröder, som tycker det är bättre att springa ifrån fienden snarare än mot dem? En välkommen lösning då man inte kan hamstra en viss typ av enhet och därmed direkt bli övermäktigare än övermäktigast.

Total War Saga: Thrones of Britannia
Men om då å andra sidan väljer att manuellt kommendera dina trupper, så får du hela upplevelsen.

När vi ändå pratar strider diggar jag verkligen att man först valt möjligheten att kunna sätta hela striden på autopilot. Detta, förutom att hela striden tar märkbart mindre tid i anspråk, passar bra när du kommit en bit i spelet. Inför varje strid får du odds för hur troligt det är att du står levande (eller ligger död) då krutröken lagt sig. Det är utifrån dessa som du kan låta spelet beräkna och sedan strida åt dig. Har du högre odds (som kommer med en större styrka) är chanserna goda. Mindre odds (mindre styrka)... Yeah... Väljer du däremot att, på klassiskt manér, hantera striden, får du en timme på dig att placera ut, beordra och vänta på motståndarens val. Det är här som det nya rektryteringssystemet kan komma väl till pass.

En annan sak som också är nytt (eller utbytt) i och med det här, är trupptaket. Istället för ett maxantal trupper har du nu en viss mängd mat som måste produceras för att hålla samtliga i spel samtidigt. Realistiskt, ja. Men efter att ha kommit en bit in i spelet så kände jag att all mat som producerades, sällan satte mig på pottkanten över huruvida jag skulle offra lite för några ytterligare soldater. Nästa aspekt som låter bra i teorin, men som inte visade sig vara något problem en bit in - var lojalitet. Då du kan skapa allianser (och svurna fiender) med områdena omkring dig, har man så smidigt lagt in ett lojalitetssystem. Detta appliceras även på medborgarna i dina byar. Tanken är att det ska gå upp och ned beroende på hur du bemöter folk (exempelvis kan du avrätta samtliga som gett sig efter en, av dig vunnen, match, i utbyte mot att fienderna av din fiende gillar dig lite mer). Det kan också påverka viktig handel områden emellan.

Total War Saga: Thrones of Britannia
Nä, nu du! Nu ska du få dig en omgång för att du kom oinbjuden!

Mitt problem här, åtminstone som jag upplevde det, är att det i slutändan inte påverkar så mycket som man kanske önskat. Ju kraftfullare du är desto större är chansen att någon ettrig undersåte försöker sig på en stadskupp, hm? Ju mer jag spelade, desto mer cementerad kändes lojalitetsmätaren. Inte för att jag klagar på att mitt folk litar på mig och är lojala, men jag kände aldrig att den var något att oroa sig för. Överlag känns det som man rätt lätt hamnar i skrattretande överläge.

Total War Saga: Thrones of Britannia
Kartans storlek är densamma som i Total War: Atilla.
Total War Saga: Thrones of Britannia
Total War Saga: Thrones of Britannia