Tom Clancy's Splinter Cell

Det dröjde inte långt efter årsskiftet och utgången av Microsofts exklusivitet förrän vi fick se Fisher kravla sig över till andra plattformar. Först ut är Playstation 2-versionen - men den kan väl ändå inte komma i närheten? Svaret på denna fråga är givetvis nej, men jag återkommer till det. För er som inte har spelat Splinter Cell tidigare kommer här en genomgång av själva spelet.

Tom Clancy's Splinter Cell är som namnet antyder skrivet av agentromankungen själv och handlar om Third Echelon, en antiterrororganisation utanför USAs reguljära spaningsverksamhet. Dess toppagent heter Sam Fisher och kallas in när två andra agenter försvinner under ett uppdrag i Georgien. Snart upptäcker han en komplott och USA svarar som vanligt, vilket tyvärr är extra aktuellt i dessa dagar, med krig. Samtidigt måste Sam lista ut vad som egentligen händer.

Den stora skillnaden mot Metal Gear Solid 2 är den totala realismen. Inga jätterobotar, vampyrer eller små snurrande paket att samla på sig. Inga som helst komiska inslag. Nej, Sam är en hårding som inte tar några fångar och definitivt inte skulle halka i fågelspillning. Genom hela spelet måste du se till att skynda långsamt, hålla dig gömd och för guds skull inte döda några civila. Kontrollen är lika fläckfri som förut med en otrolig känslighet på de analoga spakarna. Du kan röra dig precis hur långsamt du vill. Att styra kameran med den högra spaken fungerar också utmärkt. Numera finns snabbknappar för att skifta utrustning vilket underlättar en del.

Fisher har nämligen en rad tillbehör. Pistolen är bara början och bör användas med måtta. Långt viktigare är dyrkarna för att pillra upp dörrar - under tidspress. Även olika fjärrkameror kommer till användning då Fisher saknar inbyggd radar i pannbenet. Och istället för att knacka i väggar kan du kasta prylar omkring dig för att distrahera vakter. Allt för att skilja spelet från Konamis mästerverk.
Det som gjorde Splinter Cell så berömt på Xbox var den enastående grafiken som fyllde en viktig spelmässig funktion. Det var lätt att se var man kunde hålla sig gömd i mörkret. Mycket av den dimensionen försvinner på Playstation 2. Grafiken känns blaskig och gråaktig och saknar många av de sanslöst snygga effekterna. Skuggorna fungerar fortfarande men är inte lika skarpa. Det blir helt enkelt aldrig riktigt mörkt.

Missförstå mig inte - spelet är fortfarande snyggt. Men det springer aldrig fram och slår mig i ansiktet med sin överdådighet. Branden på första banan är inget rasande inferno längre, utan mer en trevlig majbrasa. Och oljeplattformen i solnedgång har flyttats till mitt i natten med betydligt tråkigare ljussättning. Det kanske mest slående är att delar av omgivningarna har byggts om och många prylar plockats bort för att spara in på polygonerna. Var jag än går börjar jag fundera: "Vänta lite! Var det inte en vägg här? Och vart tog det rummet vägen?". Ljudet är bättre bevarat, även om jag tycker mig märka en viss burkighet i talet ibland.

Splinter Cell är fortfarande precis lika hårslitande svårt och kontrollen är perfekt överförd. Det är alltså egentligen bara grafiken som skiljer versionerna åt, och ibland är skillnaden faktiskt inte så stor där heller. Men för varje väl bevarat kontorsrum och trapphus finns en avklippt korridor eller ett öppet fönster som inte längre släpper in ett disigt morgonljus. Det känns lite som lightversionen. Har du möjlighet, skaffa Xbox-spelet istället. Men hobbyagenter som sitter med enbart en Playstation 2 kommer inte att bli besvikna.