Total War Saga: Thrones of Britannia

Jag är lite av en historienörd. Är sedan länge en trogen läsare av Världens Historia och jag har en förkärlek till allt som är gammalt och som kan berätta en historia. Medan mindre svunna tider ligger mig varmast om hjärtat så har jag heller inget emot lite mer antika berättelser. Dock ska det erkännas att jag inte har någon större koll på vad England höll på med förr om åren (annat än Henry nummer VIII, myshuset Towern, den viktorianska eran och att de var ytterst svåra för Mr. Adolf att få tag på). Således har jag inte en blekaste vad som pågick så tidigt som 878 efter Kristus.

Det är nämligen då som den här historien i Creative Assemblys senaste påhitt, Total War Saga: Thrones of Britannia, tilldrar sig. England ligger i ruiner efter åratal av strider, alla (Wales, Skottland, Irland och England själva) vill visa sig på styva linan, alla vill åt tronen... Men bara en kommer kunna regera. Ni vet, same old, same old. Nu blir det alltså upp till mig som spelare att bringa ordning. Och detta genom att, som ett av länderna, sluta fred med de andra fraktionerna. Antingen genom att, med våld, få dem att skriva under fredsavtalet (efter att jag slaktat halva byn), eller bara köra över dem direkt. Sistnämnda är något som jag fort fick smak för, ondskefullt hemsk och djupt erotisk som jag är. Detta efter att jag, i spelets inledande skede, blivit ombedd att rensa ut lite busar för att stärka den interna tilliten.

Något som jag ofta drabbas av i strategispel är storhetsvansinne. Inte för att det är något fel med att vela ta över världen (vilket ofta är lite av meningen), men så fort jag lärt mig hur man rekryterar nya soldater och forskar fram nya tekniker, så tenderar jag till att kasta mig halsöverhuvud på offensiven. Något som även här är ganska lätt då rekryteringsprocessen ser lite annorlunda ut jämfört med tidigare spel. Armén byggs upp genom att rekrytera ur en rekryteringspool (som jag ser lite som ett bemanningsföretag).

Denna fylls upp med tiden och då rätt slumpmässigt. Jag fick därför möjlighet att antingen rekrytera elittrupper då tillfälle fanns och mindre skickliga knektar, då det tillfället fanns. Detta ledde till en varierad styrka som jag sedan kunde disponera rätt flitigt. Vart kan jag placera mitt toppskikt? Och vart kan jag släppa lös Monthy Pythons Svarta Riddares mindre begåvade halvbröder, som tycker det är bättre att springa ifrån fienden snarare än mot dem? En välkommen lösning då man inte kan hamstra en viss typ av enhet och därmed direkt bli övermäktigare än övermäktigast.

När vi ändå pratar strider diggar jag verkligen att man först valt möjligheten att kunna sätta hela striden på autopilot. Detta, förutom att hela striden tar märkbart mindre tid i anspråk, passar bra när du kommit en bit i spelet. Inför varje strid får du odds för hur troligt det är att du står levande (eller ligger död) då krutröken lagt sig. Det är utifrån dessa som du kan låta spelet beräkna och sedan strida åt dig. Har du högre odds (som kommer med en större styrka) är chanserna goda. Mindre odds (mindre styrka)... Yeah... Väljer du däremot att, på klassiskt manér, hantera striden, får du en timme på dig att placera ut, beordra och vänta på motståndarens val. Det är här som det nya rektryteringssystemet kan komma väl till pass.

En annan sak som också är nytt (eller utbytt) i och med det här, är trupptaket. Istället för ett maxantal trupper har du nu en viss mängd mat som måste produceras för att hålla samtliga i spel samtidigt. Realistiskt, ja. Men efter att ha kommit en bit in i spelet så kände jag att all mat som producerades, sällan satte mig på pottkanten över huruvida jag skulle offra lite för några ytterligare soldater. Nästa aspekt som låter bra i teorin, men som inte visade sig vara något problem en bit in - var lojalitet. Då du kan skapa allianser (och svurna fiender) med områdena omkring dig, har man så smidigt lagt in ett lojalitetssystem. Detta appliceras även på medborgarna i dina byar. Tanken är att det ska gå upp och ned beroende på hur du bemöter folk (exempelvis kan du avrätta samtliga som gett sig efter en, av dig vunnen, match, i utbyte mot att fienderna av din fiende gillar dig lite mer). Det kan också påverka viktig handel områden emellan.

Mitt problem här, åtminstone som jag upplevde det, är att det i slutändan inte påverkar så mycket som man kanske önskat. Ju kraftfullare du är desto större är chansen att någon ettrig undersåte försöker sig på en stadskupp, hm? Ju mer jag spelade, desto mer cementerad kändes lojalitetsmätaren. Inte för att jag klagar på att mitt folk litar på mig och är lojala, men jag kände aldrig att den var något att oroa sig för. Överlag känns det som man rätt lätt hamnar i skrattretande överläge.

Missförstå mig rätt - i början fick jag smaka kallt stål till och från och mina förluster märktes. Men då det finns ett väl tilltaget antal bosättningar att ta sig an, kommer du ha tid att bygga upp och öva inför större slag. Dessa är snyggt utplacerade runt om i världen och ingen del av landet är ovärt ett besök. Spelplanens faktiska storlek är också minst sagt imponerande. Imponerande som i att hela det engelska högkvarteret Storbritannien nu fläker ut sig på samma yta som hela Europa fick trängas på i Total War: Attila. Bland byar, städer och murar ligger härligt sagolik grönska, öppna fält och karga berg. Runt dess öar flyter även en del vatten och då jag önskade att just de marina slagen funkade lite bättre, finns även här möjlighet att sluta samarbete... Eller ta över handelsrutten med våld.

Ska man granska spelet genom ett par tekniska glasögon, så finns det inte mycket negativt att säga om det. Navigering runt kartan kräver inte mycket och så gör även inte striderna. Nu är min PC bestyckad med mer än vad som krävs, så det kanske har sina randiga rutiga. Likväl är det ett kvitto på bra optimerat spel. Klagomålet skulle vara när man avslutat sin tur och spelet, snabbt som attan, bläddrar igenom de olika fraktionerna i skärmens övre kant. Då sjunker hastigheten till 8 bilder per sekund. Men det inverkar inte på upplevelsen, jag bara känner för att kommentera det.

Som alltid gäller det att ha lite intresse för strategispel för att du ska uppskatta Total War Saga: Thrones of Britannia. Medan det går att ta sig in i det som novis, kommer det nog ge veteraner inom såväl serien som genren den riktiga gobiten. Dessa kommer kanske tyvärr också uppmärksamma spelets bitvisa obalans ännu mer. Lojaliteten är en snygg touch. Men som jag sa, så tappar den lite av sin mening då den i senare skeden verkar ha handbromsat sig fast i det gröna fältet. Det i kombination med att kampanjen, trots mycket att göra, inte är lika lång som jag önskat. Ett sätt att kringgå det på är dock att spela mer eller mindre offensivt i nästa omgång. Kanske prova att snacka med de andra köttsäckarna istället för att klyva dem?

Det valet får du göra. Men detta bör du vara högst medveten om; Total War Saga: Thrones of Britannia är ett lyckat sidospår som jag misstänker kommer tilltala intresserade noviser som inbitna, strategiska generaler. Spelet har lite dippar här och var, men erbjuder samtidigt erbjuder en trevlig upplevelse på slagfälten.