Mario & Luigi: Superstar Saga

Det är inte första gången Mario beger sig ut på äventyr på klassiskt rollspelsmanér. Däremot är det första gången har sin bror med sig när han gör det. Just den funktionen visar sig snart vara det hela spelet Mario & Luigi: Superstar Saga bygger på.

Mario avbryts i duschen av en svamp, misstänkt lik Toad, som kommer och gormar att det hänt prinsessan något. Som den gentleman Mario trots allt är lägger han på en rem och kommer störtande till undsättning. Inne i slottet väntar prinsessan Peach och ingen mindre än självaste Bowser. Prinsessan har blivit av med sin röst och det kommer bara bomber ur hennes mun när hon pratar.

Stackars Bowser som kommit för att kidnappa henne har ju givetvis ingen nytta av henne i detta skick, plus att det ju dessutom skulle vara en katastrof för hans slott med alla bomber som väller ur munnen på henne. Mario och Bowser bestämmer sig snabbt för att bilda en allians och åka efter den som stulit Peach röst. Som av en ren händelse råkar Luigi (som av Bowser enbart tilltalas som "den gröne med mustaschen" också följa med räddningspatrullen.

Spelet är rakt igenom fyllt med oväntat sofistikerad humor, ordlekar och liknande. För första gången anspelar Nintendo lite på nakenhet och sex i ett spel innehållandes Mario. När Toad avbryter Mario i duschen rusar han rakt in dit för att snabbt tvärvända och springa ut igen. Prinsen i landet Beanbean är en figur som bara skriker ut gay och minsann också försetts med ett sådant tema som spelas när han dyker upp. Klart underhållande liksom spelets övriga humor. Litet minus dock för de namn som dyker upp i spelet. Det är ofta väl mycket dadda hink & spade över dem.

Spelet är uppbyggt som en blandning av ett traditionellt rollspel med plattformsinslag. Det fungerar väl och spelet känns verkligen Mario. Som jag nämnde ovan ger kombinationen av Mario och Luigi en rad nya möjligheter och svårigheter. Man styr en av bröderna och den andra följer med som svans. De är båda olika och man måste hela tiden ta hänsyn vad den ena kan så man använder rätt figur, samt samarbeta för att komma förbi hinder man annars inte skulle kunna forcera.

När Mario lämnat svampriket bakom sig visar det sig snart att hans storhet spritt sig. Det efterfrågas autografer och tappas hakor varthän han än beger sig. När fiender dyker upp visas en enkel meny upp där man under turbaserade strider tar kol på en eller flera motståndare åt gången. Det hela är otroligt enkelt och avskalat, för att undvika attacker gäller det att hoppa med den figur som bli attackerad.

Just det med enkelheten är spelets stora svaghet. Efter fem timmars spelande hade jag inte dött med mina figurer en enda gång och knappt behövt använt ett enda livgivande föremål, vilket gjorde att jag bar på tillräckligt mycket saker för att kunna ta alla smällar med flit under resten av spelet och ändå klara det hur lätt som helst. Nu känns det som det är lite för barnsligt och riktar sig till yngre spelare än det kanske borde. Svårighetsgrader hade varit önskvärt och gjort spelet mer engagerande.

För att ta sig fram i spelet får man hela tiden nya förmågor och föremål som kan hjälpa Mario med lillebror att korsa stora avgrunder eller förstöra blockerande föremål. Det hela utvecklas i ett fullt lagom tempo. Tyvärr är spelet ofta för självgående och man kan liksom inte göra fel eller komma på avvägar. Av och till bryts spelandet av med lite minispel. De måste spelas igenom, men vissa går att spela vidare på för att få speciella föremål och liknande. Dessa minispel är verkligen smart gjorda och nästan det jag tycker är roligast med spelet.

Spelets tekniska aspekter är otroligt enkla, vilket dock givetvis inte är detsamma som dåliga. Grafiken visar en tydlig Mario och Luigi, de båda har också en rad olika animationer för att uttrycka hur de reagerar och tänker. Dessa är riktigt välgjorda och gör att man småler hela tiden medan man spelar. Musiken är av godkänd kvalitet. Stort plus i kanten för det faktumet att flera klassiska Mariolåtar återanvänts och nu finns på platser där de hör hemma. Temat från grottbanorna i det första Super Mario Bros spelas till exempel i just grottor.

Överhuvudtaget är spelet lite av en Mariokavalkad. Riktigt många kända figurer visar sig under resans gång liksom musik, ljud och klassiska händelser dyker upp med jämna mellanrum. Vi ser bakterier från Dr. Mario på universitetet i Woohoo, en affisch med Kirby finns på stadens teater och Professor E. Gadd från Luigi's Mansion samt mycket mer som Nintendorävar kan le igenkännande åt.

Vore det inte för den väl låga svårighetsgraden skulle det vara ett riktigt toppspel. Mario & Luigi: Superstar Saga lär inte tillfredställa de som har förkärlek för Squares ofta dystopiska rollspelhistorier som varar i minst 50 timmar. Men de som söker ett alldeles lagom äventyr på runt 15 timmar med en lättsam stämning och stora mängder Nintendotrivia lär få lilla julafton om de skaffar spelet.