Sega Mega Drive Classics

Att Super Nintendo var en helt makalös konsol råder det ingen som helst tveksamhet över och klassikerna står som spön i backen. Men för mig var det ändå Mega Drive som lockade mest. Jag var nybliven tonåring och den generellt kaxigare attityden, de mer vuxna spelen och Segas lite vänligare hållning gentemot oss europeiska spelare vann mig över.

Därför var det ingen som helst tvekan för mig vem på redaktionen som skulle recensera Sega Mega Drive Classics, nämligen jag själv. Jag har egentligen aldrig pensionerat min konsol utan alltid haft den lättillgänglig när suget efter Sonic the Hedgehog, Streets of Rage, Phantasy Star IV eller Wonder Boy in Monster World faller på, och jag har även en bärbar Mega Drive som fått snudd på otäckt mycket speltid.

En samling som den här är egentligen alltid svår att recensera eftersom så mycket handlar om utbudet av titlar. Saknas flera klassiker känns det omedelbums inkomplett, men är de flesta stora spel med så är ju frågan därefter hur väl de håller. Dels för mig som var med när det begav sig och dels för de som inte var det. Därför har jag försökt spela så mycket som möjligt med folk som inte har någon större Mega Drive-erfarenhet för att få höra vad de tycker.

Lyckligtvis är det ett ofrånkomligt faktum att få - om ens någon - generation har åldrats bättre än 16 bits-eran. Titlarna tillhörde spjutspetsen när det kommer till tvådimensionella pixelspel (ja, jag äger en Neo-Geo!) och det är magiskt vackert med dessa superdetaljerade, rörliga mosaiker än idag. Och när man får drygt 50 sådana spel för mindre pengar än ett normalt fullpris, börjar det kännas som att det kan vara läge att slanta upp.

Sägas ska att detta i princip är en nyare version av 2009 års Sega Mega Drive Ultimate Collection, men med ett tiotal extra spel och bättre presentation. Det första som möter dig i spelet är menyerna som är skapade för att efterlikna ett pojkrum på 90-talet. Personen som bor där har sina spel tjusigt instoppade i en hylla (där du tar spelen ur hyllan när du vill spela) och är till synes Sega-fan eftersom där hänger posters på väggarna, en Sonic-matta ligger på golvet och en Mega Drive är placerad under TV:n.

Det är tämligen tidstypiskt med detaljer som telefoner med krullad sladd, högtalare med träpaneler och givetvis en tjock-TV (med inbyggd VHS!). Det första jag ger mig på när jag startar Sega Mega Drive Classics blir Shinobi III: Return of the Ninja Master som jag tycker är en förbisedd pärla när formatets bästa spel diskuteras. Det står sig väldigt väl än idag med cool ninjaaction, tjusig grafik och underbar musik. Det nya funktionen som låter mig spola tillbaka för att försöka på nytt, känns väldigt trivsam, även för mig som är van retrospelare eftersom jag är uppvuxen med dessa ofta oförlåtande titlar.

När jag spelar i synnerhet pixelspel designade för äldre, enkla handkontroller med sladd och absolut ingen lagg alls, tycker jag ofta att det märks att det inte fungerar riktigt lika bra som det en gång gjorde. Här är det enkelt att säga att det beror på att mina gamla gubbfingrar inte är tonåriga och ilsnabba längre, och medan det är fullkomligt korrekt, vill jag ändå poängtera att jag är van retrospelare som har allas mina gamla konsoler framme nu och då för att spela lite. Det är skillnad och så även här, där jag även märker att emuleringarna heller inte riktigt är så perfekta som de borde vara med mikroskopiska hack och liknande. Jag tycker även det är ett onödigt struligt system för att spela online i de titlar som medger detta, vilket tyder på att Sega inte gett det någon större kärlek.

Som vanligt med dessa spel erbjuds grafikfilter för dig som absolut inte står ut med pixlar. Det är möjligt att det är elitisten i mig som talar, men jag tycker verkligen inte att detta tillför något alls och de flesta spel ser för grisiga ut om man börjar peta i inställningarna. Det finns även ett filter som imiterar CRT-TV, men även om det är kul att testa så fungerar det inte riktigt. Den varma, lite suddiga tekniken som fick ögonen att vattnas förr i världen låter sig inte imiteras så lätt.

Med över 50 titlar finns det spel här för praktiskt taget alla smaker. Det tråkiga är att det fortfarande snarare är en Sega-samling snarare än en Mega Drive-dito eftersom det bara är med spel Sega själva gett ut. Det betyder att otaliga klassiker saknas, och även sådana som Sega själva gett ut men där licenser krånglar till det. Det hade exempelvis varit trevligt med något av Segas Disney-spel eller Moonwalker, men de finns inte med. Jag förmodar även att några kommer sörja det faktum att Ecco the Dolphin inte finns med, men själv är jag likgiltig eftersom det aldrig kändes direkt underhållande utan mer som ett påfrestande grafikdemo med världens raraste huvudperson i form av Ecco själv.

Här är hela listan över medföljande spel på Sega Mega Drive Classics, så kan du kolla om dina favoriter finns med:

• Alex Kidd in the Enchanted Castle


• Alien Soldier


• Alien Storm


• Altered Beast


• Beyond Oasis


• Bio-Hazard Battle


• Bonanza Bros.


• Columns


• Columns III: Revenge of Columns


• Comix Zone


• Crack Down


• Decap Attack


• Dr. Robotnik's Mean Bean Machine


• Dynamite Headdy


• ESWAT: City Under Siege


• Fatal Labyrinth


• Flicky


• Gain Ground


• Galaxy Force II


• Golden Axe


• Golden Axe II


• Golden Axe III


• Gunstar Heroes


• Kid Chameleon


• Landstalker


• Light Crusader


• Phantasy Star II


• Phantasy Star III: Generations of Doom


• Phantasy Star IV: The End of the Millenium


• Ristar


• Shadow Dancer: The Secret of Shinobi


• Shining Force


• Shining Force II


• Shining in the Darkness


• Shinobi III: Return of the Ninja Master


• Sonic 3D Blast


• Sonic Spinball


• Sonic the Hedgehog


• Sonic the Hedgehog 2


• Space Harrier II


• Streets of Rage


• Streets of Rage 2


• Streets of Rage 3


• Super Thunder Blade


• Sword of Vermilion


• The Revenge of Shinobi


• ToeJam & Earl in Panic on Funkotron


• ToeJam& Earl


• Vectorman


• VectorMan 2


• Virtua Fighter 2


• Wonder Boy III: Monster Lair


• Wonder Boy in Monster World

Utan tvekan hade jag uppskattat en bättre emulering och fler spel. Det här med licenser kan vara stökigt, det fattar jag, men det skulle behöva lösas då så mycket spel håller på att försvinna ur historien annat än via olaglig emulering. Sega Mega Drive Classics är dock en grym samling spel som kommer räcka länge med ett par roliga funktioner som möjligheten att spola tiden fram och tillbaka.

Med lite mer kärlek lagd på presentation och funktion hade jag glatt petat upp betyget en (eller till och mer två!) pinnar, men nu är det mest en samling i mängden. Sedan borde ha sneglat lite på Rare Replay, Street Fighter 30th Anniversary Collection eller Mega Man Legacy Collection för att se hur man på ett bra sätt kan göra äldre spel mer aptitliga igen. Nu är det köpvärt för spelare som inte orkar dra fram sina gamla konsoler eller för de som vill ha en digital historielektion, men vetskapen om hur mycket bättre det hade kunnat vara gör att jag nöjer mig med en sjua i betyg.