Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia / Polski
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
recensioner
Fist of the North Star: Lost Paradise

Fist of the North Star: Lost Paradise

Enorma deltamuskler och krogslagsmål brukar räcka långt inom action-genren, därför var vi förstås nyfikna på Segas nya Fist of the North Star-titel som äntligen har släppts i västvärlden.


Facebook
TwitterReddit

När jag var liten hatade jag att bli omkringkörd i morsans gamle Volkswagen. Det var självklart jättehärligt att få skjuts, men det fanns ett problem med skrotbilen vilket var att själva radio-funktionen var trasig i stereon och till råga på det så hade en Best of Van Morrison-skiva fastnat i CD-läsaren. År efter år, ständigt plågad av Brown Eyed Girl och And it Stoned Me gör förstås att jag inte klarar av karlskrället längre. Jag rentav drömmer om att bada badkar med ett dussin brödrostar så fort Van the Man ylar ur sig "tjalalala"som en John Silver-rökande Per Gessle.

Så, den självklara frågan här blir förstås vad tusan Brown Eyed Girl har att göra med Fist of the North Star: Lost Paradise; en än så länge ganska omtyckt titel som jämförs friskt med Yakuza-serien? Jo, för precis som Van Morrison-skivan är Fist of the North Star oerhört upprepande, frustrerande och långtråkigt och för att sätta punkt på jämförelsen lyckades jag endast samla ihop fyra stycken låtar att lyssna på under spelets alla bilturer. Då är till och med Best of Morrison att föredra.

Fist of the North Star: Lost Paradise
Efter att ha pucklat på en fiende ett par gånger går det att bränna av Kenshiros ökända Hokuto Shinken-teknik. Andelen skada som du lyckas åstadkomma beror på hur väl du tajmar in Quick Time-knapptryckningarna.

Världen är idag torrsprucken, karg och jävlig tack vare ett kärnvapenkrig som sprängt väck nästan allt vatten på hela jorden, men på vissa få platser finns det fortfarande spartanska samhällen som klarat livhanken genom alla hemskheter som har pågått. Jag tar rollen som Kenshiro, en redig karl som blivit utvald till att bära vidare kunskaperna om den ökända kampsportstekniken Hokuto Shinken. Kenshiros flickvän Yuria har blivit kidnappad och enligt ryktet finns hon någonstans i staden Eden. Protagonisten räds absolut ingenting, varken långa promenader, fängelsetid eller råbarkade MC-gäng, så jag sätter fart mot Eden med målet att få lägga mina onaturligt stora jättebiceps om Yuria ännu en gång.

Det är inte bara Kenshiros armar som är enorma. Nästan allting på Kenshiro är helt jättelikt. Om han stod för det manliga kroppsidealet som alla pojkar strävade efter hade det inte funnits nog med hormoner och sprutor på hela Karolinska för att förse mig en tillräcklig dos. Alltsammans är dock inte så där Iron Man-korrekt sett till proportionerna, för Kenshiros minimala huvud ser ut som ett litet blåbär bredvid de enorma deltamusklerna och hans sköldstora axelvaddar. Kroppsformen är absolut inte något negativt, inte alls, utan snarare något humoristiskt och det hela passar perfekt i den testosteron-proppade atmosfären med oändligt många grabbslagsmål och självironiska sidouppdrag.

Berättelsen i Fist of the North Star liknar Dragon Ball-konceptet, alltså att det alltid finns en större, mer elak jättekämpe runt hörnet. Och för varje sådant möte får minihuvudet Kenshiro sätta sina krafter på prov och överträffa sig själv mot den dolda ambitionen att vara bäst i världen på att smacka trut. I längden blir detta lite tröttsamt, men absolut hanterbart och ändå småroligt om man jämför med hur dåligt vissa delar av spelmekaniken är.

Jag tänker framförallt på striderna. Kenshiro slåss oftast mot en hel drös av mohawk-bärande, ytterst löjliga legoknektar och gör bokstavligt talat sylt av dem en efter en. Kampsporten Hokuto Shinken grundar sig nämligen i teorin om att kroppen består av olika kraftpunkter som du kan slå på med minutiös precision vilket sedan ger diverse konsekvenser. Exempelvis kan ett välriktat finger i ryggraden få en snubbes huvud att sprängas i en kavalkad av blod och skalpdelar. Det låter mycket roligt och tillfredsställande. Det är det också, i några timmar. Därefter känns det totalt onödigt att ännu en gång höra Kenshiro skrika ut "100 fist rush" medan en tio sekunder lång mellansekvens spelas upp, när det samtidigt hade gått mycket fortare att bara nita ihjäl fienden som vanligt.

Fist of the North Star: Lost Paradise
Så länge Kenshiro har övertaget i striderna är det måttligt roligt att klubba ihjäl samma tuppkamstölpar i tjugo timmar. När motståndet ökar märks det dock hur underutvecklat stryksystemet är då det inte finns en rättvis chans att parera de ondas attacker.

Med tiden lär jag mig att få upp garden för att skydda mig från motståndarens knytnävar och dessutom att avvärja deras attacker på ett snyggt sätt, men det fungerar inte tillräckligt bra för att det ska bli en given del i striderna - inte någonstans. Utrymmet för att parera, ducka, och skutta undan är så minimalt att det inte känns lönt att ens försöka. De svårare striderna har istället för att bli en sexig kampsportsdans mellan två muskelberg (med olika frisyrer fast med samma karaktärsmodell) blivit en kamp mot min läkemedelsproppade ryggsäck. Hinner jag slå ihjäl bossen innan alla potions (i detta fall torkade köttbitar) tar slut eller inte?

Att jag har så förbaskat svårt med striderna beror framförallt på precisionsproblemen med spelmekaniken men också då jag inte känt mig speciellt motiverad att göra alla sidoaktiviteter som bygger upp Kenshiros styrka. Vanligtvis älskar jag sidouppdrag, brinner för att träna upp mina karaktärer i hederlig rollspelsanda och jag anser mig också vara en yrkesprofessionell troféjägare, men inte i Fist of the North. Kenshiro har således varit hela femton färdighetsnivåer under fienderna mot slutet vilket gjorde att jag fick lägga en hel kväll på att bara försöka få honom lite starkare.

Fist of the North Star: Lost Paradise
Förutom storstaden Eden finns det ett fåtal resmål att besöka runtom i öknen, exempelvis en zombiestad och ett fängelse. Dessa platser är tyvärr väldigt underutvecklade som miljöer och tillför inte speciellt mycket till spelet.

För att inte binda hela Fist of the North till storstadens gator och torg har Sega stoppat in en liten Mad Max-värld utanför Eden som jag kan bränna omkring i med en fräsig terrängbil. Jag har hatat varenda sekund av dessa moment då utvecklargänget misslyckats kapitalt med att få till en skojig bilkörning. Det säger jag inte bara för att min bilstereo har spelat samma fyra låtar om och om igen, utan för att interaktionen mellan kärran och ökenvägen är som bortblåst. Sega hade väldigt gärna fått slå ett öga på Avalanches Mad Max som lyckades riktigt bra med att bjuda på ökenkörning som faktiskt underhåller.

Kenshiro är dock en mångsysslare av rang som gör mer än att köra bil och spränga huvudet på fiender. Det finns en drös med minispel att ta del av, bland annat att knega som bartender, gå på kasinot och tjäna kosing, skutta in i läkarrocken för att bota invånarna från sina plågor och tävla i slagsmålsturneringar. Dessa scener är ganska roliga att lägga ögonen på då Kenshiro ser lika sur ut vad han än gör och gärna piper till med sin bästa falsett när en massa is ska tryckas ned i ett Highball-glas.

Fist of the North Star: Lost ParadiseFist of the North Star: Lost Paradise
Kenshiro är inte bara en jävel på att blanda grogg. Han kan också kocka burgare, med eldkastare, framför en vettskrämd familj som fått tag på det sista färskköttet på hela jordklotet.

Mellansekvenserna, den vassa självironin, minispelen och de bisarra mängderna av venfyllda muskler som Sega har pumpat in räddar Fist of the North Star: Lost Paradise från ett dåligt betyg. Jag har frustrerats under många timmar när så enkla saker som att vända sig om, hamra i menyer och till och med att spara går så hutlöst långsamt. Det tillsammans med det underutvecklade stridssystemet och den katastrofala bilkörningen gör som sagt att Mad Max är att föredra istället för Fist of the North Star. Jag måste dock erkänna att jag älskar surmuppen Kenshiro som karaktär. Jag blir uppriktigt glad av att se hans minimala huvud bredvid de största TV-spelsmusklerna som någonsin har designats. Och vissa gånger är det faktiskt ganska kul att spränga livet ur vilda MC-punkare - om och om igen.

05 Gamereactor Sverige
5 / 10
+
Muskler, härliga mellansekvenser, många och roliga minispel.
-
Stridssystemet är underutvecklat, vråldålig bilfysik, många irritationsmoment, kass fiendevariation.
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här