Transformers: Fall of Cybertron

Cybertron sjunger på sista versen. Eoner av inbördeskrig mellan Autobots och Decepticons har ärrat planeten oåterkalleligt och platsen kan inte längre producera det livsuppehållande ämnet Energon. De ädla Autobots sista hopp är att fly med rymdskeppet Ark för att hitta ett nytt hem bortom stjärnorna. Decepticons har dock andra planer och även i all förtvivlan rasar kriget mer våldsamt än någonsin.

Transformers: Fall of Cybertron tar sin början exakt där High Moon Studios tidigare, hyllade, War for Cybertron avslutades. Efter det spelet har Transformers-titlar varit ett sorgligt kapitel i licensspelhistoriken, så när den här uppföljaren tillkännagavs föddes hopp om ett ordentligt Transformers-spel. Och gnistan av hopp var inte missvisande. Fall of Cybertron kan mycket väl vara det bästa som serien har någonsin producerat.

Varje match börjar med att välja en karaktärsklass. Scientist flyger runt och helar folk, Infiltrator använder stealth-teknik för att döda, Destroyer är den mest balanserade klassen och Titan är tanken som... skjuter saker ... ofta.

High Moon Studios ljög inte när man sa att detta spel skulle vara varierat. I vart och ett av de tretton kapitlen får vi spela som en ny Transformer, som alla har sina unika förmågor. Man blir i princip aldrig uttråkad. Optimus Prime kan till exempel ringa in artilleri, den pluttigare Cliffjumper förlitar sig på stealth-färdigheter och Dinobot Grimlock fightas i närstrid med svärd och sköld. Oavsett vem du spelar som känns det tungt, bra och exakt att kontrollera de enorma robotarna.

På minussidan är enspelarkampanjen inte direkt lång och spelet kan lätt klaras av på sju till åtta timmar. Det finns tillräckligt med utmaning, men många plötsliga dödsfall och bottenlösa hål orsakar viss irritation. Och spelare kommer snart att lära sig (den hårda vägen) att inte låta fiender med hagelgevär komma närmare än en kilometer från ens karaktär. Som en liten trevlig överraskning har spelaren en automatiskt återhämtande sköld, men här finns också en gammal god hälsomätare som du fyller på med Energon.

Besegrade fiender innebär mer Energon, spelets valuta. Detta kan sedan användas i Teletraan 1-butiker för vapenuppgraderingar, engångs-powerups och permanenta förbättringar. För vapeninköp behöver du först hitta ritningar på slagfältet.

Att styra de stora robotarna görs med en passande tung känsla, men den är också tillräckligt precis. Att förvandla sig till fordon är ofta en god idé eftersom denna form ger lite mer hållbarhet och eldkraft till hektiska situationer. Att styra fordonen kräver å andra sidan en viss anpassning. Speciellt fyrhjulingar uppför sig inte på något sätt realistiskt, nästan svävande, och de kan inte ens röra sig i sidled.

Transformers: Fall of Cybertron har fem flerspelarlägen som balanserar den korta singleplayerdelen. Den här gången finns det ingen co-op i kampanjen, men i stället kan vi ge oss på det läge som kallas Escalation, som liknar - du gissade det - Gears of Wars Horde-läge. Den tävlingsinriktade multiplayern består av fyra typiska spellägen, men den tveklöst största nya funktionen är möjligheten att välja en av fyra karaktärsklasser och bygga robotar utifrån din egen smak, från en uppsjö av kroppsdelar. Tyvärr måste alla delar låsas upp genom att spela mulitplayer, så du kan inte kan starta direkt med din dröm-bot.

Du hittar massor av dina favoritkaraktärer på båda sidor. Du kan också vänta dig några trevliga överraskningar och i slutet kommer du att växla mellan botar på ett sätt du aldrig har sett.

Multiplayer är kul, men inte lika polerat som kampanjen. High Moon har uppenbarligen tagit lärdom av flera framgångsrika titlar och i Fall of Cybertron kan du hitta många av de nuvarande inslagen hos moderna onlinespel - i allt i från nivåer till perks och upplåsbara belöningar. Allt är skenbart precis som det ska vara, men genomförandet luktar ändå som att det inte fanns tid och pengar för att göra allt perfekt.

Visuellt är Transformers: Fall of Cybertron riktigt tjusigt, och den aningen mörkare och allvarligare tonen passar perfekt. Soundtracket är helt enastående och försäkrar att min puls pumpas upp till ohälsosamma nivåer. Ett extra plus ska skänkas till de dynamiska omgivningarna. Även om banorna inte direkt är förstörbara är det så mycket som faller samman och exploderar på skärmen, att illusionen om en krigshärjad maskinplanet fungerar perfekt.

Det Horde-liknande Escalation kan spelas av upp till fyra personer, som ska överleva 15 rundor av intensiva strider. Det finns också Capture the Flag, samt dödsmatcher i lag och för solospelaren.

Transformers: Fall of Cybertron är sammanfattningsvis vad fansen har längtat efter. Det toppar förra spelet på alla sätt och har en stil som får min inre tioåring att hoppa högt av glädje. Spelet är inte helt fläckfritt, och de som inte är intresserade av onlinespel kan bli irriterade av den korta kampanjen. Multiplayer å andra sidan försöker för hårt med att emulera andra framgångar, och gör kanske inte allt för mycket unikt. Missförstå mig inte, du kan definitivt ha väldigt roligt i Escalation och i andra spellägen. Så vad väntar du på? Transform and roll out!