Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia / Polski
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
recensioner
Destiny 2

Destiny 2: Forsaken

Destiny 2 tuffar in på sitt andra år. Kim har spelat nästan 90 timmar Forsaken på en vecka och är lyrisk...


Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Det har varit ett tumult-artat år för Destiny 2. Grundspelet var bra, polerat till ytan och proppat med typiskt superb Bungie-design. Ett par månader efter lanseringen blev det däremot uppenbart att speldjupet saknades, det som fångade mig och många andra i första spelet var utbytt mot ytligare system, och en mer strömlinjeformad totalupplevelse. Lägg därtill att den första expansionen (Curse of Osiris) var ett hopkok av medelmåttighet och att det här någonstans uppdagades att Bungie hade fuskat med erfarenhetspoängen i spelet för att kränga saker för mikrotransaktioner så var katastrofen ett faktum. Bungie gjorde helstopp och deklarerade att det var dags att lyssna på fansen på riktigt och när den andra expansionen (Warmind) släpptes kändes det faktiskt som de var på rätt väg. Precis på året efter grundspelet Destiny 2 släpptes kommer nu alltså Forsaken.

Alla älskar vi en ordentlig comeback. När ett spel släpps med ett svalt mottagande och sen jobbar sig upp till storhet. Det händer då och då, Rainbow Six: Siege är ett sådant exempel och första Destiny är ett annat. Vi är nog många som ställer oss frågande till hur det kunde hända igen för Bungie, hur man kan ha så fel i vad som gjorde att miljontals spelare plöjde tusentals timmar i en helt ny spelserie, Jag förstår helt och hållet att man kanske inte är beredd att ge studion chansen igen, att skeppet Destiny har fått alla möjligheter i världen att respektera sina spelare gång på gång. Men, är du fortfarande kvar kan du åtminstone glädja dig åt att Forsaken är riktigt, riktigt bra.

Jag har spelat Forsaken en vecka nu, uppskattningsvis runt 85 timmar totalt inför den här recensionen. Betyget nedan reflekterar den upplevelsen, från första uppdraget fram till end game. Jag har definitivt inte sett allt (raiden släpps senare den här veckan) och det dyker konstant upp nya hemligheter runt om i spelvärlden men jag känner mig tillräckligt säker på upplevelsen i sin helhet och dyker det upp mer innehåll kommer det med största sannolikhet inte påverka betyget i en negativ bemärkelse oavsett.

Destiny 2

Vid det här laget vet nog de allra flesta ungefär vad Forsaken handlar om. Mångas favoritkaraktär Cayde-6 dör i inledningen, mördad av den flyktige Uldren Sov, och det som spelas upp efter är som hämtat från valfri westernrulle med en surmulen Clint Eastwood (han är dock inte med i Forsaken). Det är inte mer än så utan det är en slätstruken berättelse uppbyggd på tämligen enkla sätt och även om det låter aningen småtråkigt är det faktiskt inte alls så illa. Vanligtvis står solsystemets framtid under hot från allehanda rymdgudar och mycket arga utomjordiska raser och oddsen är skyhöga. Forsaken är personligt, närmare hjärtat och som till följd av det blir investeringen mångt mer belönade. Bungie lyckas med att skapa en berättelse med tydligt definierade parametrar, motiv och karaktärer som fungerar oavsett om du har spelat Destiny sen 2014 eller precis valt att börja.

Slutmålet är såklart att ta ut hämnden på Uldren efter att han har iscensatt en massflykt från Prison of Elders, stället där universums avskum sitter inlåsta. För att få tag på Uldren behöver du först ta kål på hans följeslagare, Barons, och det är det här som är själva grundstommen i kampanjen. De är åtta av dem totalt och direkt efter inledningen är det fritt fram att jaga rätt på dem genom uppdrag på kartan, i den ordning du helst känner för. Strukturellt fungerar det betydligt bättre än den mer linjära kampanjen från grundspelet Destiny 2 och även om uppdragen följer en kurva som kräver att du har nått vissa nivåer känns det betydligt öppnare.

Det bästa med det här är dock att vi får åtta uppdrag som är otroligt varierade, speciellt om vi jämför med hur ett vanligt uppdrag i Destiny brukar se ut. Baronerna har alla sina egna personligheter som gör att varje strid känns unik. The Trickster tycker exempelvis att det är hutlöst skoj att placera ut små fällor i form av de engrammen som vanligtvis innehåller loot och när Robin i vårat fireteam högskriker "KOLLA ETT EXOTISKT ENGRAM" för att sekunden senare inse att han blev lurad går det inte hålla sig från att spruta tranbärssaft genom alla kroppsöppningar - samtidigt. Tillsammans med baronerna kommer även en ny fiendetyp kallad "Scorn", de är ännu en nyversion av Fallen egentligen men lyckas ändå skilja sig tillräckligt från sin förlaga för att faktiskt kännas nya.

De ursnygga mellansekvenserna är enastående och hjälper till att bygga både karaktärer samt spelvärld. De har verkligen lyckats fånga små element direkt från spelbarheten och helt duckat för den där separationen mellan spel och renderade sekvenser som annars brukar kunna vara vanlig. Att se Cayde-6 dubbelhoppa och aktivera sina superkrafter får vilken Destiny-spelare som helst att motbjudande visa framtänderna i helt okontrollerad eufori. Det känns äntligen som att Bungie börjar hitta en väg till hur de kan strukturera sina kampanjer, sitt berättande och samtidigt bibehålla den där känslan av en öppen samt aktiv spelvärld och jag hoppas verkligen att de fortsätter att utveckla sitt innehåll i just den här riktningen.

Destiny 2

Kampanjen, och efterföljande end game, utspelar sig på primärt på två nya destinationer. The Tangled Shore (äldre spelare minns säkerligen The Reef) och Awoken-rasens hemvist The Dreaming City. Själva berättelsen och jakten på baronerna sker till största del på The Tangled Shore och det är ett stort ställe byggd av bråte och asteroider med knarrande kättingar, hemliga grottor och karga platåer. Det osar western även här och med den murriga lila himlen är det som enastående att insupa och utforska. Här finns även återkommande och nya karaktärer som The Spider och Petra Venj. När kampanjen börjar närma sig sitt slut är det dags att banka på portarna till The Dreaming City och första gången mina enorma fotsulor tog plats där svimmade jag. Efter en snabb återhämtning (Jonas gjorde nästan mun-mot-mun på mig) kunde jag snabbt konstatera att det här är det häftigaste och mest undersköna landskap Bungie har skapat. Någonsin.

Namnet säger det mesta, det är en drömsk plats som direkt hämtad från Sagan om Ringen - fast med rymdmagi och utomjordingar istället för blekfeta hobbits och guldringar. Att bara gå omkring och inse bredden och alla lager av hemligheter som finns här är en helt egen upplevelse i sig, jag kommer dock inte spoila någonting - The Dreaming City ska upplevas. Räkna med undanstoppade hemligheter, utmanade aktiviteter och suspekta kattdjur. Jag hade önskat att kampanjen var något längre, visst, en del ska tydligen rinna över till raiden men ett par uppdrag till hade inte skadad i en expansion av den här storleken. Utöver själva kampanjen finns det ett par nya strikes (uppdrag för tre personer) och här finns den absolut bästa Bungie har skapat: Warden of Nothing. Här snackar vi komplett briljans i hur de respekterar äldre spelare, retar oss med nostalgi och designar ett äventyr som känns engagerande från första till sista skott. "Det här är så jäkla coolt!" upprepades ständigt i vår röstchatt under de 20 minuter vi spelade och jag kan inte göra annat än att applådera vildsint.

Destiny 2