Aces of the Luftwaffe: Squadron

Det är sannerligen inte ofta jag kan skriva att jag spelat ett vertikalt shoot 'em up som faktiskt gjort intryck på mig. Det hände när jag spelade Ikaruga, men det var till Dreamcast runt milleniumskiftet och sedan dess kan jag inte komma på så många fler. Nu försöker jag absolut inte säga att Aces of the Luftwaffe: Squadron är ett mästerverk och genredefinierande spel som just Treasures mästerverk - men underhållande och fräscht är det.

Att jag alls reagerade på spelet var av den enkla anledningen att det handlar om andra världskriget. Jag är en sucker för allt som rör historia och just de stora krigen är jag extra intresserad av. Sagt och gjort, jag kollade med utvecklarna om jag kunde få recensera och de bistod gärna med assistans.

Vid en första anblick har spelet verkligen inte mycket som får det att sticka ut. Visst är det tjusigt, men har samtidigt lite av det där "Flash-spelsutseendet" som jag inte är helt såld på. Och att flyga nerifrån och uppåt under andra världskriget gjorde jag första gången i 1942 någon gång runt mitten av 80-talet. Det som istället får det att sticka ut från mängden och fånga mitt intresse är ambitionerna aatt göra något nytt med ett så banalt koncept.

Här finns till exempel ett riktigt level-träd där de totalt fyra tillgängliga piloterna får välja vilka egenskaper de tycker sig behöva. Och dessa fyra piloter kan för övrigt styras av totalt fyra spelare som därmed får samarbeta sig igenom äventyrets 25 banor. Till detta kommer en story med en för genren halvt oöverträffad mängd dialog och försök att tillföra de olika piloterna lite personlighet. Lite stereotypt måhända, men hellre det än bara fyra tysta flygplan.

Utöver detta finns en serietidningsdoftande story om hur nassesvinen attackerar USA som faktiskt underhåller på riktigt. Dessutom har alla banor delmål som kastar om hur titlar i den här genren ska spelas. Du kan till exempel under brinnande strid behöva rädda andra piloter genom att stå still länge på en viss fläck, hålla dig utanför sökarljus på stealth-premisser eller förfölja en fiende. Att alls ha detta alternativa mål gör att jag tvingar spela Aces of the Luftwaffe: Squadron på ett annat sätt än jag annars hade gjort och därmed får man väl slå fast att utvecklarna lyckats göra något annat av spelet.

I övrigt är själva grundmekaniken som du kan vänta dig med drivor av flygplan och andra fordon som flyger fram och dumpar sin last av ett halvt oändligt antal skott och missiler över dig. Eftersom du faktiskt tål lite stryk här känns det inte alls som att någon "bullet hell"-varning behöver utfärdas och svårighetsgraden är fullständigt rimlig, samt går att skruva upp för den som känner att livskvaliteten faktiskt lyfts ett par snäpp av masochism.

Väljer du att spela själv följer de andra tre piloterna med som ett slags skyddsänglar runt dig och assisterar. Det är fortfarande du som sätter ut deras level-nivåer, men för min egen del tycker jag det är överlägset bäst att satsa på huvudpersonen om du ämnar spela själv. Möjligen att mekanikern kan vara vettig att skämma bort med lite erfarenhetspoäng så hon aktivt fixar ditt skepp medan du flyger.

Alla piloterna har för övrigt en svaghet. Huvudpersonen drar exempelvis med risig kista medan någon annan är höjdrädd och en annan dras med narkolepsi och somnar titt som tätt. Det här är inte bara en kul grej utan något som faktiskt spelar roll för spelet. När en pilot sussar bakom spakarna får ni andra se till att denne klarar sig oskadd och om den höjdrädde lämnar truppen är ni helt plötsligt bara tre som slåss mot fienden.

Till det här finns såklart sedan otaliga uppgraderingar av vapnen tills du själv fyller skärmen med skott och en megaton-bomb som spränger allt du ser. Dessutom finns såklart en massa riktigt feta bossar som bara tigger om att matas med hett bly från dig och dina piloter. Spelkontrollen är hela tiden bra, och det är hyggligt tydligt vad som händer så det hela tider går att hålla sig utanför kulregnet. Sistnämnda är något jag ofta upplever kan vara svårt i denna genre ibland, och något som oftast fungerade bättre under pixeleran.

I slutändan stannar betyget på en sjua, en stark sådan. HandyGames är definitivt något på spåret med detta och det är ett roligt shoot 'em up jag absolut kan rekommendera till fans av genren. Tyvärr är storyn och piloterna lite för klischéaktiga och röstskådespeleriet inte så bra som det hade behövt vara, för att jag skulle vilja säga att detta är ett spel alla behöver. Nu är det en kul actionbagatell för upp till fyra personer som tillsammans får peppra nassar och det är ju faktiskt inte det sämsta.