Mega Man Powered Up

Alla snackade hela tiden om Mario och i Nintendo-klubbens tidning blev vi hela tiden matade med uppgifter om att just Mario skulle vara den bäste spelfiguren och tillika huvudperson i spelen med den bästa spelkontrollen. Jag, mina bröder och våra kompisar visste dock bättre, vi hade nämligen upptäckt Mega Man. Han slog Mario i det mesta som den lilla blå krigare han var och ärligt talat har jag varken förr eller senare haft förmånen att få spela ett spel som erbjöd mer exakt spelkontroll än det allra första Mega Man.

Många ser ju ner på nya versioner av gamla spel, någon Capcom mer än gärna ägnar sig åt. Allra helst ger de ut sina fightingspel med så mikroskopiska förändringar att inte ens de hårdkokta fansen av genren märker vad som förändrats. I andra ringhörnan har vi dock deras Resident Evil som blev rysligt uppiffat till Gamecube och är det spel som bäst av alla visar hur en ny version av ett gammalt spel bör se ut. Lyckligtvis hör Mega Man: Powered Up till den senare gruppen.

Jag vet knappt var jag ska börja. För er som missat hela grejen med Mega Man: Powered Up är detta en fullständigt fullproppad ny version av det allra första Mega Man-spelet som släpptes 1987. Spelet innehåller en polygonversion av originalet, en helt ny version av originalet, remixad musik, två nya bossar (Oil Man och Time Man), 100 Mega Man-utmaningar, en sammanhängande story, superbt röstskådespeleri, möjlighet att spela som bossarna, supersnygg grafik och en alldeles sinnesjukt bra baneditor som smidigt låter dig skapa precis så många nya banor du vill. Dessutom går det utmärkt att ladda upp sina banor på nätet så vem som helst kan få ta del av dem. För att göra en lång historia kort är spelet alltså löjligt innehållsrikt.

Dessutom är spelet helt fantastiskt designat. Till skillnad från Mega Man: Maverick Hunter X har man inte strävat efter att göra Mega Man ond och cool, utan istället gett honom ett om möjligt ännu mer barnligt utseende än vad han redan hade och placerat honom i den mest färgglada värld vi någonsin skådat sedan gamle James Pond chefade på Amiga och Megadrive (och det vill inte säga lite). Allt detta gör gamle, förlåt purunge, Mega Man ännu coolare än den nya Mega Man X och jag bara njuter av att pulverisera alla mekaniska fiender som attackerar och exploderar likt en bomb i en ask pastellkritor. Låt dig absolut inte luras av det barnsligt regnbågsfärgade skalet - det här är ett ytterst dödligt och hårdkokt shoot'em up av den gamla skolan och absolut inget annat.

Stort pluspoäng givetvis för att spelet dessutom är tekniskt imponerande. Det enda som hindrar Mega Man: Powered Up från att få vårat allra högsta grafikbetyg, är det lite pinsamma faktumet att spelet av och till går i ultrarapid. Det kunde visserligen även det tvådimensionella originalet göra, men i en remake av ett snart 20 år gammalt spel är det inte bra nog.

Efter alla udda Mega Man-spel, det ena sämre än det andra, känns det oerhört befriande att få spela ett okomplicerat spel med Capcoms förmodligen störste fixstjärna igen. Man kan skjuta och man kan hoppa. Där tar finessrikedomen slut. Därmed inte sagt att Mega Man: Powered Up är någon dans på rosor, för precis som actionspel var under 8-bitarseran är spelet oerhört oförlåtande. Är man inte bekant med serien sedan tidigare kommer man få ett tufft mottagande, för Mega Man kan vara frustrerande svårt redan på den normala svårighetsgraden och det krävs flera försök innan man tar sig vidare.

Jag tycker själv att jag är en riktig värsting på Mega Man-spelen och dansar igenom alla spelen i serien utan att tappa mer än maximalt ett par liv. Det beror lika mycket på att jag kan alla banor i sömnen, som på att jag faktiskt älskar spelen och har spelat dem sönder och samman. Det första gjorde sig påmint när jag tog mig an den nya versionen av Mega Man och insåg att utan den exakta kunskapen om var allt finns, blev spelet genast rysligt mycket svårare. Nu kunde jag plötsligt missa liv här och var och fick dessutom nesligt slut på liv helt några gånger. Det är kanske det jag gillar bäst med spelet, att även veteraner nu kan få utforska ett av de mest klassiska spelen som finns på samma premisser som när det var nytt. Som bara för att glädja dessa ytterligare har alla bossarna dessutom fått sitt rörelsemönster justerat, vilket gör att man får lära om även där.

Ni som var med och spelade originalet minns kanske hur man andäktigt läste igenom spelets story i den taskigt översatta manualen och sedan tyckte att man faktiskt fick precis lagom mycket story? Dagens kids har det dock betydligt lättare tack vare Capcom, för de har nämligen ansträngt sig rejält åt att ge Mega Man, hans robotsyster Roll (fotnot: i Japan heter Mega Man Rockman och tillsammans med hans syster kallas de Rock & Roll), doktor Wily/Light samt alla arbetarrobotar en mer tydlig personlighet. Ett gediget arbete har lagts ned på just detta med lyckat resultat. Följaktligen pratar Elec Man med en lite högtravande dialekt och slänger omkring sig sköna superhjältefraser, medan exempelvis Fire Man istället låter som en stor trög amerikan.

Tyvärr, konstaterar jag med gråten i halsen, är inte allt så bra som jag skulle önska. Spelet har nämligen två problem, som egentligen inte är superstora, men tillräckligt för att kosta minst en betygspinne. Det största dilemmat är att Mega Man inte längre har världens bästa spelkontroll. Visst är det fortfarande ypperligt, men man kan inte längre navigera sådär oerhört millimeterexakt genom kulsvärmar längre och mellan varven missar man onödiga hopp. Det är fortfarande bättre än det mesta, men lika vasst som originalet är det inte. Som lite extra salt i såret tvingas jag också konstatera att Mega Man i polygonutförande inte är lika tydlig mot bakgrunden som hans pixlade förlaga. Det kan vara klurigt att veta exakt om man blir träffad eller ej av ett föremål och man kan träffas av skott man tyckte missade.

Sedan du klarat Mega Man och börjar utforska möjligheten att göra egna banor, törs jag lova att du fastnar. Det är så smart gjort och med några enkla handgrepp har man en helt ny bana. Du kan konstruera vilka mardrömmar du vill, eller kanske bygga någon exakt replika från något helt annan Mega Man-spel. Tack vare möjligheten att dela med sig av sina banor online finns det rent ut sagt löjligt mycket att ladda hem. Dessutom är Capcom flitiga och uppdaterar själva med helt nytt material.

Trots att jag inser hur enastående bra arbete Capcom lagt ned på Mega Man: Powered Up, kan jag inte låta bli att vara lite besviken över att spelkontrollen inte är riktigt lika über som i originalet. Det är som sagt fortfarande bra, men inte fullt så vasst som det alltså hade kunnat bli. Mega Man: powered Up är dock fortfarande ett måste i varje PSP-samling, oavsett om du är gammalt Mega Man-fan, eller om du bara vill upptäcka varför i hela fridens namn den lille robotkillen i blå sparkdräkt har så många fans över huvud taget. En remake av ett gammalt spel kan helt enkelt inte bli mycket mer ambitiöst än såhär.