Firewall Zero Hour

Det var väl egentligen tänkt att Bravo Team skulle bli spelet som skulle sälja in Playstation VR som teknologi och pryl och den klart märkligt utformande Aim Controller som det främsta sättet att sikta och skjuta skurkar på i VR-världen. Men ja, Bravo Team (utvecklat av folket bakom Until Dawn) var renodlat skräp. Horribelt. Rakt igenom. Avskyvärt uselt. Ett av de sämsta spelen jag testat under hela 2018. Är det de nya förmågorna hemma hos First Contact Entertainments som med nysläppta actionfesten Firewall Zero Hour ska sälja in PSVR och Aim Controller till den breda massan?

Nej.

Inte för en endaste sekund.

Firewall Zero Hour är ett försök till att med hjälp av Playstation VR utmana subgenrens giganter såsom Rainbow Six och Ghost Recon och det kretsar såklart runt att smygskjuta grupper av vilt vrålande terrorister på relativt trånga banor som utspelar sig på ambassader, i tunnelbanor, lagerlokaler eller i diverse fabriker. Firewall är primärt ett multiplayerspel där man som i Rainbow Six: Siege möter andra anti-terrorister som alla sitter med en plastgrunka på pannan. Jag har enbart testat denna titel med hjälp av VR Aim Controller eftersom det är så Sony samt utvecklarna First Contact Entertainment vill att spelet ska testas. Det är den "optimala kontrollmetoden". Och när det anses "optimalt" att hålla armarna i en vinkel som får mig att likna någon som nyligen trillat ur en skidlift och när det anses som "optimalt" att våldsamt gnida vad som påminner om två gummi-bröstvårtor för att få min skeva antiterrorist att röra på VR-fläsket, då vet åtminstone jag redan från start att jag har en rätt grumlig spelupplevelse framför mig.

Grumligt är dessutom århundradets underdrift när det kommer till Firewall Zero Hour. Detta är snarare rena kärret proppat av korkade designlösningar och bedrövligt kalibrerad spelmekanik. Jag har dessutom tvingats spela denna sörja i omgångar eftersom jag, till skillnad från alla mina timmar med det fullständigt underbart charmiga Astro Bot, mått illa vid varenda session. Firewall Zero Hour har tagit längre tid att recensera än ett 900 timmar långt rollspel, vilket tillsammans med skidolycke-lemmarna och bröstvårte-myset gör detta till något av en fars.

Spelkontrollen är såklart utformad efter hur Aim Controller fungerar och här styr gäller det att trycka den vita plastbågen hela vägen mot bröstet för att få vapnet i spelet i rätt position. Med tanke på att plastgrunken kräver att man sträcker in den främre handen och greppar den med tummen högst upp (för att kunna gnida den övre vårtan) blir hela hållningen/positioneringen helsnurrig och skapar en smärta i axlarna som inte ens två timmar av tung axelpress i gymmet kan framkalla. Bakre analoga bröstvårte-knoppen på Aim Controller styr mina steg medan den främre styr skallen och hur jag tittar runt i spelvärlden. Kruxet här är dock att man inte kan kika runt fritt, som i alla andra FPS som någonsin utvecklats. Här vänder sig istället huvudpersonens huvud i partitioner, som om man skulle styra en mindre bokhylla på väg att fösas in i rummet intill, och hur många yrsliga timmar jag än tillbringat med Firewall Zero Hour har jag aldrig riktigt kommit över hur dåligt utfört detta är.

En annan sak som pajar känslan av att faktiskt hålla i ett vapen är hur stor offset det är mellan vapnen jag håller i och vapnet i spelet. Visst går det att pricka fienden ändå men tanken här lär väl från start ha varit att skapa stor precision tack vare VR-tekniken och därmed öka på den inlevelse och känsla av realism som jag definitivt tror att First Contact Entertainment siktat på. Jag rör mig som en mycket gammal farbror med spelopererad nacke. Jag siktar lika illa som Jonas gör i Duck Hunt (har aldrig prickat en fågel i hela sitt liv) och hela spelvärlden känns så liten, så gammal och så deprimerande att jag får Bravo Team-vibbar. Och det! är verkligen ingen bra sak.

Grafiken i det här spelet är kass. Det spelar ingen roll hur man ser på det. Visst är kriterierna för VR en smula annorlunda än fullstora högbudget-titlar till Playstation 4 men detta är trots det långt under all tänkbar kritik. Pixligt, brunt, lågupplöst med usla animationer. Ljudet är inte mycket bättre. Förutom att jag stundtals funnit mig själv rätt road av den bitska, brittiska coachen som anklagade mig för att vara världens sämsta antiterrorist under de sega, långlivat sömniga träningsuppdragen är allt från musik till dialog helt horribelt utfört. Inte blir det bättre sen heller av att laddningstiderna är cirka dubbelt så långa som de bör vara i ett PS4-spel.

Astro Bot: Rescue Missionvar något av en chock för mig. Ett av de mysigaste, mest polerade, välbalanserat snillrika och framförallt charmiga plattformspartyn jag avnjutit sedan Super Mario 64 och på flera sätt spelet som äntligen fick mig att se på VR som spelteknologi på ett annat sätt. Firewall Zero Hour är dock spelet som återigen installerar en skepsis hos mig gällande hela idén med virtual reality som jag inte riktigt kan släppa. För när ett grumligt fult och trögt B-spel som detta anses "spännande" och "innovativt" enbart för att det släpps tillsammans med en VR-hjälm, då vet man att hela spelvärlden har drabbats av kollektiv sinnesförvirring.