Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
recensioner
Transference

Transference

Efter en lång paus har vi åter igen grävt fram vårt VR-headset för att kika närmare på Elijah Woods skräckspel...


Facebook
TwitterReddit

När Frodo (läs: Elijah Wood) ställde sig på E3-scenen under Ubisofts presskonferens i somras var det svårt att inte bli nyfiken på vad han skulle berätta. Wood är själv en spelare sedan en lång tid tillbaka och har länge känt ett intresse för att ge sig in i spelvärlden. Att en så begåvad skådespelare hade startat upp en spelstudio lät ju oerhört lovande och innan han lämnade scenen för att presentera Transference varnade han oss för att spelet skulle lämna oss skräckslagna långt efter dess slut. Frågan är hur väl det faktiskt stämmer.

Föreställ dig Tron utan alla färger... Föreställ dig mörkret som du nu befinner dig i där endast du och en lägenhetsbyggnad finns. Transference öppnas på ett mycket mystiskt sätt och likt Dear Esther, The Vanishing of Ethan Carter eller Apex Construct vet du ytterst lite när du startar upp spelet. Successivt får du veta var du befinner dig och vad lägenhetskomplexet ruvar på för hemligheter. Presentationen är ytterst välgjord och kuslig samtidigt som en enorm lust att genast vilja trotsa de allra mörkaste vrårna för att finna svar på mina frågor infinner sig. Jag är en riktig fegis när det kommer till skräckspel och tar ofta god tid på mig innan jag vågar lämna det trygga ljuset för att stiga in i skräckens mörker, men här fylls jag snabbt med en lust att utforska.

Transference
Skådespelarna gör ett riktigt bra jobb i de filmer du kan hitta lite varstans.

De som är väl bekanta med walking-simulatorer lär snabbt känna igen konceptet som Spectrevision skapat. Några fiender finns inte och du har således inget behov av att försöka försvara dig, men förhoppningsvis har du ett gott sinne för pussel. Transference är inte särskilt svårt men dess pussel är många och består oftast av att hitta ett föremål och eventuellt förändra realiteten för att sätta det på plats. Verkligheten är en väsentlig del av både spelupplägg och berättelse och du kommer tvingas att vrida på den flera gånger för att avancera i berättelsen. Ibland känns det som att studion känt sig unika genom att implementera detta men i själva verket känns det inte särskilt nytänkande överhuvudtaget. Redan i The Legend of Zelda: Ocarina of Time kunde vi resa mellan två tidsperioder för att ändra på saker och med tanke på att Transference utspelar sig på en mycket liten yta blir det varken svårt eller tidskrävande.

Spelets berättelse är drygt en timma lång, men beroende på hur noga du läser lappar och tar del av video- och ljudfiler är det möjligt att dubblera tidslängden. Eftersom det är ett väldigt kort spel är det också väldigt svårt att prata om berättelsen utan att avslöja några detaljer. Hur som helst så har du du kanske vid det här laget förstått att det inte utspelar i en verklig värld utan i en korrumperad simulation. Raymond, spelets huvudkaraktär, blev besatt av tanken att skapa en värld att fortsätta leva i och på så vis uppnå odödlighet. Detta gick ut över hela hans familj och den lyckliga visionen han hade från början visar sig bli en ren mardröm. Hur detta kunde ske och vad som sker därefter är det vi måste ta reda på.

Transference har huvudsakligen marknadsförts som ett VR-spel, men går också alldeles utmärkt att spela på en vanlig TV (eller PC) med en handkontroll i handen. För att uppnå maximal skräckkänsla spelade jag hela äventyret med ett VR-headset på kraniet och det fungerar (hör och häpna) relativt bra. Visst, den låga upplösningen på PSVR förblir ett konstant problem oavsett spel men kan man bortse från det kommer denna titel med riktigt bra stämning för alla VR-fantaster. Jag saknar dock ett flertal kontrollinställningar och hade gärna önskat att det var möjligt att spela med move-kontroller för förbättrad upplevelse. Istället tvingas spelaren lira med en handkontroll och man plockar på så vis upp föremål genom att titta på det följt av ett knapptryck. Detta istället för att räcka ut handen och trycka på en knapp för att sedan hålla i föremålet som i andra VR-spel. Jag saknar även möjligheten att kunna förflytta mig ett par meter i taget istället för att röra mig framåt med analogspaken (något flera lätt blir illamående av). På så vis är det tur att spelet inte är särskilt långt och illamåendet blir därför aldrig ett problem. Spectrevision har verkligen suddat ut skillnaderna mellan att spela spelet på en vanlig bildskärm och i VR och i slutändan är det endast bilden som skiljer dem åt.

Transference
Silhuetter långt bort i korridorerna blir vanliga skrämselmoment under spelets två timmar.

Som tidigare nämnt kan jag beskrivas som en riktig fegis inom skräckgenren. Jag har förvisso spelat det mesta värt min tid, men det har också varit relativt tidskrävande. När Petter hojtade till mig att jag skulle koppla in VR-headsetet och släcka ned lyset för VR-skräck (samtidigt som smulor från mandelkubb flög ut ur hans fullproppade munnen) grät jag lite och i samma stund tror jag även att någon droppe urin letade sig ur min kropp. Jag visste redan då att chefen njöt av denna stund men personligen bävade jag för de närmsta timmarna som förmodligen skulle tvinga mig byta underkläder både en och två gånger. Med det sagt är Transference kusligt och bjussar på ett fåtal gubben i lådan-moment som nästan fick mig att falla ihop när jag stod där på vardagsgolvet med svettiga händer om handkontrollen. Som helhet är det dock inte i närheten av de otäckaste spelen som finns att lira och de som vill skrämmas rejält i VR kommer antagligen ha en bättre upplevelse med Resident Evil 7: Biohazard eller Here They Lie. Atmosfären är hur som helst välgjord och fick mig att flera gånger vrida på huvudet för att bland annat försäkra mig om att morrandet jag nyss hörde inte kom från en faktisk hund bakom ryggen på mig.

Jag skulle knappast beskriva Transference som ett riktigt snyggt spel. Inte alls. Texturerna känns ofta geggiga och flimrandet av föremål som fastnat i limbo känns rent estetiskt inte särskilt tilltalande. Istället ser de buggiga ut (vilket förvisso är ambitionen) men jag anser att man borde valt en annan riktning än den nuvarande. Istället ser det väldigt billigt och nästan trasigt ut. Jag vill dock inte avskräcka dig från att kika närmare på spelet och avstår därför från att kalla det fult, men räkna med en grafik som likaväl hade kunnat tillhöra ett spel från tidigare konsolgeneration. Vad spelet saknar i visuella avseenden väger ljudet däremot upp. Märkliga ljud kan ständigt höras och samtliga röstskådespelare framför trovärdiga dialoger där de ofta levererar dem med en känsla av hopplöshet som är i favör till spelets atmosfär. Som tidigare nämnt är den verkligen suverän och trots att bristerna är flera kommer Spectrevision en lång väg tack vare omgivningen.

För att återvända till det första stycket där Wood talade om hur spelet sent kommer sluta spöka mig kan jag omedelbart dementera detta. Jag sitter och skriver denna recension bara timmar efter att jag sett eftertexterna rulla och spelet har redan runnit av mig. Spelet saknar nämligen den unika touch som utvecklarna ämnar att leverera och jag kan inte göra annat än att känna att jag sett det här förut. Trots bra skådespelare dras jag inte heller med i berättelsen och den lust att upptäcka svaret bakom mysteriet avtog ungefär halvvägs in i spelet då det redan där stod klart vad som hade skett.

Transference
En del goda saker kan sägas om Transference, men att det snyggt är inte en av dem.

Jag hade stora förväntningar på vad Elijah Wood och hans nystartade spelstudio hade för planer och trots mina dåliga erfarenheter med VR var jag redo att bortse från dem. Visst, skräcken var på förhand total men jag såg ändå fram emot att börja lira och stundtals är Transference ett riktigt bra spel. I slutändan känns det däremot inte särskilt speciellt alls utan snarare mediokert. Som VR-upplevelse är det dock inte dåligt men som spel finns det en hel del att se över innan jag kan rekommendera dig att köpa det för fullpris. Men, gillar du sci-fi och walking-simulatorer (eller helt enkelt bara längtar efter mer VR) råder jag dig att inte missa spelet när det sjunkit i pris.

05 Gamereactor Sverige
5 / 10
+
Atmosfäriskt, bra skådespelare, duglig VR-upplevelse, snygg presentation
-
Grafiskt daterat, förutsägbar berättelse, tappar mystiken snabbt, enkla pussel
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här