Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
recensioner
Detroit: Become Human

Detroit: Become Human

På grund av Detroit: Become Humans moralmördande dilemman och intensiva handling har André Wigert blivit rejält tunnhårig.


Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

För att ha en purfärsk bild av hur Quantic Dreams tidigare storlir var att leka med brände jag igenom både Beyond: Two Souls och deckarthrillern Heavy Rain häromveckan, och under inledningen av det sistnämnda så frågade en förbipasserande polare om det var något nytt The Sims som jag spelade. Jag var på god väg att idiotförklara personen, men sedan slog det mig att det inte var en speciellt dum fråga. Ethan vandrar omkring i hans arkitektritade borgarstuga, klär på sig, dukar bordet, leker med barnen, medan jag sitter på andra sidan skärmen och försöker göra rätt spakryckningar. Det står sig som en av de tråkigaste inledningarna jag någonsin har stött på i ett spel. Visst, jag förstår syftet med att visa upp Ethans idylliska vardagsliv innan regnet började falla, men något mer rafflande än att leta finporslin och kyssa frugan på truten kunde väl David Cage ändå ha krafsat ihop?

Telltale-liren, Until Dawn, Quantic Dream-titlarna - jag gillar dem ändå starkt då en vass berättelse och robusta karaktärer är i fokus. De betydelselösa sidoaktiviteterna har dock alltid dragit ned speltempot till den grad att jag aldrig har fått för mig att lira om ett helt äventyr i jakt på andra händelseförlopp. Quantic har i år moderniserat genren. De har tagit ett rejält kliv i rätt riktning enligt mig då jag helt frivilligt spelar om kapitel för kapitel just nu. Detroit: Become Human är rentav berusande till den graden att det borde vara olagligt att manövrera stora dieseldrivna maskiner efter en spelsession. Det bör dock nämnas att om du tycker Heavy Rain och Beyond är för självspelande och kanske ett gränsfall till vad som får klassas som ett spel egentligen - då är Detroit: Become Human ingenting för dig.

Detroit: Become Human
Precis som tidigare Quantic-lir är det för spelupplelvens skull bäst att inte veta så mycket om storyn. Undertecknad har försökt att vara så noggrann som möjligt med att inte avslöja något mer än det som redan har framkommit i de tre karaktärstrailers som finns ute.

Jag inleder i rollen som Connor. En android-snut som fått uppdraget att bura in busiga robotar som mer eller mindre gått bärsärkagång, starkt avvikande från de regler som är inkodade i deras mjukvara. Innan jag ger mig på den första brottslingen behöver jag dock samla ihop lite uppgifter om situationen och därför finkammar jag hela lägenheten där kalabaliken ska ha börjat. Desto fler bevis jag hittar, desto större är chansen att uppdraget går i hamn. Och jag vill verkligen att alltsammans ska sluta lika lyckligt som i en barnbok. Jag ser nämligen skräcken i flickans ögon medan hon berövad från sina föräldrar står med blöta kinder vid kanten av en skyskrapa. Androiden hotar att knuffa ned henne när som helst. Ansiktsanimationerna, och bara uttrycken som Quantic har lyckats sleva ihop är inget annat än makalösa.

Connor är utrustad med förmågan att återskapa ett troligt händelseförlopp utefter de bevis han hittar och när det gäller att konfrontera de situationer som han ställs inför är bakgrund, orsak och motiv nyckeln till framgång. Utan de nödvändiga ledtrådarna berövas jag som spelare på olika dialogval när jag väl ska ut i hetluften och rädda världen från otäcka ruskprickar. Vad är bäst för situationen? Vilka konsekvenser kommer ditt agerande att få? Vem vill du vara? Bara själva speltiteln och all marknadsföring kring Detroit är tydliga med den existentiella frågeställning som ständigt närvarar, och det gör den på ett fantastiskt sätt medan en berättelse av oanat stor skala spelas upp framför mig, samtidigt som den ändå håller sig intim och karaktärsdriven.

Detroit: Become Human
Gissningsvis tog det tio till tolv timmar att bränna igenom Quantics konsekvenstunga berättelse som kretsar kring polispojken Connor, hembiträdet Cara, och den personliga assistenten Marcus.

En bit ifrån storstadsmullret, i ett ruffigt villaområde knegar Cara som hembiträde för en oftast dretfull förortsfarsa. Hans dagsberusning toppad av en gottepåse med droger får humöret att svänga kraftigt - något han väljer att ta ut på sin dotter med knutna nävar. Du har med största säkerhet sett sekvensen när den visades upp på Paris Games Week förra året, och jag kan säga att den är desto mer intensiv att uppleva när jag är i kontroll över situationen. Eller ja...åtminstone ansvarig för den. Jag stressar nämligen upp mig något ofantligt och får inte fram i mitt huvud om det är viktigast att mosa in hela ansiktet på gubbjäveln eller bara fly därifrån. För vad blir konsekvenserna för Cara? Hon som precis revolutionerat sitt medvetande med riktiga känslor. Hur ser framtiden ut om farsans liv står på hennes samvete och vilka oförutsedda händelser kan ta vid i stridens hetta om jag skulle försöka döda honom?

Frågorna, samvetskvalen, rädslan för vilket hål Quantic Dreams ska dränka mig i fullständigt haglar, samtidigt som jag i retrospektiv ser hur jag själv i det verkliga livet hade valt att agera i hjärtskärande situationer. Det är högst teoretiskt förstås, men någonstans en insikt om hur jag ställer mig till moraliska dilemman, och framförallt vad jag hade gjort under rejäl stress. För många gånger får jag inte någon längre betänketid på mig för att grubbla och väga det ena alternativet mot det andra. Istället dyker svarsalternativen upp med en smäll, hand i hand med en rasande tidmätare. Där sitter jag sedan som en förnedrad analfabet och ser hur mitt val skapar hjärtskärande konsekvenser för karaktärer jag genuint bryr mig om. Jag dödade dem. Om det bara gick att spola tillbaka tiden hade jag kunnat ställa allt till rätta igen...

Detroit: Become Human
Connor är en ruggigt tekniskt avancerad android som byggts exklusivt för detektivjobbet av storföretaget Cyberlife. Genom äventyret stöter han på ett helt gäng med brottsplatser, bland annat Detroits mest exklusiva snuskklubb.

Det har florerat en massa nyheter bland spelmedier om att det går att ångra sina val i Detroit: Become Human. Jag har alltid tolkat det som att mitt i vilken scen som helst så går det att vrida tillbaka klockan, lika sömlöst och enkelt som i Prince of Persia. Så fungerar det inte riktigt. Valen du gör får du stå för, åtminstone för stunden. Från själva huvudmenyn däremot kan du välja en "checkpoint" att starta ifrån på ett visst kapitel och därefter ändra dina beslut. Det är alltså ett liknande system som i Beyond: Two Souls, bara det att Detroit: Become Human har utrustats med fler startpunkter och ett helt briljant händelseträd som visualiserar när berättelsen kan bryta av i olika riktningar.

Just händelseträdet är enligt mig och såvitt jag vet ett stort steg framåt för den interaktiva film-spelgenren. I slutet av varje kapitel målas mina val upp på ett vråltjusigt sätt tillsammans med dolda ikoner som visar hur mycket jag har missat och hur många olika vägar som fanns möjliga. Jag har lekt en del med funktionen och tagit olika beslut i kritiska situationer, men inte tillräckligt för att skapa en heltäckande bedömning om hur mycket ett stråk skiljer sig från ett annat i det långa loppet. Det viktiga för mig är dock inte de oändliga möjligheterna, utan snarare hur viktiga besluten känns och att konsekvenserna är rimliga utefter mina val. Jag har aldrig fått känslan av att någon billig illusion ligger omkring mig. Jag sitter oftast på helspänn, fullständigt livrädd för hur mitt agerande kommer ställa till det för framtiden.

Detroit: Become Human
I slutet av varje kapitel presenteras dina val i ett välsvarvat händelseträd. Återspelningsvärdet har med detta ökat ganska kraftigt då vi ser exakt vart berättelsen kan stanna tvärt, eller fortsätta, långt förbi där kapitlet hade tagit slut för vår del.
Detroit: Become Human
Detroit: Become Human
Detroit: Become Human
Detroit: Become Human