The Gardens Between

Av alla kommande spel det här året är The Voxel Agents drömska äventyr ett av de som jag väntat ivrigast på. Fråga mig inte varför, jag tror bara att jag föll för den första trailern, för atmosfären, estetiken, upplägget och framförallt mystiken. Efter att ha trollbundits av titlar som Journey, Sky, monument Valley, A Night in the Woods samt Old Man's Journey - Är jag sugen på mer av den här varan. mer långsamt atmosfäriska, finurligt skrivna och snillrikt designade äventyr som väcker känslor, som lämnar avtryck. Och det var ju här jag hoppades att Mac-spelet (och alla andra plattformar, men jag har testat det till Mac) The Gardens Between skulle övertyga. Briljera.

The Gardens Between handlar om bästa vännerna Arina och Frendt som under en regnstorm finner sig själva i en mycket märkvärdig situation. Deras trädkoja på baksidan av tomten där de bor sväljs av ett svart stjärnhål och det som följer är en rad färgsprakande, drömlikt märkliga trädgårdsöar fyllda med mer eller mindre viktiga föremål från deras barndom. Öar som alla utgörs av flertalet olika pussel som måste lösas och de ska alla lösas på ett aningen udda sätt sett till hur den grundläggande mekaniken fungerar. Arine och Frendt ger sig ut på en resa som enligt utvecklarna undersöker betydelsen och vikten av deras vänskap och kärlek som bästa vänner och enligt Voxel Agents måste de två vännerna lära sig att släppa taget om saker från barndomen för att tillsammans kunna växa och mogna.

På pappret låter detta helt underbart. Jag läste denna beskrivning och kikade in den första trailern för ett drygt år sedan och föll då, som sagt, pladask för vad som då verkade som en ljuvlig mix mellan Monument Valley och That Game Companys kritikerhyllade PS3-äventyr Journey. Verkligheten, det färdiga spelet, når dock aldrig upp till något av det som utlovats och jag fann mig själv gruvligt uttråkad redan efter en halvtimme tillsammans med detta, hur läckert det än är rent estetiskt. Varje ö består av ett antal pussel och pusslen löser man genom att nyttja piltangenterna för att spola tiden framåt eller bakåt. För att avancera måste Arina och Frendt bära ljuskristaller i en genomskinlig lykta upp till ett litet stenaltare och oftast handlar det enbart om att spola fram tiden, spola tillbaka den för att plocka upp en kristall och sedan traska upp till toppen av ön för att placera den på stenaltaret. Det är enformigt, enfaldigt och platt sett till hur spelets grund fungerar, även fast det är supersnyggt designat och erbjuder underbart mysig musik.

Temat om vänskap, bagage, minnen, lojalitet och kärlek blir aldrig något annat än en finfin inramning för den där läckra beskrivningen som dyker upp på Steam om du söker efter spelet. Rent tematiskt lyckas The Voxel Agents aldrig sy ihop storyn eller karaktärerna med de moment man som spelare utför och det gör att The Gardens Between efter två timmar ungefär (det är inte längre) känns meningslöst.